saltatochkryddat

 

Så här kan det också se ut. När man faller ur ramen, så att säga.

Eftersom vi inte är några partymänniskor och det för övrigt inte fanns några partyn att inte vilja gå på så blev det pokerturnering. Varje kväll! Chicago, minsann.

 

Vi befann oss alltså så nära havet man kan komma utan att bli blöt, i underbara El Campello på Spaniens östkust. Syster, svåger, make och jag. Eller om vi ska ta det i protokollordning: S, M, JÅ och Gus. ELLER om vi ska ta det i poängskördsordning: Gus, S, JÅ och M. Gissa vem M är.

 

Det är fasingen inte lätt att hålla reda på sina egna, plus andras, kort, när man samtidigt ska räkna in ankommande och avgående plan till Alicantes flygplats. Vilket jag med stort ansvar tog på mig att göra. På egen begäran.

Om då någon lagt spader dam, samtidigt som ett plan styrde rakt in i ett åskmoln, fattar väl alla att jag inte brydde mig om att jag hade spader kung på hand, utan räddhågset hukade med spader tre och för att hjälpa piloten att komma igenom ovädret. Det är tack vare mig som det inte störtade ett enda plan där på hela två veckor. Och att mina poäng i poker föll utanför ramen.

 

Syster heter ju förstås inte Gus men då vi förstod att rädslan för terrorattacker och vapen var stor på flygplatsen, kunde de inte skriva Gun Anderson på hyrbilsskylten förstås. Hur skulle det ha sett ut? Som den värsta Vilda Västernskytten.

 

Nu har de börjat prata om El Campello till hösten igen. Och jag stoppar huvudet i den varma sanden och låtsas som om jag inte hör. Det orangea kuvertet har ju kommit. Framtidsutsikterna, vad gäller ekonomin, är inte direkt lysande. Men jag har hört att man kan tjäna storkovan på att spela poker på nätet. Det vore kanske nåt för mig. OM inte om fanns.

 

Det händer ganska ofta att ambulanshelikoptern flyger över vårt hus. Då hjälper jag den. Både med landning och start. För se flyga, det kan jag! Åtminstone i kortspel.

Jag minns så väl uttrycket "Nu flög du" eller "Nu flyger jag nog" och liknande, när föräldrarna spelade kort med släktingar och vänner. Redan då förstod jag sambandet mellan spel och flyg. Det gäller att ha Split Vision.

Bordet var vackert dukat. 41-åriga fadern, maken, sonen, mågen skulle firas med massor av härliga bakverk.

Affe kom och slog sig ner på stolen, iförd jättesnygga, matchande (givetvis) kläder och snygg keps.

Så gott som samtidigt sa hans farmor och jag, som är hans mormor: Ta av dig kepsen!

- Varför då, ifrågasatte han.

- Annars får du mat i mössan, svarade vi unisont.

 

Med en blick, som bara en förpubertal kille på snart tolv år kan ge sina förfäder, en blick som andades förakt, milt överseende och en gnutta nyfikenhet, fick han oss att tänka till. Faktiskt.

Det gjorde vi inte när vi var barn. Tänkte till när vuxna sa något. Det behövdes inte. Det vore skandal om vi skulle få för oss nåt sånt.

 

Alltså hade vi aldrig mössa eller keps på oss när vi åt, av den självklara anledningen att vi inte ville söla ner den med en massa mat. Vilket vi berättade för Affe, hans storebror och en av hans kompisar. I samma stund bytte vi roller. De tre ungdomarna uppträdde vuxet medan farmor och mormor kände sig som om de blivit påkomna med handen i kakburken. Genant värre.

 

Av den anledningen, plus många fler, vill jag uppmana dagens barn och ungdomar att ifrågasätta oss vuxna när vi säger något som de inte förstår vitsen med. Då kan våra ögon öppnas och vi kan bli klokare. Förhoppningsvis. Jag hoppas att Trumps eventuella och många barn och barnbarn ifrågasätter allt han säger.

 

Vi kommer aldrig att helt förstå varann, vi generationer. Men nånstans kan vi mötas. Som nu, till exempel, när jag mötte Beatles och för första gången förstod i stället för att flina lite överseende.

 

 

When I get older losing my hair

many years from now

Will you still be sending me a Valentine,

Birthday greetings, bottle of wine?

 

I morron är det Valentindagen. Alla Hjärtans dag. Alla åldrars och människors hjärtans dag. Då får vi se . . .

When I´m sixtyfour.

 

Jodå, de blommade till jul. De pytteminsta, skrynkligaste blommor du nästan inte kan se. Den förväntade mysiga julstämningen bidrog de inte till.

Nu är det februari och vi har julstämning till max! Nu, när vintersporterna har VM, nedräkningen till stugan har börjat och hockeyn är som intensivast. Jätteblommor, knoppar som sväller för varje sekund och stänglar som påbörjar resan uppåt. Fast egentligen är det typiskt.

 

Jag är aldrig i fas. Ta bara modefärger som exempel. När affärernas klädavdelningar ser ut som ett murrigt skogslandskap, då letar jag turkos och lila. När mödelkedjornas kataloger fylls med svart och grått, då ska jag ha gult och orange. Och tvärtom.

 

Döm då om min glädje när grannen kastade in en katalog där jag fann "min" lila tunika. Nu kändes det ju lite skämmigt med bara en beställningsvara så jag slog till med en marinblå tröja också. Marinblått är ju aldrig fel - utom på mig - men jag tänkte att det kanske blir snyggt till mitt stålgråa hår och blågrå glasögonbågar. Jo, så kan jag tänka men inte utan att skämmas.

 

Glad i hågen beställde jag och betalade via nätet. Orderbekräftelsen kom och dagen efter kom en bekräftelse på att ordern var struken. Va? Båda var ju nyheter, stod det i katalogen. Slutsålda? Men pengarna hade de dragit från mitt konto. Då skrev jag ett mejl och ifrågasatte.

Nästa dag kom ett sms från Postnord att ett paket från katalogföretaget var på väg till mig . . . Samma dag fick jag ett mejlsvar, som löd "Det var konstigt. Vi brukar alltid sätta in pengar på kundens konto direkt vid returer".

Men vad då returer?! Jag hade ju för fasen aldrig fått nåt jag kunde returnera!

 

Eftersom jag försöker lära mig att tålamod är en dygd, väntade jag två dagar. Då ringde en herre från katalogföretaget: Hejsan! Nu har vi fått in den marinblå tröjan som var slutsåld så jag undrar om du vill att jag ska skicka den till samma förmånliga pris?".

- Men hallå, sa jag, både artiklarna var ju slutsålda! Ordern ströks ju, fick jag besked om.

- Nejdå, den lila tunikan är på väg till dig och även pengarna för den marinblå tröjan. Ska jag skicka den?

- Nej. Nej. Nej. Tack.

 

Dagen efter kom den lila tunikan. Jättefin. Om jag bara inte hade spillt en stor fläck på den vid första användandet.

Pengarna? Jodå, de fanns helt plötsligt på mitt konto. Nu ångrar jag bara tröjan. Finare marinblåa tröja finns nog inte. Men jag har sagt till den snälla grannen att aldrig mer slänga in en katalog som kan tänkas fresta mig. PLEASE!

 

Så du förstår, om amaryllisarna hos mig blommar i februari och september så beror det inte på mina gröna fingrar. Det beror på ofaser.