saltatochkryddat

De här två filurerna trivs tillsammans. Trots olikheterna. Som är många.

Men man kan också vara så lika att det nästan är skrämmande. Här, hos oss, skulle vi egentligen inte behöva prata så mycket. Men det vore ju jättetråkigt. Då är det desto roligare att säga exakt samma sak, exakt samtidigt. Inte alltid, förstås, det skulle ju bli jobbigt, men lite då och då händer det och det är då man vet att man har funnit sin Soulmate, eller själsfrände som vi väl sa tidigare när vi fortfarande pratade svenska.

Men det är också vansinnigt roligt när någon säger det oväntade. Jag har ett barnbarn, Mio, som lite då och då, överraskar. Som svaret på vilken utbildning han skulle vilja gå efter grundskolan. "Jag vill bara prata som Leif GW Persson". Eller, som när en kompis frågade honom om han skulle kunna äta en väckarklocka (på tal om Mios aptit). Då svarade han, helt allvarlig, "jo, jag tycker nog att man åtminstone en gång i livet bör prova på det". Han är för underbar.

Många pratar utan att få någonting sagt. Andra behöver ett fåtal ord för att säga mycket.

Min far var en sådan, fåording. Och när han var på extra gott humör, trimmade han oss andra till att klura ut vad han egentligen menade. Och gladast blev han om någon av oss andra svarade med samma mynt.

När jag var liten och aningslös och olydig, sa han en gång: Men ska jag måsta ta i med hårdhandskarna, varvid jag svarade: Haha, det har du inga, bara fingervantar! Aningslös var ordet.

När jag blev äldre, gick jag bara in i en ordduell om det var på skoj . . .

Ord är så viktiga. Men minst lika viktigt är kroppsspråket. I dag har vi så många olikpratande omkring oss så vi är helt enkelt tvingade att läsa av varandras kroppsspråk. Någon kan vara högljudd och låta arg men öppnar den sin famn och ler, förstår vi.

Jag vet inte om trollet och pippin kommunicerar via nåt språk men att de förstår och trivs med varann är uppenbart. De umgås ofta, ibland korta stunder, ibland längre. Att trollet bjuder på frön, är förstås en del i gemenskapen men vi ser ofta att pippin stannar kvar en stund, utan att ta nåt frö. Och trollet trivs.

Det kanske, trots allt, inte är språket som är det viktigaste. Det kan vara det man bjuder på. Som Mio, till exempel, han bjuder alltid på skratt. Han bara är. Så underbar.

Det magiska ordet kanske ändå är: Förståelse. Kan vi inte försöka bjuda lite grann på det?

För man kan faktiskt inte älska alla.

Och detta är enbart för ert eget bästa.

Om man vill stjäla en eller två cyklar från någon eller några okända personer, bör man känna till cyklarnas historia.

Vi tar det från början. Eftersom vi är sjusärdeles snälla människor vill vi bara ert bästa, vi har lärt oss att man ska löna ont med gott, nämligen.

Den vita cykeln fick vi för att vi just var - snälla. Tyckte hon som gav oss den. Eftersom hon hade köpt den sprillans ny, hade den dittills alltså ägts av en mycket snäll person.

Fattar ni?

Vi var jätteglada och tacksamma över gåvan. Kort därefter avled hon. Vi lovade att verkligen uppskatta och nyttja cykeln och ära hennes minne.

Den vita hojen är till för snälla människor. Det är inte du. Du som skiter fullständigt i en cykels historia. Du som bara tar den när tillfället ges, i mörkret, antingen för att sälja den vidare och tjäna några slantar, eller för något annat helegoistiskt skäl. Men jag lovar dig, den vill dig inte väl. Du är inte snäll, nämligen.

Den svarta och den vita cykeln hörde till oss, de hörde till sommaren, till stugan, till naturen. Även om de var väldigt olika till kynnet. Det har nog du, som tog den svarta cykeln, redan märkt.

Av sina tre växlar, går den bara på en. Om den är på bra humör, vill säga. Det lär den inte vara nu när du har tagit den från sitt hem. Men hur den visar sitt dåliga humör, berättar vi inte. För vi är snälla. Det är inte du. Och vi säger inte att det är rätt åt dig. Vi säger bara: TJILLIGT!!

Skulle du inte kunna norrländska, gör det inte oss något. Den svarta cykeln kommer att visa dig vad vi menar. Till vår stora glädje. För vi är inte bara snälla, vi är (skade)glada också.

Och ni är helt enkelt ute och cyklar.

Visst minns du, Ywe? Hur vi "kokade kaffe" och bjöd varann?

Undrar om dagens barn använder sin fantasi på samma sätt som vi gjorde, eller om datorn har förändrat den. Fantasin. På gott och ont.

I mörker och ensam hemma är den på ont. I lek och gemenskap är den på gott. Fast nu hårdrar jag ju. Jo, det heter faktiskt hårdrar, inte hårddrar men jag tror, tamme tusingen, att jag säger hårddrar när jag pratar. Jag hårdrar bara när jag skriver.

Fantasi var det, ja. 

