De måste vara AIK-are!
Om man ser såna här fartränder på himlen, dagen efter Skellefteå AIK slagit Frölunda med 4-1 i andra kvartsfinalmatchen, då misstänker man självklart att piloterna är överlyckliga AIK-are. Jag är helt säker på det för jag känner igen känslan av eufori, känslan av att inte kunna hejda glädjeyttringarna.
Det var en match som innehöll allt och vi var på plats. Jag sjöng, applåderade, skanderade och vrålade. I dag är jag lite mer stillsam. Fast överlycklig.
Innan mannen åkte till jobbet i dag, hade vi dessutom sett två repriser på matchen. En, direkt vi kom hem i går, och en till i dag på förmiddan. Det finns ju saker man inte hinner med att se när man är på plats. Det finns intervjuer man inte hör. Det finns mål man kan se om hur många gånger som helst.
Men mitt i alltihop känner jag saknad. Min kompis, frölundaiten, är inte med i årets slutspel. Han var generösare än jag. Om det gick åt pipsvängen för hans lag, gladdes han åt att det hade gått bättre för mitt. Sån är inte jag, det ska erkännas med skammens rodnad på kinderna. I fjol vann hans lag över mitt i finalen. Den sista bild han la ut på facebook var från Frölundas guldfirande i Göteborg. Det var den 24 april 2016. Han var jätteglad.
Någon vecka senare var han borta. Det var tack vare hans fina sambo som jag fick veta. Inte med ett ord hade han avslöjat sin svåra sjukdom, i stället hade han med humor tröstat mig när AIK förlorade och jag klagade stort. Inte bara då, förresten. När jag tidigare ojat mig inför kommande vinter, skickade han Winter Song med Chris Rea till mig. En otroligt vacker låt med de mest fantastiska vinterbilder man kan tänka sig.
Antagligen följer han hela kvartsfinalserien från något bekvämt moln och jublar högt när Frölunda gör mål. Men han gläds också åt AIKs mål. Gränsen går dock vid att han skulle stämma in i "la la la la JOCKE LINDSTRÖM la la la la la". Jag har inga gränser. Jo, förresten, i slutspelslåten (kanonbra) sjunger vi: Kom ihåg vem vi är, vart vi kommer ifrån . . .". Det vill säga, jag gallskriker på värsta hårdrocksmanér: VAR vi kommer ifrån . . .
Förlåt en yrkesskadad f d korrekturläsare. Och var medveten om den eftergift jag gör, när jag sjunger "vem vi är", inte vilka vi är. Jag älskar mitt AIK och jag gör nästan allt för dem. Förutom vart.
Behöver vi verkligen experter?
Expertis kostar. Men kostar de mer än de smakar?
Jag är på den berömda krigsstigen. Den har lett mig fram till en mejldialog med ett antal personer. Hit och dit, fram och tillbaka. Ibland har svaren varit nonchalanta och andats översitteri. Då har den verkliga krigaren i mig vaknat och jag har bemött svaret med ett korrekt och faktaspäckat retursvar. När då nästa svar kom, var det också "faktaspäckat" och betydligt mer korrekt, dock undertecknat med ett annat namn.
Så här är det: Vi köpte ett abonnemang på CMore som skulle ge oss det ultimata utbudet, ansåg vi. SHL-hockey, spansk fotboll och tennis. Nu har både den spanska fotbollen och tennisen försvunnit och kvar har vi SHL-hockey (Tack och lov!) och Golf (som vi inte alls är intresserade av). Okej, visst förstår man att de olika bolagen konkurrerar om de populäraste sportsändningarna men ska vi, som betalar dyrt varje månad, finna oss i det? Nej, absolut inte. Vi får ju en prishöjning som kompensation!
I ett av svaren jag fick, det som var baserat på fakta, konstaterades att "Rättigheterna för SHL och Hockeyallsvenskan är ganska dyra och då kan vi inte sänka priset".
Okej. Men då har jag ett sparförslag: Halvera antalet experter! Eller varför inte minimera? En programledare, två experter och ibland även en domarexpert ska "ta oss igenom hela sändningen". Därtill kommer två, ibland tre, kommentatorer och experter ute på varje match. Skulle inte tro att de uppbär undersköterskelöner.
Gör en tittarundersökning och ta fram siffror på hur många som sitter klistrade vid TV-n under hockeypauserna, ivirigt väntande på att få den period vi just sett, förklarad för oss. Jag tror att det finns pengar/tjänster att spara in där.
