saltatochkryddat

Mina fingrar är inte gröna. De är heller inte smutsiga av jord. Min far brukade alltid ha någon sötsyrlig kommentar till mina återkommande frösådder och plantor men NU DU, pappa! Om du tittar ner från din himmel, fastnar nog sarkasmen i halsen. Vad säger du nu då?

Vi har de mest fantastiskt vackra blommorna överallt!  Och allt detta tack vare mina ogröna fingrar.

Vi försökte optimistiskt med att odla vår egen potatis i ett mycket reducerat potatisland. Förra ägaren av stugan hade två stora land. (Ett land, flera länder men ett potatisland blir aldrig länder hur mycket man än utökar det). Det gjorde vi inte. I stället fick det ena bli gräsmatta och det andra bantades ner till oigenkännlighet men självförsörjande på potatis skulle vi i alla fall bli. Pappa skulle ha glatt sej ofantligt åt skörden. Han tyckte nämligen mycket mer om pasta än potatis.

I våras hade vi endast en fåra kvar. Då tyckte Staffan att vi lika gärna kunde så in den fåran och sätta några potatisar i en stor blomurna. 

Det gick jag med på men eftersom han varit slarvig och inte sagt med vad vi skulle så in så skyndade jag mej och köpte en liten påse med frön till blandade blommor, som jag strödde ut i stället för gräsfrön.

Men vilken hit!

Vi har haft de mest bedårande buketter överallt inne i stugan! För att inte tala om den prunkande potatisfåran. Den jorden har nog bara legat och väntat på att få ge liv åt små frön.

Potatisen i blomurnan har vi inte skördat än. Det är ingen brådska så länge det finns makaroner. Sa pappa.