saltatochkryddat

Ibland brukar folk i min närhet ha lite svårt för att förstå min logik. (Nu kan jag höra min svåger, 80 mil bort, skratta högt och medhållande). Det är alltså inte den geografiska närheten som krävs, utan den andra.

Jag står sällan på huvudet men det är inte heller så säkert att jag står med bägge fötterna på jorden. När man har den stora förmånen att få tillbringa sommaren i nära, mycket nära, sällskap av skogen och älven, kan fantasin ibland tappa sin förmåga att sansa sej. Utan de dagsljusa sommarnätterna skulle jag kunna förmå mej att bli tokrädd för den stora skogen när fantasin får fritt utlopp men då har jag ju också lyckan av att ha världens bästa, tryggaste hednäsare vid min sida som förklarar att det jag ser och tror inte är det jag ser och tror utan ja, nåt helt annat som inte ens jag behöver vara rädd för. Eller rädd och rädd, jag är ju egentligen inte en fegis, det enda som skrämmer mej är egentligen min egen fantasi. Som om jag skulle njuta av att bli rädd.

Å ena sidan gör jag kanske det, å andra sidan vet jag att jag absolut inte gör det. 

Men om naturen kan visa sej från två sidor samtidigt, varför skulle inte jag kunna det?

Det är ju faktiskt rena trolleriet.