saltatochkryddat

Det här stämmer inte!

Jag brukar vakna till fågelbus och ibland ljudet av ett tåg långt borta. Klockan fem i morse kom tåget in i sovrummet! Jädrar vad det levde om. Sen vaknade världen successivt. En värld som jag vant mig av vid under många, långa veckor. Byggare Bob hade en högljudd konversation med någon ute på gatan. En moped, utan någon som helst ljuddämpare, skrällde förbi. Två morgontidiga hundar möttes just utanför vårt sovrumsfönster och de hade tydligen nånting otalt med varann. Så fortsatte det. Och inte nog med det. Det började egentligen redan i går kväll. Vi var båda slagna hjältar efter en jobbig flyttdag och ute var det fortfarande sexton grader varmt så vi öppnade  fönstret för att om möjligt kunna sova i den tryckande värmen och vad hände? Livemusiken från Matfesten vällde in och vi fick lyssna till Ständut Blakk eller om det var Krutov och det lät mycket och bra. Faktiskt. Men nog föredrar jag fågelkvitter. Åtminstone när jag ska somna.

 

Sen började det vända.

Tidningen var insmugen i dörren i stället för i en postlåda 700 meter bort. Duschen blev en häftig upplevelse. Vilket tryck! I stugan känns det ibland som om jag får stå och vänta på strålarna medan de tar sats för att orka klämma sig ut genom de små hålen i duschmunstycket. Här rörde jag knappt vid reglaget och tjong! blev jag pressad mot väggen av glada, morgonpigga vattendroppar som störtade fram. Jag kände mig positivt laddad när jag gick in i köket men när jag såg minen på mannen förstod jag att det inte var en allmänt rådande laddning. Han satt och stirrade in i väggen.

- Men hur är det, frågade jag.

- Det är här älven brukar vara, svarade han. När jag vänder huvudet åt höger.

 

Okej, vi har förlorat i utsikt det vi har vunnit i bekvämlighet men det är ju det som är det fina i kråksången. Variation föder längtan och förnöjsamhet. Oj, så klok jag är.

 

Gideon har börjat trean. Alfred har börjat ettan. Arwen har börjat förskolan. Mio vägrar ha på sig nåt annat än jeans. Molly har lärt sig säga flera namn. Och jag har lärt mig ett nytt ord: knärta. Det händer mycket just nu.

Vilken tur att jag har skrivit upp stödord så att jag ska minnas allt. Eller allt och allt . . . Nånting i alla fall.

 

Om det nu skulle råka finnas någon fler obildad varelse som, precis som jag, inte vet vad "knärta" betyder så delar jag gärna med mig av min nyvunna kunskap. När det pirrar i benen så släpper det inte förrän det knärtar i knät. Det må smälla och knaka hur mycket det vill men se det har ingen medicinsk effekt alls, utan det är det efterlängtade knärtandet som ger bot och lindring. Åtminstone om man härstammar från Hednäs.

 

Jag skulle kunna säga mycket om miljonrullningarna i fester på vår bekostnad men det gör jag inte. Inte i dag. Nej, nu är det mer bråttom att lägga sig i politiken än någonsin. Om, jag säger OM, norrmännen bestämmer sig för att avsätta Jens Stoltenberg som statsminister, då vill vi ha honom! Då måste vi lägga det högsta budet så att vi garanterat får hit honom. Den mannen är en landsfader. Okej, han är ytterst ansvarig för säkerheten i Norge, liksom allt annat, och måste någon ställas till svars för misstagen som tydligen gjorts i samband med sprängningarna i Oslo och polisinsatserna på Utöya, så är det naturligtvis han. Jag är dåligt påläst men jag antar att Norge, liksom vi, har ett statsöverhuvud som kallas kung. Nu ska jag inte skriva nåt om vår kung och hans ansvarsområden men han är en fena på att heja fram Sveriges handbollslag i OS och att stå i spelargången och göra High Five med alla spelarna. Sen är han också bra på att bläddra i böcker, eller "vända blad" som han själv uttycker det.

