saltatochkryddat

Mina barn är födda och uppvuxna i en by utan staket. Det var bara att springa över andras tomter och gräsmattor för att komma till bästa kompisarna, som praktiskt nog också var syskon. 

Min närmaste gräsmatta använde jag själv flitigt för där bodde Maja som var mer än dubbelt så gammal som jag och som alltid hade varmt kaffe i termosen. Hon var en hyvens kompis med många, och bestämda, åsikter. Och ett hest, hjärtligt skratt.

En dag, när jag var ensam hemma och less på det, tittade jag på närmaste gräsmattan västerut och bestämde mej för att gå över till Maja en stund. Sagt och gjort. Vad jag inte hade uppmärksammat, var att det stod en främmande bil på deras gård så när jag klampade in såg jag att det satt fyra personer vid köksbordet. Ojdå, sa jag väl, och tog ett steg bakåt och skämdes lite. "Kom in du", sa Maja, "hämta en kopp och sätt dej".

Medan jag hämtade både stol och en kopp, hade Maja hunnit förklara för sina gäster vad jag hette och att jag var närmstgranne. Axel, mannen i huset, sa aldrig så mycket men nu plirade han med ögonen och tillade: "Å a Måd, hon ha tocken utstrålning så då hon kom in, då far (börjar) brandvarnarn tjuut" …..

Så tittade han på mej med bus i sina 80-åriga ögon.

Mitt livs komplimang!

Nu är de förstås borta, det där var längesen, mina barn har egna barn, snart vuxna dessutom allihop, ingen av oss bor i byn längre men minnena finns kvar. Och brandvarnare har vi allihop.