saltatochkryddat

 

Under tre dygn har jag haft den stora äran att vara biträdande vårdnadshavare. Ja, eller egentligen bara Alfreds biträde.

 

Medan storebror har legat på lassa i Umeå och fått en ny trumhinna, har Affe legat på soffan och nära nog spräckt min trumhinna. Inte med oljud, utan med skratt och sång. Allt som Affe gör, gör han högt. Utom läxan.

 

Nu var det ju det där med vokaler. "Men va är de för skit?". Kan man tycka. Då satte mormor in stöten. På två röda sekunder hade jag rabblat upp dem, som man fick lära sig i skolan:aoeuiyåäö.

Affe tittade storögt på mig. Va sa du?

Och jag rabblade. Och rabblade. Om och om igen.

"Så ovärt!", skrattade han, "varför har du lärt dig det där?"

 

I morse, när jag skjutsade honom till skolan, repeterade jag vokalerna för säkerhets skull.

- Mormor, du är en utomjording, sa han.

- Va? Varför säger du så?

- Det finns ingen människa som kan lära sig det där, fattar du väl.

 

Innerst inne är han riktigt snäll. Även om han, på min fråga om vad vi skulle köpa till storebror som uppmuntran när han kom hem, blixtsnabbt svarade: En banana split!

Nu är det, naturligtvis, så att brorsan inte ens tål lukten av bananer och nästan kräks av choklad . . .

 

I går kom dock Affes innersta jag fram. Det var när han förstod att Giddes operation inte enbart innebar plättar och glass, utan faktiskt varit väldigt lång och jobbig. Då kom empatin. Och längtan efter storebror.

 

Nu packar jag ner brödernas almanackor i väskan, en av fyra jättelika sådana som Affe hade med sig, och överlåter schemat åt föräldrarna. De är ju ändå relativt unga och får inte svettningar när de ser dagarnas aktiviteter på pränt.

Själv ska jag pränta ner aoeuiyåäö och lägga på Alfreds rum. Jag tror att vi kommer att bli två. Utomjordingar.

 

Men först: Till stan och köpa en princesstårta, lösviktsgodis, tomtegröt och allt som Gideon kan tänkas vilja ha när han piggnar till. För nu är han på väg hem. Hjälten!

 

 

 

Eller?.....

 

Det har varit en hel del inbrott på senaste tiden. Fräcka tjuvar som inte drar sig för att bryta sig in i bostäder i fullt dagsljus. Men polisen är dem på spåren. Och de har bett om rapporter gällande bilar, cyklister och andra som beter sig mystiskt.

 

För någon dag sedan fick jag, kommissarien, korn på dem. En bil, modell minibuss, med tonade rutor som körde sakta genom vissa villakvarter. Tragiskt nog för dem, råkade jag komma samtidigt i min kanonkula.

Eftersom misstankarna föddes hos mig, la jag mig bakom deras bil och körde sakta. Som de. Men medan de spanade in på tomter och gårdar, spanade jag på deras registreringsnummer.

 

När bilen svängde in på samma gata som var min egen slutdestination, fattade jag raskt min mobil och placerade mig strategiskt bakom ett staket eftersom jag visste att de skulle komma körande just där. Gatan är nämligen ett u. Som i uträkning.

 

När några sekunder återstod innan fullträffen, kom min dotter och frågade vad jag gjorde. "Ssccchhh! Jag fångar bovar", väste jag och precis just då, dök den misstänkta bilen fram, exakt där jag förutspått. Klick! Där satt den! Infångad i min mobilkamera.

 

Ja, eller . . . Nånting måste ha hänt under den nanosekund som det tog för mig att sikta på objektet. En gata och ett rött staket, har de något väsentligt bevisvärde? Tro? Jag har inte skickat bilden till polisen än, funderar på hur jag ska göra. Speciellt efter de hejdlösa skratt bilden har framkallat hos dem som fått se.

 

Fasen också. Jag ville ju bli hjälte. Tänk om tjuvarna åkt fast, tack vare mig och min skarpsynthet, tillika slutledningsförmåga.

 

Någon sa faktiskt "Men tänk om det bara var någon som åkte runt och kollade in trevliga bostadsområden som de kunde tänka sig att flytta till?"

Det tog jag som en förolämpning.

Har man sett 112 - På liv och död i flera år, då vet man. Då kan man skilja på rätt och orätt, hederlig och tjuv, ska jag säga.  Om jag sen bara lyckas koordinera min spanarblick och mina spänningsdarrande händer, ska jag nog få till de avgörande bevisen också. En bild med ett synnerligen misstänkt motiv på. Och då jäsiken, då kan de hälsa hem, tjuvarna och banditerna!