 

Jag misstänker att varken Sveriges eller Norges statsöverhuvuden blir avsatta i en krissituation gällande deras ansvarsområden. Det måste ju ha inträffat någon sådan. Om jag inte minns fel, har någon missat att krossa champagneflaskan mot ett skepp flera gånger och till sist tvingats anlita hjälp. Inga krav på avsättning hördes då. Vi är ett vidsynt folk vi.

 

Men nu var det ju Stoltenberg jag var ute efter. För norrmännens skull hoppas jag att han får sitta kvar. De behöver honom. Men skulle han falla så är han välkommen hit.

 

Det var bara det jag ville ha sagt. Innan det är försent. Innan nåt annat land drar i honom. Det är ju ändå vi som är språkmässigt närmast, vi förstår varann, Jens och vi. Verbalt och själsligt. Herremin, jag tror jag är lite betuttad. Det kommer jag aldrig att bli i någon av våra nuvarande partiledare och potentiella statsministrar. Ja, det skulle vara Annie Lööf då. Hon har ju så vackert förnamn.

Det skulle aldrig falla mig in att citera Tomas Ledin; sommaren är kort, det mesta regnar bort. Även om så nu varit fallet. Jag minns bara de varma och soliga dagarna. Selektivt minne.

 

Veckan före midsommar åkte vi till Stockholm. Låter storstadsaktigt, va? Asfalt och trafik. Icket så. När vi åker till Stockholm åker vi till Årsta havsbad där syster och svåger bor. Där är det alltid sommar. På sommaren. Där vräker vi oss halvliggande i vilstolar och låter oss matas med den godaste maten och våra strupar fuktas av de godaste drycker. Uppassade och bortskämda medan folket hemma i norr fryser häcken av sig. Myggen frös dock inte bort. Myggjävlarna som kom i en tidigare aldrig skådad mängd, nyutbildade i den senaste attackkonsten, dvs att från ingenstans helt plötsligt dyka upp två centimeter från ögat, göra en tvärgir förbi hörselgången och försvinna. När man då i febrig iver snurrat runt femton varv för att få syn på marodören, känns ett smärtsamt stick på ryggen - precis där man själv inte kommer åt! Jag hatar dom. Myggjävlarna. Om de inte dessutom hade det mest irriterande ljud som finns, ihärdigt, nonchalant, småleende. Ibland, företrädesvis när man har gått och lagt sig, slår de på förstärkarna i mycket god tid och man hinner ligga på helspänn och flacka med jägarblicken i en hel evighet innan de visualiserar sig. Då sträcker man försiktigt upp sina händer och väntar tills odjuret flyger in mellan dem och PANG!! Inte sjutton finns det någon ihjälklämd mygga där! Och OM det skulle finnas, kan du ge dig attan på att det är en baktung, blodfylld varelse som färgar handflatorna röda, vilket medför att man måste stiga upp och tvätta sig. Jag hatar dom verkligen.

 

Midsommarfirandet sker, traditionsenligt, i Forsbacka och visst var det varmt och visst sken solen från en molnfri himmel - precis som midsommar ska vara. Och visst inleddes firandet i bönhuset i Krångfors men i år med en uppenbarelse av sällan skådat slag! Se, jag bådar eder en stor glädje . . . Någon skulle ha barn och det spreds som en löpeld genom församlingen, som nästan började tala i tungor. Vi var utvalda som fick veta. Långt innan löpsedlarna trodde att de kom med en nyhet.

 

Efter den helgen kom en "arbetsvecka" i stugan. Vet du hur mycket planerande som krävs för att hinna pressa in tillagning, servering och intagande av måltider mellan kapitel i en spännande bok? Och jag hade många . . . De två M-en, mannen och myggen, jobbade utomhus. Sen kom då äntligen den efterlängtade bilsemestern och med den följde ett otroligt fint väder, till och med i Norge!

När höstmörkret kryper inpå och detaljer från sommaren utmejslas, då finns det säkert ett och annat som mitt selektiva minne just nu har valt bort men som kommer att komma fram i bloggform så småningom. Just nu är jag bara i stan för att betala räkningar och ska snart tillbaka till trollen. Men om tre dagar flyttar vi från dem. Varför? La liga . . . Diskmaskin . . . Elitserien . . .