saltatochkryddat

De vackra.

Överallt på vår fortfarande härligt gröna gräsmatta i stugan, ligger de mest vackra färger man kan se. Eller jag kan se, ska jag kanske skriva. Andra kan ju tycka att vårens skira färger är vackrast. Och några kanske tycker att vinterns vita heltäckningsmatta är absolut det vackraste man kan uppleva. Inte jag.

Vissa ovanligt myggrika somrar kan jag, i ren desperation, längta efter vintern men när sen hösten kommer och blodsugarna försvinner, då finns ingen vinterlängtan kvar.

Hösten bär med sej en speciell, unik luft som känns som en mjuk, sval smekning. Jämfört med vintern som känns som en örfil. Okej, jag vet och förstår att Vinterns Vänner finns och protesterar, att Vårens Väljare röstar på sitt och att Sommarens Supportrar svarar emot men jag viker inte från min åsikt. Åtminstone inte förrän naturen blir svart och spöklik och en decimeter snö skulle liva upp tillvaron.

Ja, ja, jag vet. Jag skulle aldrig kunna bli en politiker och stå fast vid en ideologi men nog skulle jag kunna platsa i Ombytliga partiet - med rätt att ändra sej.

Och - vilken blomma skulle då stå som symbol för det? 

Svårt att avgöra.

Nä, jag får nog inse att jag är ett hopplöst fall och acceptera det. Men det gäller bara vad jag tycker om årstiderna. I andra fall är jag stensäker - åtminstone ibland. Tror jag.