saltatochkryddat

 

Conchita i all ära men en lördagskvällsunderhållning kan också bestå av 3 x Svan!

 

Om man inte har möjlighet att titta på Melodifestivalens final, vad gör man då? Alternativen är faktiskt många men ett som inte fanns med i förhandsvalen, blev det mest fascinerande. Plötsligt syntes tre svanar majestätiskt och gracilt glidande mitt ute på älven. Gunde, Marie och Lennart. En fjärde, Billy Swan, hade tidigare under dagen synts till, ensam och stolt.

 

I fjol hände ungefär samma sak men då hördes tydligt - länge, högt och ovackert - när de fyra träffade på varann nedströms. I lördags gled de tre svanarna fram och tillbaka längs en kort sträcka på vattnet. I timmar. Men så, helt utan förvarning, lyfte alla tre på exakt samma sekund och flög iväg. Till?

 

Fantasin sätter inga gränser. Är Billy byggherren som färdigställer boendet och som vill vara en Timell-typ och överraska med det färdiga resultatet? Är Billy kanske rent av en anställd som jobbar och sliter för att överheten ska kunna komma till dukat bord? Eller är Billy Swan en inhyrd, utländsk arbetskraft som i fjol tog sig en ledig eftermiddag men som upptäcktes av sina chefer, därav det oerhörda kacklandet?

 

Vem vet? Jag kan bara säga att intrigerna i Midsomer var enkla att lista ut i jämförelse. För det var det som stod till buds efter det att Gunde, Marie och Lennart hade stuckit. Och efter det lugna men fruktansvärt mordiska engelska landskapet, gick vi över till den vildaste av västar och såg Kevin Costner skjuta ihjäl så gott som allt som rörde sig. Och, för den delen, även det som inte rörde sig. Wyatt Earp. "My name is Wyatt Earp". Med den presentationen kunde han ha satt skräck i vem som helst om bara inte hatten hade varit så löjlig.

 

Alltså en Westernhjälte som skjuter på en redan skjuten indian, det är ingen hjälte oavsett vilken hatt han har. Nej, tacka vet jag "Dansa med vargar", där var Kevin som han ska vara, tuff, känslosam och djuriskt snygg. Och som motspelare hade han, bland andra, Floyd Red Crowe Westerman. Va? Bara det!

 

För mig räcker spänningen i att följa svanars liv men då vi fått veta att björn funnits i närheten alldeles nyss samt att någon absolut sett en varg inom räckhåll dessutom, vet man ju aldrig när baletten Svansjön byts ut mot en dans med vargar - eller björnar. Det är för vansinnigt spännande att bo i skogen!

 

Där fantasin får fritt spelrum.

 

Han har varit pålitligheten själv, vår väderspåman, men nu undrar jag . . .

Den strategiskt placerade "piggen" på hans kropp, kan hänga nästan rakt ner och då är det mycket dåligt. Väder på gång, alltså.

Men när den kommit upp sig, som bilden visar, då järnspikar är det högtryck! Sol och varmt.

 

Nu undrar jag om den möjligen kan ha frusit fast?

 

Vädergubben får vila i glassboden under vinterhalvåret, tillsammans med trollen, men när maj månad infaller då får han komma ut på sin rätta plats. Först av alla. Nu har han varit så här uppåt sedan dess. Inte jag.

 

Det är kallt och risk för snö. Det blåser så att de tappra fem grader som termometern visar, känns som minus några. Men piggen står fast vid toppenväder!

 

Jag känner att min tillit till honom börjar avta.

 

Eftersom det är mycket jobb i stugan innan inflyttning kan ske, är vi där så gott som varje "ledig" minut. I morgon är det sagt att premiärövernattning ska ske. Boxen tas med så att vi kan se på TV. Mat är inhandlad för alla eventuella väderomslag. Det mesta är genomtänkt. MEN - så kom jag på en grej! Hallå, vi kan ju inte se Ettan på boxen, det är ju nåt fel där!

Då möts jag av ett leende, ett leende som har väntat länge på den reaktionen.

- Vi kan ju inte se Melodifestivalen då!

- Ojdå. Det var ju tråkigt . . . men leendet sitter kvar, kanske en aning bredare bara.

 

Jag snabbar mig och kollar en reservplan; hur många matcher spelas i La liga, som vi inte heller kan se i stugan, på lördag? PSG? Hockey-VM?

Alla samtliga på söndag förutom Sveriges match i hockey-VM som ju går på fyran!! Och den har vi!

 

Jag är ingen Mellofantast, har inte ens sett semifinalerna, men just den stora finalen kan vara kul att se. Är jag tydligen ensam om att tycka.

Åja, det finns ju mycket annat att titta på. Om älven rinner upp- eller nedströms. Om sädesärlorna har anlänt. Och, inte minst, om väderspåmannens pigge har rört på sig.

 

Vem behöver SVT1?

 

Ibland har man inte den rätta touchen här hemma. Ibland har man inte de rätta ingredienserna hemma. Ibland har man helt enkelt inte alla hemma.

