saltatochkryddat

I går ringde hon till farfar, Staffans 10-åriga barnbarn Molly. Eftersom de oftast pratar med rörliga bilder till, kunde vi på en gång se att hon inte var på topphumör.

"Men hej Molly, hur är det?, sa farfar.

"Jag är positiv" svarade hon, ansiktsuttrycket till trots, där mungiporna pekade ordentligt neråt.

Eftersom hon fyllde 10 år dagen innan och det planerade jubileumskalaset tvingades ställas in på grund av pappa Johannes förkylning, tog det några sekunder innan vi fattade.

Molly hade, liksom pappa, testats positivt för Corona. Då kan man ju definitivt inte vara positiv. Vi förstår dig, Mollygumman.

Nu handlar det mesta om att undvika covid-19-smitta tills man har fått sina två vaccinationssprutor och det kan ju dröja det. 

Alla agerar vi olika för att inte drabbas. Somliga lider svårt av isolering och karantän. Andra verkar lita på turen och lever nästan som vanligt och dessutom utan munskydd och handskar.

Själva lider vi mest av att inte kunna träffa barn och barnbarn, kramas och lyssna på dem,  äta med dem, fika med dem, fira tillsammans vid födelsedagar och annat som har varit självklart hittills.

Men en vacker dag så . . .

Dotter Annie fyllde år i går. Hennes bästa present var ett skriftligt, bindande löfte av en av sina söner att han skulle massera hennes nacke någon gång under dagen. Hon kunde nog inte ha blivit lyckligare 💞 Hon var, så att säga, positiv utan att vara positiv och hoppades bli negativ under dagen.

Och nu menar jag självklart fåglarna. De som faktiskt har vingar och inte riskerar att ramla från tak och slå sig fördärvade. 

Jag har sett många höjdare denna vinter. Människor som stått högt uppe på tak och skyfflat, föst och skottat drygt meterhögt snötäcke från tak och ner på marken. En del har haft säkerhetsanordningar medan andra har litat på turen, Guds försyn eller sin egen skicklighet. Den enda som har varit rädd är jag. Nere på marken.

Det var ren självbevarelsedrift att jag stannade hemma när Staffan åkte till stugan för att skotta taket. Nu är ju kanske inte själva den eventuella fallhöjden direkt mördande men jag föredrar ändå att slippa se på sådana hemskheter som takskottning.

Min far hade en farlig arbetsplats. En kraftstation är inget att leka med. Där fanns det många tillfällen att ramla och drunkna, till exempel.  Eller att få massvis med ström genom kroppen. Om du frågar mig så var det ett herrans under att han kom hem levande varje dag. Det tyckte inte han. Däremot ansåg han med väldig tydlighet att timmerrännan, där stockar kom forsande i hög hastighet och ibland spårade ur, var en högst olämplig lekplats för mig.

Man kan, så här efteråt, kanske säga att vi hade lite tur båda två. Mest han, förstås. Själv hade jag en osviklig tro på min egen förmåga att hinna ducka för timmerstockar.

Med åren har jag blivit mer och mer ängslig. Först var det mina barn som drabbades. Nu är det barnbarnen. Jag vill helst att de ska vara hemma på sina rum och läsa en bok. Det vill inte de rackarna. Då är det skönt att veta att det är absolut inte jag som har ansvaret för dem. Ej heller för alla som skottar tak i vinter.

Mesarna, däremot, anser att jag har ansvar för deras boningar. Det ska vara helt, fräscht och städat när de kommer på besiktning, annars flyttar de till Hans-Olov och Gunilla. Och de som trodde att mesar är mesiga får revidera sin uppfattning. De är skittuffa. Och alldeles, alldeles underbara.

Om tre månader ska vi flytta dit! Just nu verkar det osannolikt men, vis av erfarenhet så vet vi hur det ser ut i vårt sommarparadis i mitten av maj. Träffade en granne häromdagen som undrade om vi hade sett till våra äpple- och körsbärsträd. Vaddå, översnöade? Inte nödvändigtvis, däremot uppätna.

Älgarna har tagit över. Äsch, vi hade ändå tänkt beskära träden till sommaren. Nu fick vi det gjort, även om det blev fel årstid för det. En annan granne, som umgås med en trädgårdsmästare, har lärt mig att det är JAS som gäller. Juli-Augusti-September. Lätt att minnas, svårare att utföra.

På tal om älgar så har de vilda djuren det svårt nu. De hittar ingen mat när snön är meterdjup och då menar jag flera meter. På vägarna ligger renar och sover (vägrenar har fått en ny betydelse), vilket ju är livsfarligt både för dem och bilister. Älgarna flyttar in i villakvarter. Hur räv, varg och lo uthärdar vet jag inte. Men ett vet jag! Klokaste, utan konkurrens, är björnar. Lufsar omkring och tokäter allt gott hela sommaren och halva hösten, kryper ner i ett idé och sover hela vintern.

De bryr sig inte ett dugg om hockey. Ej heller om väder. De bara ligger och sover och lever på hullet, som blir mindre och mindre så när de vaknar mot vårkanten är de smala och smärta och kan börja frossa igen. Herrarna, alltså. Damerna har oftast ungar att ta hand om och se till att de lär sig vara björn. 

Att vara insnöad, som björn, betyder inte att vara bakom flötet. Däremot kan en insnöad människa vara det. Men man kan också ha snöat in på något och då har man sin fulla koncentration på just det. Själv har jag ju snöat in på medias felstavningar, särskrivningar, var respektive vart, och allmänt slarv. Och det är ingenting som försvinner när det blir sommar.

Just nu har vi tre grannar som befinner sig i Coronakarantän. Den som bor i lägenheten mittemot, är den närmaste. Vi sms-ar, det borde ju inte föra smitta med sig men man kan aldrig vara säker. Så vi skriver kort, typ: Läget? och får svar: Oförändrat. Ser fram emot när svaret blir: Bättre.

Ännu mer ser jag fram emot när det blåses "Faran över" för hela landet. Hela världen. Och när snön är borta. När vi insnöade människor kan börja ägna sig åt det väsentliga; syftningsfel, slarv, faktafel, särskrivning med mera. VAR är du? VART går du? Eller, som vi säger här: Vars i helsicke är plogbilen? Och: Vars hedde jag nyckeln?

Det kan aldrig bli fel.