Ont skall med ont fördrivas
Jag vet inte om den som myntade det visdomsordet hade skaffat sej en spikmatta men jag ser det som mycket troligt.
Att man av egen fri vilja lägger sej tillrätta på en sådan, måste tyda på desperation men, läs och häpna, det är ontskönt. Och det hjälper!
Förmodligen är den enda tänkbara förklaringen att ryggmusklerna, eller nåt liknande, tycker att det gör så vansinnigt ont att de bestämmer sej för att mjukna och bli snälla. Men, i likhet med mej, har dom inte så bra och långt minne, vilket resulterar
i att spikmattan åker fram. Alternativt lillasyster spikkudden. Men då är det bara nackdelen som får hjälp. Fördelen med nackdelen är ju att den är betydligt kortare än ryggen så den kapitulerar snabbare och blir smärtfri.
Nog om detta.
Nu tar vi en plåga som inte får någon lindring.
Den ligger mer på det mentala planet och uppenbarar sej varje år vid den här tiden på året: Snöskräcken! Jag måste ha varit björn i nåt tidigare liv eftersom jag känner en stark inneboende drift att gå i ide när vintern närmar sej. I skrivande stund finns
det snövarningar inom de närmaste dagarna och det påverkar mitt välmående. Jag ser framför mej sex månader med snötäckta vidder, snödrev och grusade förhoppningar, förutom alla gator, trottoarer och vägar.
För att inte tala om kallblåst med snödrev!
Rätt så; det talar vi inte om.
Vaknade i morse av att persiennerna i sovrummet smällde av blåsten. Det karaktäriserar en dag då man inte ska gå ut alls. Nä, inlindad i en mysig filt med tekoppen nära och en bra bok i handen, det är toppen!
Skulle vara toppen.
Kommentarer
Trackback