 

Ingen vacker syn, eller hur? Men om jag får för mig att NU ska det göras, då inleder jag det hela utan att ha kollat om jag har alla nödvändiga beståndsdelar till hands. Vad jag inte heller kollar i förväg är om jag har det rätta handlaget till hands. Det borde jag ha gjort. Myrstackar ska ha brunt strössel och dammsugare ska inte se ut som om de varit med i en masskrock.

 

Nu vet jag ju att det finns några som, efter diverse anmärkningar och klagomål, ändå sätter i sig bakverken. Smaken är det inget fel på, bara man blundar.

 

En annan tabbe jag gjorde i veckan, var när jag eskorterade tioåringen till trumspelningen. Det var ett tag sen nu, så jag blev så in i bomben imponerad av hans framsteg att jag helt försjönk i beundran. Och i det omöjliga i att hänga med i sextondelarna. EN-a-e-å-TVÅ-a-e-å-TRE-a-e-å-FYR-a-e-å. På en och tre ska det slås på den och den och på två och fyr på den och den i stället. Ja, du förstår, va?

Att sen trummisen sitter och tuggar tuggummi i takt är ju helt och hållet en bragd.

 

När lektionen var över, körde jag hem oss i sextondelstakt, fortfarande helt inne i musikens ofattbara värld. Jag lagade kycklinggryta med bastrummans taktfasta slag i minnet och plockade fram ingredienserna med EN-a-e-å och vidare.

 

Efter ett par timmar brast bubblan rejält och jag kom tillbaka till den krassa verkligheten när jag inte hittade min handväska! Till slut insåg jag att jag förmodligen glömt den på musikskolan. Jag - som har min väska som fastvuxen på axeln (alltså är den en axelväska och inte en handväska), i vilken jag har hela mitt liv! Paniken började krypa i hårfästet ända tills jag var tillbaka i skolan och smög mig som en tjuv om natten in till trumsalen. Där satt en stackars lärare som fastnaglad vid min väska och som hoppade högt när jag kom in! I två timmar hade han vaktat och bett att den rättmätiga ägaren skulle dyka upp.

När jag gick hörde jag en trumvirvel som andades eufori.

 

Nu ska jag skärpa mig. Nu ska jag bli planerad och strukturerad. Inte göra köttbullar och äppelkaka samtidigt. Vet du hur dåliga köttbullar blir med kanel och socker?

 

Rubriker ska locka till läsning. Jag vet. I aftontidningsvärlden gäller det speciellt. Där gäller det inte bara att locka läsare, utan att locka dem från andra aktörer dessutom. Därför sätts det stora krav på rubriksättarna.

Eller . . .?

 

Men vad? Har Northug barn? Erkänn att tanken fanns där för ett ögonblick! Så pass långt ögonblick att du kände dig manad att läsa artikeln för att få reda på vad som dolde sig bakom rubriken? Det gjorde jag. Och fick veta att det nu var tveksamt om Northug skulle få vara instruktör i en skidskola för barn till hösten. Glasklart redan från början, eller hur? Men oj vad rubriksättaren ska ha våndats i sin ambition att formulera meningen "kan nekas barnen".

 

Jag minns när jag nån gång på sjuttitalet, som stor beundrare av Björn Borg, rusade till närmaste kiosk efter att ha sett löpsedeln: Nu kan vi avslöja vad Björn Borg gör när han inte spelar tennis! Med stooort utropstecken.

Tja, han gjorde vad de flesta andra människor gör utan utropstecken. Umgicks med polare, åt, sov . . .

 

Sedan dess har jag varit misstänksam mot rubriker.

 

Ibland undrar jag hur de tänker, rubriksättarna. Ta till exempel: "Mannen rymde från rättspsyk - gick till oprovocerad attack direkt".  I ett perspektiv av evighet kan ju tio år betraktas som direkt men för oss, som inte lever i evighet, är tio år en betydande tid. Man kan exempelvis föda tre barn. Eller hinna gå ut grundskolan, även om man tvingas sitta kvar ett år. För att inte tala om att utvecklas från nyfödd till förpubertetsyngel.

 

Men den man som rymde från rättspsyk, gjorde inget annat än att gå till oprovocerad attack - direkt! Där var tio år ett slags vakuum, tydligen.

 

Eller vad säger du om: Gravidrisk redan vid lite alkohol.

Beroende på försämrat omdöme, eller?

Nä, okej, jag vet att det är graviditeten som avses, att alkohol, även i ringa mängd, kan utgöra en fara men jag gillar att misstolka. Också. Där det finns utrymme och det finns det ofta i media.

 

Jag har börjat tävla med mig själv. Igen! När jag läser löpsedlar från de så kallade skvallertidningarna, försöker jag lista ut vilken sannning som göms bakom. Om det nu inte är rent hittepå. Jag kollar aldrig facit utan ger mig rätt i mina antaganden varje gång. Det är liksom vitsen med att tävla med sig själv. Just nu leder jag med 249-0.

 

Jag skulle faktiskt kunna sätta rubriken: Världsrekord i tävlingssammanhang, 249-0!

Och många skulle tro att det handlade om Skellefteå AIK.