Utställning med misslyckade hackspettskrämmor
Som jag har jobbat och slitit. Vi har nämligen fått tre hackspettar på halsen. Eller halsen och halsen, de har rättare sagt tagit sej friheten att jaga bort all världens sötaste små ( och då menar jag pyttesmå) gula och gröna fåglar från deras matställe.
Inte bara det. De sitter på fågelholkar och väntar ut de små. Kannibaler!!
Men nu har jag fått nog! Nu skyr jag inga medel. Trots att de där marodörerna inte låter sej skrämmas av diverse ruskigheter som jag tillverkar, ger jag inte upp. Jag läste att man kunde skrämma hackspettar genom att placera en konstgjord hackspett
vid fågelbordet. Skogen är full av konstgjorda hackspettar! Jag hittade en perfekt bit som jag, enligt instruktionen, målade i "hackes" färger och satte upp nära matstället.
Funkade? Inte. Samtliga matgäster, inklusive de levande förebilderna, sket både på och i nykomlingen.
Okej, jag har provat fler lösningar som inte funkade. Men - av en slump upptäckte vi att applåder är dom rädda för. Så vi applåderar i tid och otid och småfåglarna äter i lugn och ro till ljudet av rungande handklapp.
En som inte bryr sej varken om det ena eller det andra är sädesärlan, eller Ärland, som vi kallar honom. Frun heter Sälly. Så snart Staffan har öppnat dörren till orangeriet, trippar Ärland in och går en runda kring bordet i hopp om att hitta smulor från
gårdagens middag. Ibland spiller vi lite med tanke på familjen som bor under takpannorna på stugan . . .
De två andra misslyckade "skrämmorna" är dels Pinnen med punkfrisyren, dels en hittills okänd typ av orm. Men farlig är den. Utom möjligen för hackspettar.
Vi har i alla fall lärt oss att de tre familjemedlemmarna Hacke är rädda för olika saker. En, som nog är döv, reagerar inte på handklapp. Den måste man närma sig med bestämda steg. Till en måste vi höja rösten och argt hojta: "HÖRRUDUDU!". Den
tredje reagerar snabbast, den behöver bara ett "NÄNUUU" så drar den.
Vem sa att sommaren var avkopplande?
Kommentarer
Trackback
