saltatochkryddat

Okej, jag vill inte vara en petimäter men ibland blir jag upprörd.

I en sammanställning av sju av världens värsta seriemördare, läser jag om Andrej Tjikatilo, med smeknamnet Uppskäraren från Rostov. Smeknamn? Ser vi framför oss någon som med kärleksfull blick ler mot Andrej och tänker/säger: Min lilla uppskärare från Rostov. . .

Eller Gary Ridgway, som mördade 48 människor och fick smeknamnet "The Green River Killer", vem gullade med honom?

Ovanstående finns att läsa i en sammanställning av sju av världens värsta seriemördare, publicerad av TT Nyhetsbyrån.

Smeknamn på någon betyder att den som gett personen namnet har gjort det i förtrolighet, ett bevis på att man har intima relationer och en stark tillhörighet. Det är alltså ett positivt laddat binamn.

Jahapp. Så älskling, gullunge, momme, gounge, exempelvis, ingår i samma gäng som Doktor död, Monstret från Genova och andra fruktansvärda brottslingar? Självklart inte men utarmningen av svenska språket och slöhet gör att de benämns lika. Smeknamn. Ordet i sig borde sätta självklara gränser.

I en del fall kan det vara svårare än det självklara. Ta "Hackspetten från Kusmark" till exempel. Då måste man vara insatt i hockeyvärlden för att veta att det verkligen är ett positivt binamn. Det har ingenting med hans utseende att göra, utan det har med hans sätt att "hacka" klubban i isen för att hans medspelare ska veta var han befinner sig och att han är redo att ta emot en passning i full fart att göra. En riktig arbetsmyra. Smeknamn, alltså.

Men massmördare förtjänar inga smeknamn.

På tal om hockey och språkvård:

Korrekturläsarna avskaffades och blev textgranskare. Textgranskarna avskaffades och ersattes av rättstavningsprogram. Som om korrekturet enbart rättade stavfel. Datorer är inte allmänbildade, kollar aldrig upp faktauppgifter, ser aldrig om bild och bildtext överensstämmer, reagerar inte om en person har fått två olika namn i en text. Bara som några exempel. 

Jag får nog fortsätta att sitta på min kammare och uppröras över bristen på respekt för tidningsläsare, TV-tittare och annat löst folk som bryr sig om något så föråldrat som språkvård.

Och OM jag inte hade läst igenom det här, hade det stått sombrero i stället för "som bryr sig".

Var den nu fick det ifrån, datasnillet?

I hela mitt liv har jag älskat godis. Från ettöreskolorna som moster Ingrid hade på affären i Forsbacka, till skumfyllda prickar som Markgrens affär i Medle saluförde och den knallhårda nötspäckade och chokladöverdragna godbiten som hette Bitte och som fanns på kiosken på busstorget.

Ändå var de där bara en försmak av vad som komma skulle. Den dagen jag la en Polly på tungan, förändrades världen! Jorden jag gick på blev rena Paradiset och tillsammans med Pollygodisarna skulle jag vandra genom livet som en fullkomnad varelse. Ibland gjorde jag avstickare och njöt av det godaste i Aladdinaskarna, körsbär i likör (joodå, fantastiskt goda), Nonstop (en handfull åt gången) och, när jag skulle verka som belevad, en Budapestbakelse till kaffet.

Men - även i mitt paradis kom det en orm. I form av ett provsvar. För högt blodsocker!! Jag? Som varit så skötsam. Som inte hade det i släkten. Som hade motionerat med kompis Ing-Marie i massor med år, massor av mil. Som . . . Hade fått fibromyalgi, troligen av yttre och inre stress, och inte längre kunde leva som förr. Men jag hade ju Polly! Och sedermera även Staffan. Barn och barnbarn. Livet var ändå mer än underbart. Tills provsvaret kom.

När jag förstod vidden av det hela, slut med godis, slut med fikabröd, slut med "allt" gott, var jag på vippen att bli deppad. Tills diabetessköterskan sa: Nån enstaka gång kan du unna dig en bulle till kaffet men se då till att det är en RIKTIGT god bulle. Jag förstod vad hon menade. Och om jag någon gång faller ner i självömkan, kan jag unna mig en hel påse Polly. Nä, så sa hon naturligtvis inte.