 

När jag var liten var jag livrädd för "bitvargen", den jättegigantiska väghyveln. I dag mötte jag min vuxenångest: plogpinnetraktorn!

 

Det finns inget värre än att se detta fordon och höra de ljud det frambringar när de orangea pinnarna med reflexband dumpas ner i marken. Jag vet nämligen vad det innebär.

 

Nu hade jag inte tänkt skriva någon blogg i dag, vi är ju inne i en uppvärmningsperiod, bloggen och jag, men jag har alltid hävdat att alla känslor mår bra av att sättas på pränt. Att "skriva av sig" är väldigt välgörande. Därför skriver jag nu medan isblocken ramlar.

 

Jo, jag avfrostar frysen i lägenheten inför kommande påfyllning från stugan. Det är också en förberedelse, lika väl som plogpinnarna men den ger mig inte ångest alls. Jag ser fram emot att få lägga in bär och svamp att bevaras inför kommande dagar och middagar. Hjortron. Yes! Kantareller. Yes! (Tack vare snälla grannar). Hallon. Yes! Blåbär. Yes! Löjrom. Yes! Yes! Yes!

 

Hade jag nu bara kunnat få tag på riktigt, äkta norrländskt älgkött också, skulle lyckan vara fullkomlig. Men det är svårt.

När jag åter vänder min lilla, svarta racerbil mot skogens väntande famn, kommer vägen att vara kantad med orangea pinnar. Hela vägen! Då ser jag dem framför mig, snödrivorna. Och ångesten kommer krypande. Som tur var, har vi inga sådana pinnar längs vår 600 meter långa stugväg genom byn så där slipper jag bli påmind. Där möter mig fortfarande sensommaren, som inger mig lugn. Där tänder jag ljus om kvällarna och inbillar mig att jag ser oknytt, tjuvar och banditer i skogen. Dem kan jag bortförklara med att det är  fantasin som spelar mig ett spratt. Där kan inget skrämma mig. Men orangea pinnar - de kan!

 

Om du nu möjligen undrar vad bilden har för anknytning till texten så kan jag inte förklara det. Kanske är den en symbol för hur det till synes livlösa och trista, ändå kan innehålla någonting som man trott vara borta för evigt. Eller att man ser saker och ting från ett annat perspektiv, när bladen inte längre skymmer. Eller . .

 

Äh, jag vet inte.

 

Solen sjunker mer och mer. Löven börjar ändra färg. Fåglar samlas.

Vad är det som händer?

 

Från att, för några dagar sedan, ha tänkt och sagt: Jag flyttar aldrig härifrån! Och med "här" menat stugan, så känns det nu helt ok att förbereda sig för att bege sig till vintervistet i stan. Inte för att jag längtar precis men det gör säkert inte björkarna heller. Nog tycker de att det är skönt med grönt och tänker sig fortsätta med den färgen hur länge som helst. Men så börjar något hända. Ett gulnande och orangeande kommer smygande. Och plötsligt! Vackrare än någonsin står de där och skiftar i guld, koppar och brons i den låga solens sken. Luften omkring dem är klar, hög och syremättad. Och någonstans ibland dem står jag. Och njuter med alla sinnen.

 

Maj månad var bra. Juni var skitkall. Juli var semester och tropiska nätter. Augusti fortsatte i julis anda men rätt som det var, ändrade den sig och blev till en oberäknelig sak. Åska, slagregn, stormbyar, you name it. Vi vaknade upp ur vår behagliga, dåsiga tillvaro och insåg att den var över för den här gången. Sommaren.

 

I dag börjar skolorna om här. "Och stressen", säger Affe. Som börjar trean.

Nästa helg har vi surströmmingsfest i stugbyn. Och torsdag-söndag, samma vecka, är det den årliga Matfesten i stan. Så smygstartar hockeyn också, med Champions Leaguematcher. Det kommer en hel del intressanta boksläpp också. Och på tal om det så har jag ju mitt eget att tänka på också, det är dags för det nu. Att tänka, alltså.

 

Har du sett så mycket rönnbär det är i år? Fy sjutton! I fjol fanns det inga. Och nästan ingen snö föll på hela vintern. Det är en sida av myntet. Eller ordstävet, kanske passar bättre i det här sammanhanget. Å ena sidan: Mycket rönnbär, mycket snö. Lite rönnbär lite snö. Å andra sidan: Rönnarna bär inte två bördor samma år.

Vem har rätt?

 

Sidensvansarna bör vara glada i alla fall. De kommer att få äta sig rejält mätta och bli ordentligt på lyset i år. Och inte behöver de tänka på skottning och kalla, översnöade bilar heller.

 

Men än är vi inte där. Vi har bara tjuvstartat hösten. Lite, lite grann.