saltatochkryddat

En av människans bästa gåvor, tycker jag, är fantasin. Ta bara den här bilden som exempel. Jag tänker inte påverka någon genom att avslöja vad jag själv ser men skulle gärna få veta vad andra ser.

Det är så kul att, bara på amatörvis, lägga in tolkningar i bilder där jag trott att jag har fångat ett motiv men som visat sej fått ett annat, vid närmare betraktande. 

Eller här:

Du kanske tror att det här är fyra stycken vackra svanar ute på en vilsam simtur.

Och - flygplanet är faktiskt en bra bit bortanför tallarna till och med. Ändå onödigt nära. 😳

Jag älskar fotografier men inte att bli fotograferad själv. Jag går som oftast omkring och slipper se mej. Det är när spegeln är ett måste, exempelvis då jag ska måla ögonfransarna, och när fotografer, som av någon anledning, oftast en som lagen och staten står för, visar mej bilden som jag ska godkänna, som mitt inre skriker i protest "NEJ, det där är inte jag!" Men - när fotografen bredvid mej säger: Det där blev ju riktigt bra, då inser jag sanningen. Det ÄR jag. Inte den 18-åring som fanns avbildad på första körkortet. Men, strunt samma, jag kör ändå så sällan bil nuförtiden. Och myndigheter och andra som måste se mitt leg, tittar bara som hastigast och lämnar snabbt tillbaka det. Inga protester mot fotot där inte. Tyvärr.

Jag kan erkänna att jag ser mej i spegeln någon gång varje dag . Eller två-tre gånger, kanske är närmare sanningen. Det är när jag är klar med tandborstningen och ska gurgla bort onödig tandkräm från munhålan. Då, när jag böjer huvudet bakåt och låter som en livsfarlig hund, tittar jag på spegeln och ser en uråldrigt gammal japansk farmorsmor med kisande ögon.

När jag var liten, och folk sa att jag såg ut som en kines, protesterade jag ivrigt: Jag är väl ingen tjones heller!

Dom skulle se mej nu, när jag borstar tänderna! En japansk uråldrig dam, fjärran från ett kinesiskt barn.

Eller, rättare sagt, jag vill inte alls att dom ser mej då.