Nu kan jag, utan problem, gå in på Rusta, se deras jättepåsar med Polly och gå förbi utan att få ett hugg i hjärtat. Jag får inte ens ökad salivutsöndring, så kallat snålvatten. Jag minns smaken och att den var söt. Mycket söt.

Ibland händer det att jag tokbusar och tar en bit mörk choklad. Med Sea Salt.

Och en vacker dag kanske jag hittar den. Bullen! Undrar förresten om det går lika bra med en Budapestbakelse . . .

Är buskis när en buske täcks av is eller är det en busig Stockholmskille?

Självklart inget av det, det vet vi som vuxit upp med ordet. Buskis är bondkomik.

Så förklaras ordet bland annat. Om jag nu kommer som nyanländ till Sverige och mitt modersmål är så långt ifrån svenskan man kan tänka sig, är då ens förklaringen på betydelsen begriplig?

Förresten, vet våra "egna" ungdomar?

Okej, exemplet är kanske inte det allra bästa men det stämde så bra med bilden 😉

Jag tänker ofta på ord. Ordvärlden är en klurig värld. Mars, till exempel, är ju både en månad, en planet och en godisbit. Förresten, kan man säga "både" när det gäller tre saker? Och snart är det jul och då kan det tänkas att tomten kommer gående över tomten.

Nä, nu ska jag sluta men jag vill bara säga att vi bör ha stor förståelse för att andra kanske inte alltid förstår vad vi menar och om vi uppfattar minsta tvivel i den andres ögon, gör vi säkrast i att förklara ytterligare.

Det borde jag ha gjort när jag, för läääänge sen, var på en kurs söderut med folk (läs:mest män) som jobbade inom Electroluxkoncernen och vi, vid ett tillfälle, skulle få tips om hur vi skulle lyckas med sockerkakorna i de nya, fantastiska ugnarna. Då blinkade jag till herrarna i min grupp och sa: Det gör ingenting om man misslyckas med en sockerkaka, myrstackar är mycket godare!

Visste du att de där rackarns punschbollarna inte heter myrstackar överallt i Sverige? Det vet jag! Nu.

Men visst är det kul med ord? Bara de inte är felstavade. Det gör aldrig Kalla. Stavar fel, alltså.

Jag hann knappt fånga solnedgången innan den var över. Sen var det mörkt.

Vi hör många gånger "Det var som att solen gick ner". I de fallen brukar det handla om besvikelser.  Den dyra restaurangmaten som inte var så fantastisk som förväntat. Travhästen som skulle ha gett spelaren några miljoner men som galopperade på upploppet. Det efterlängtade mötet som inte blev av. Eller favoritlagets förlust. Om solen skulle gå ner lika ofta som det påstås, skulle den överhuvudtaget aldrig hinna gå upp.

Tack och lov gör den det! Jag älskar våra norrländska sommarnätter och skulle aldrig kunna tänka mig att sätta upp mörkläggningsgardiner. När det är ljust sover jag som bäst. Det gäller att passa på under vintern och ta sig en tupplur mitt på dagen, minsann.

Vi vet att den kommer tillbaka. Snart blir dagarna längre och ljuset stannar en stund till och en stund till, ända tills solen klättrat färdigt och blir kvar i sitt högsta läge.

Jo, vi vet. Vi som inte befinner oss i ett mörker som är så kompakt att ögonen inte ser annat. Inte tanken heller. De som vore glada över att bli helt förtvivlade över en AIK-förlust, lever i det mörkret. Till exempel. 

Jag skulle önska att deras gardin fick ett pyttelitet hål. Att persiennen skapade en liten glipa. Mer behövs inte för att solen, och ljuset, skulle hitta. En liten strimma ljus, där små dammpartiklar dansar. En liten värmande stråle som försiktigt smeker. Ett bevis på att livet finns kvar därute och att det vill väl.

Hörde till min stora förtjusning att det allra hetaste i kategorin "Utsmyckning av hemmet" är torkade blommor. Gärna buketter i vas som har torkat och blivit spröda. Jiippii!