Den tunnas, liksom håret, ut med tiden. För de flesta. 

En dag mötte jag någon jag inte har sett på väldigt länge. Men var det verkligen han? Jo, rösten var hans och leendet. Men det axellånga, vackra håret? Ja, håret överhuvudtaget faktiskt, var var det?

Samma människa men definitivt inte samma människa ändå. Gör håret verkligen sån skillnad?

Svaret är: JA!

Maken for iväg till frisören. När han kom tillbaka öppnade han dörren en springa och ropade: Det blev för kort!!

Alltså, han har, normalt, världens vackraste hår. Tjockt, lätt vågigt och början till grått. Du vet, typ Richard Gere. Inte nu.

Det blev för kort, ja.  Så här ska det se ut:

I min fantasi gör det faktiskt det 😍

Jag fantiserar också om att vinna pengar. Postkodlotteriet har ju äckligt höga vinstsummor på sin Grannyra. 12 miljoner vann någon. Jaha, och om det vore jag? Naturligtvis ger jag bort till alla våra barn och barnbarn men sen då? Årskort till AIKs samtliga hemmamatcher? Självklart. Ny bil? Icket. Vår Ferrariröda duger gott. Sen då? Jo! Vi skulle naturligtvis leja några timmerproffs till att byta några stockar på stugan (jag gillar inte den ökande hastighet varmed jag närmar mig spisen, där det lutar som mest). Jo! En pool! En varm en. Året runt

Och, det näst viktigaste, att jag inte blir en fullblodsegoist som så många med mycket pengar verkar bli. De som har gigantiska problem med att placera sina rikedomar så inte svenska staten ska komma åt dem. Sådana problem har inte vi. Våra pengar placeras på Ica och Coop och vi har så mycket gott av det. 

Nä, det är dags att revidera det gamla talesättet "smakar det så kostar det".  Grillad chorizo med sötpotatispommes och mangoraja är baske mig inte så dyrt. Men gusis så gott! Eller Staffans grekiska sallad med en köttbit till. WOW!

Nä, jag tror inte jag bryr mig om att vinna så mycket pengar. Och förresten sparar vi ju in på klippning nu när mannen inte behöver klippa sig på överskådlig tid. Kanske värt en skål? Till helgen?

Zarah Leander. Jo, jag är "tillräckligt gammal" för att minnas henne, sångerskan med den djupa rösten. Vad jag inte förstod, var hänförelsen över hennes lidelsefulla röst som sjöng nåt om "jag kan inte längre höra syrsornas sång". So what? Syrsor? Är inte det detsamma som gräshoppor? Vem bryr sig? Tänkte jag. Då.

Det var när livet var problemfritt. Mat på bordet och kompisar att leka med. Nån direkt betungande läxa minns jag inte. Förrän i högstadiet. Då blev det andra bullar. Då var det inte längre viktigast att sitta still i bänken och att inte vässa pennan för ofta. Det gjorde man tidigare framme vid katedern, där läraren satt och övervakade att blyertsen var tillräckligt nednött och trubbig för att få vässas.

Till högstadieskolan kom vi från olika ställen i kommunen och skulle nu beblandas. Det blev sådär.

Ungdomarna från stadsnära skolor var självsäkra och världsvana. De hade haft gympa i gympasalar medan vi hade spelat landhockey med magistern på en amatörmässigt anlagd isbana. Eller spelat korgboll med magistern som var dubbelt så lång som alla elever och som satte alla sina bollar i korgen och jublade stort och överlägset.

Det var då livet inte längre blev problemfritt. Det var då man började fatta att det var så här det skulle vara och förbli.

Livet skulle bestå av val. Min far valde att jag skulle läsa tyska. Han valde också att jag senare skulle välja ekonomisk linje, språklig gren på gymnasiet. "Då har du ju en yrkesutbildning när du går ut", sa han övertygande och omtänksamt. Vilket yrke då? 

Borde jag ha satt mig in i. Sekreterare, förstås. Språk, maskinskrivning och stenografi. Jag hörde ingenting. Min blick hade fastnat vid att matematik  bara fanns på schemat första året! Härliga tider!

Hur min sekreterarkarriär blev, lämnar vi i tystnad. Det var efter den jag började göra mina egna val.

I dag kan jag kanske inte höra syrsor men det finns mycket annat jag hör. Barns skratt. Fåglars sång. Myggens inande (från långt håll). Mannens andetag. Ord som bara sägs med ögonen.

Vill jag höra tystnaden, väljer jag min skogsväg. Är jag sugen på  omvärldens brus, väljer jag bilvägen.  Som tur var, är vi två som väljer lika, vilket är helt fantastiskt. Men så har vi ju valt varandra också.

Mitt hjärta tillhör skogsvägen. Om jag tvingades välja, skulle jag definitivt välja den. Där mår och går jag som bäst.

Men en dag on the Road, sitter också fint. Med medhavd matsäck att inta vid en naturskön plats. Och nya platser att upptäcka.

Valet är fritt.

Hon hade en annan hit också, hon Zarah. Vad jag kan minnas sjöng hon nåt om "vad skönt att jag inte längre är ung".