Om ändå hösten inte vore så vacker
så skulle jag kunna tycka riktigt illa om den. Men jag ser fram emot den.
Hösten meddelar att sommaren är oåterkalleligen slut. Det kunde mycket väl innebära ett totalt ihopsäckande från min sida. Skulle kunna, alltså, men sanningen är den att jag fylls av kärlek. Lycka. Värme. Jag, som avskyr vintern, som jag faktiskt
nu har lärt mej kommer efter hösten.
Jag förstår mej inte på mej!
På hösten började skolan om. Det borde ju ha minskat min förtjusning men nej, inte då.
Vid vuxen ålder borde ju sommaren med en efterlängtad semester från jobbet, ha varit nummer ett. Nix.
Vintern ska vi bara inte tala om. Bara om Skellefteå AIKs matcher i så fall, som var, och är, ljusglimtarna i mörkret.
Våren är lika med slask och bakslag. När snön äntligen töat bort, kommer det ny.
Sommaren då. Stora förväntningar, stora planer, stora krav på vädret. I say no more. Bara att tjocksockar inte hör dit.
Hösten kommer utan att jag har några som helst förväntningar på den. Men vad den ger! Klar luft, vackra färger, goda frukter och bär, sköna fleecekläder, hemmamys, hockeykvällar och ett välsignat lugn över att jag inte känner de hundratals måsten jag
tror mej ska hinna med, som sommaren kräver.
Okej, jag är lat och bekväm men det tillåter jag mej att vara numera. Tillvaron har haft nog med tider att passa och åtaganden att hålla genom åren.
Så nu är det dags att njuta. I takt med att björkarnas löv gulnar, lägrar sej lugnet hos mej. Med självklart avbrott för när den första, alltid alldeles för tidiga, snön kommer. Men också i takt med att jag accepterar det ofrånkomliga,
snö och kyla, kommer välbefinnandet tillbaka. Tillsammans med det kravlösa.
Inte för att jag begriper mej på mej men det struntar jag i.
Kommentarer
Trackback