Som grädde på moset annonserade Pauls blommor (min kompis Åsa) om nyinkomna garderobsblommor som till en början har gröna blad men som så småningom övergår till svarta. Kan inte annat än jubla. Äntligen!

Äntligen skulle vårt hem platsa i vilket glassigt inredningsmagasin som helst. Åtminstone när det gäller blommor.

Annars är jag inte så brydd.  Men det är maken. Han säger ifrån när jag har en tendens att liksom spåra ur. Då säger han: Vi får väl se. Det räcker för att jag ska besinna mig och tänka till. Men det händer att han kliver upp på en trappstege och monterar en adventsstjärna som taklampa. Det blev ...... inte så läckert som jag hade trott, men det sa jag aldrig. Han frågade inte heller nästa år om jag ville ha adventsstjärnan i taket. Somligt behöver man inte prata om.

Åsa är värre. Hon gillar upp-å-ned. Julgranar, till exempel. De ska gärna slå klackarna på julgransfoten i taket medan toppstjärnan nuddar golvet. Men så är hon en nytänkande florist också. Jag, som aldrig just brytt mig om blomkrukor, dräglar hejdlöst över de krukor hon har i sin butik. Bland annat. Men garderobsblommorna som blir svarta, behöver jag inte bli frestad av. Såna har jag redan haft länge.

Min mor var av ett helt annat slag. Hon vårdade alla sina växter. Helkroppsdusch varje torsdag. Småprat varje dag. Jordbyte en gång per år, minst.

Om någon av hennes växter började se hängig ut, sa min far: Låt Maude ta hand om den!

Han menade då inte, om nu någon skulle tro det, att jag hade så god hand med blommor och blad, utan att om de överlevde hos mig, då hade de växtkraft nog till att vara livsdugliga. Säkert hade det att göra med två julstjärnor som med tiden blev som stora, frodiga buskar. Jag iddes inte slänga dem när julen var över och de bara hade ett fåtal blad kvar, utan fortsatte att slentrianmässigt slänga till dem lite vatten med mycket ojämna mellanrum och se! Simsalabim så var de i klass med vilken frodig djungelbuske som helst. Men när sommaren kom, stod där ett antal smala, kala pinnar och såg bedrövliga ut. Då slängde jag dem. Pappa hade haft roligt länge nog.

Nu känner jag dock att mitt rykte är återupprättat. Med torkade och svarta blommor går jag med huvudet högt som den trendsättare jag är.

I nästan tre veckor har jag fått vara i stekande sol och underbar värme, som har förvandlat min stela, värkande lekamen till ett under av smidighet och fräschör. Nåja. Ibland tar jag i så jag nästan blygs. Men gott har jag mått! Ätit lagom och nyttigt (syrran är vegetarian och jag är lojal), motionerat mer än jag trodde (en dag hade jag, enligt appen, gått drygt fem kilometer), simmat tills vänster ben inte lydde order längre, ja, just den punkten faller kanske inte helt under må gott-rubriken, men ändå.

Helt enkelt levt min dröm.

Vad händer då, när planet landar på Falmark? Jo, jag nästan sprängs av lycka! Inte bara för att vi inte störtat den här gången heller, utan helt enkelt för att VI ÄR HEMMA!

Miljoner höstfärger hälsar oss välkomna, vinden är kall men smeker ändå. Morgonen efter ligger det snö på marken. Jag hatar snö. I normala fall, alltså, men ingenting är normalt i mitt känsloregister nu. När sen Gideon, äldsta barnbarnet, ringer och frågar om han får äta lunch hos mig på sin praovecka, vet jag inte till mig av lycka. Detta då ställt i relation till att Alfred, lillebror, ringde när vi var i Spanien och frågade om jag kunde hämta honom på skolan för han hade så ont i huvet. Gissa var jag fick ont!

Tack Spanien för allt fantastiskt, tack syster och svåger för att ni ville ha oss med, tack underbara läkning! Men det är nu jag verkligen är lycklig.

Nä, jag förstår mig verkligen inte på mig.