I går fick vi dessutom se musikexperter i gång. Nej, inte svenska folket, som egentligen ska utse segraren i den inhemska Melodifestivalen, utan utländska "experter" som ska avge poäng till VÅRA låtar! Jag säger bara, om jag hade suttit i en sådan panel, som Norge hade anlitat, för några år sedan, skulle jag väl aldrig ha röstat på Alexander Rybak och hans fela. Det var ju solklart att han skulle spöa skiten ur oss alla andra så varför bidra till att han skulle komma till final?
Nu vet jag ju inte om alla människor är lika ogina som jag men det hör egentligen inte hit. Ett svenskt bidrag ska väl ändå väljas av det svenska folket, som lördag efter lördag genomlidit delfinaler och andra chanser.
Äsch, jag vet inte. Man kanske bara ska lägga sig platt och acceptera allt. Och kanske inse att det enda jag är expert på, är mig själv. Åtminstone tills jag går till en välbetald expert på människor. Men det gör jag inte. Om den inte visar spansk fotboll och tennis på mottagningen . . .
PS. Kom ihåg att jorden en gång har varit platt. Och att det finns de som fortfarande hävdar att den är det. Tur att vi omges av experter.
Vi är många!
Jo, vi är jättemånga. Snäckor?
Haha, ja, det finns det säkert men vad bilden ovan är tänkt att illustrera är hur man kan må. Om man har fibromyalgi.
Förra torsdagen blev jag less. Jag blev så in i vassen less på mig själv att jag var på väg att flyga i taket. Eftersom jag inte gillar att flyga, tog jag reson och insåg att jag behövde omväxling. Alltså, på med representabla kläder och varma vinterskor. Det var ju 70-procentsrea på stan! Och en promenad i friska luften gör gott. Så tänkte jag.
Redan på första affären kände jag att det inte skulle bli lyckat. Mina försök att "bläddra" bland galgar på reaställen, satte igång en jävulskt brännande smärta i axlar och armar. Vem orkar då bry sig om annat än att komma hem fortast möjligt?
Som tur var kunde mannen i mitt liv hämta mig.
Innan kvällen var jag som en snäcka. Sluten och orörlig. Och som ett brev på posten (tja, kanske inte längre..) kom ett sjujädrans snöoväder med temperaturer som hoppade upp och ner som vansinniga.
Nu skriver jag inte det här för att någon ska tycka synd om mig, utan för att kanske få förståelse för en sjukdom som inte direkt har hög status, om man får uttrycka sig så. De flesta av oss ser rätt friska ut, vilket är ett handikapp i sig. Länge, länge blev vi inte trodda. Vi var lata. Inbillningssjuka. Gnällkärringar. Ja, så till den milda grad kärringar att någon, jag vet inte vem men om jag visste skulle jag be till högre makter att denne någon drabbades av samma sjukdom, alltså, någon döpte "sjukdomen" till SVBK, som på ren svenska betyder "sveda-bränn-kärring-sjuka".
Men se på tusan! Nu drabbas även män av samma sjukdom! Riktiga kärringar till karlar. Eller?
Självklart inte. Och nu finns dessutom forskning, litteratur och läkare som blir specialister inom fibromyalgi.
Ni får gärna prata med oss, vi är experter på sjukdomen. Jag, till exempel, blir väldigt dålig av väderomslag, lågtryck, kyla och att hänga tvätt. Hänga tvätt? Ja! All statisk belastning och repetitiva rörelser framkallar smärta och feberkänsla. En kärvänlig "boxning" på armen kan få det att svartna för ögonen på mig. Av smärta. Som sakta, sakta klingar av.
Värme och kärlek får mig att må mycket bättre. Därför är det inte synd om mig. Jag lever med kramar, omtänksamhet, kärlek och vänskap. Och folk som tror på mig. Vilket betyder mycket. Väldigt, väldigt mycket.
Så nästa gång du fnyser åt en bortskämd kvinna, vars man dammsuger, hänger tvätt, bär matkassar, putsar fönster med mera, kan du, om du kan, tänka att han, visst, verkligen är duktig men att hon kanske är minst lika duktig som låter honom göra det, för det mår de båda två så mycket bättre av. Och mår man bra, kan man dela med sig av kärlek. Tänk på det!
Och du, medsyster och medbroder, vet att det så kallade Lutherska arvet, som i Sverige anses stå för pliktuppfyllelse, trohet mot överheten, ett ständigt manande samvete och allmän glädjelöshet, anses, i många andra länder, vara helt fel. I stället framhäver de det generösa, levnadsglada, sensuella och toleranta draget hos reformatorn.
Jag undrar om inte det synsättet skulle kunna bli en del i att lösa gåtan fibromyalgi.
