Jodå, jag lydde proffsets råd och …

(null)

Vi har skogen som närmaste granne och i skogen bor det fåglar, som bekant. Efter alla år i stugan har vi självklart lärt känna och respektera varann. Vi ger dem frön att äta och de tackar med att sjunga för oss, från tidig (jättetidig) morron, fram till klockan två. Då tar de paus för att, ja, vad har vi inte kommit underfund med, bara att det blir tyst och stilla ett par timmar. Men då! Det är då marodören anländer! Hacke Hackspett! På nolltid tömmer han frölagret. Han äter på rekordfart upp allt som finns i fågelbordet och det han inte äter slänger han vilt omkring sig och ner i ljungens djungel. Vem eller vilka som hittar fröna där vill jag inte veta. Jag vrålar och kastar kottar, som inte når sitt mål, mot mattjuven, som självklart inte bryr sig. Vad göra? Men tänk, DÅ  gav  försynen mej lösningen! En liten oansenlig artikel i en gammal tidning, lyste mot mej! "Så blir du av med hackspettarna i din trädgård". Jag var bönhörd! Tipset var att skulptera en hackspettprofil och måla den i fågeleländets färger. Jublande rusade jag in i skogen och letade och - som ett svar på mina böner, låg den plötsligt framför mej, Gåvan från en gammal tall, hackspettsiluetten.
Jag hittade röd och svart färg i makens allt-i-allo-bod och tyckte att det räckte gott. Efter ett par timmars pysslande var jag nöjd för att inte tala om stolt. Nu jäsiken, Hacke, har du satt din sista potatis på vår tomt.
Tro det eller ej men Hacke satt hela tiden i en björk och tittade intresserat på. Jag flinade elakt och låtsades inte se honom.
Mycket nöjd med mej själv och det porträttlika konstverk jag hade åstadkommit, smög jag iväg för att sätta mej på altanen och följa den spännande fortsättningen. En kopp kaffe och en skön fåtölj skulle toppa njutningen.
Jag log och flinade elakt när jag vände mej mot fröautomaten - där en mycket nöjd hackspett satt och åt av hjärtans lust!!
På grund av censuren kan jag inte skriva mer om händelsen.
Men besegrad? Glöm det! Jag ska hitta ett sätt att våra småfåglar ska kunna äta sej mätta i fred. Vänta bara.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0