saltatochkryddat

Sjunger han, Malåsonen.

Han är känd som "de korta låtarnas man". Max en rad. Inte längre men desto intensivare. Lite då och då vid de mest skiftande tillfällen. Men garanterat inlevelsefullt. Och högt.

Med förkärlek klämmer han till med nån känd rad från en låt, som jag avskyr, och sjunger den, inte lite då och då utan tämligen ihärdigt. Och högt.

Det är ju kul med människor som är på gott humör och trallar lite för sej själva. Nu är det så att någon sådan begränsning finns det inte.

Jag har sett vilt främmande människor hoppa högt när "Caruso" plötsligt stämmer upp i en sång. Förlåt ordvalet, en rad ska det vara.

Just nu är det alltså Orups låt som plötsligt, och högt, låter någonstansifrån. Eller låt och låt, det rätta är ju en rad från en låt, mer kan han inte. 

När sångaren och min syster började pola, var han ju, förståeligt nog, lite försiktig med att visa sin talang. Det var nog, uppskattningsvis, två dejter innan han lät oss andra i familjen lyssna på "Caruso", längre än så kunde han inte bärga sej. Pappa, som inte var de stora åthävornas man, lyfte på ögonbrynen, medan mamma, som var en vänlig själ, bara tappade kaffekoppen hon höll i.

Nu har det, otroligt nog, gått en evighet sedan  storsångaren gjorde entré i familjen. Mycket är förändrat. Men inte allt. Du förstår, va?

Det är dock, trots allt, roligt med folk som är på gott humör. Bara de inte envisas med att ha rätt. Åtminstone när det gäller sångtexter. Och, föralldel, melodier också.

Förresten så är han absolut den enda jag vet    som också sjunger ut sina gäspningar.

Tack och lov.

I skrivande stund är vi på besök hos dem i deras mysiga bostad vid havet, utanför Stockholm. Jag får alltid lust att utbrista i Ulf Lundells fantastiska sång "När jag kysser havet" när vi är där men jag hejdar mej. Jag vet nämligen i vilken version och volym den kommer lite senare i så fall. 😍❤️