saltatochkryddat

 De finns överallt.

Det finns för många buttersmurfar och gnällspikar som påverkar oss. Självklart kan de har rätt i sina förutsägelser men lika självklart kan de ha fel. Allvarliga hot riktas mot oss från överallt, känns det som. Braskande rubriker säljer. Krig. Svält. Mord. Ungdomsbrottslighet modell grov. Narkotikans utbredning och makt. Det är inte svårt att "gräva ner sej" och se allt i hopplöshetens skugga.

Men - naturens skapelser har inte gett upp. De räknar både kallt och varmt med en fortsättning och delar med sig av den. Till och med mina växter i krukor här hemma är ovanligt livskraftiga. Så när snön är borta och jorden blir tillräckligt varm tänker jag, som vanligt, sätta frön och lökar. De blir alltid till glädje även om anledningarna varierar. Jag är tokbra på att misslyckas, jag har absolut inte gröna fingrar men jag har nåt annat; en orubblig tro på naturens krafter. Om jag sätter luktärtsfrön, kan det lika gärna komma en blandning odefinierat  gräs och dittills  okänd blomma som älskas av både humlor och harar. Och av mig.

Naturen har oanade krafter och en obändig vilja. Underskatta den inte! Makthungriga män och kvinnor har inte en chans. Inte ens meteorologerna med alla sina mätinstrument och kunskaper, kan förutspå vädret till hundra procent. Även om de försöker skyla det med att dela upp vårt land i tre delar, Götaland, Svealand OCH Norrland. Norrland är störst och bäst för där får alla samma väder! Ja, möjligen då med undantag för fjällen som kan få samma väder som Norge. Hela Norge. Nämen, nu var jag inte snäll och det brukar jag ju försöka vara men ibland misslyckas jag.

Nä, naturen gör som den vill, fråga bara mitt trädgårdsland. (Staffan har ett växthus, där han odlar gurka och Kalletomater. Han vill inte gärna att jag hjälper till där.)

Nyss, när vi gick över grannens tomt (=hyresvärdens) tittade flera gula och blå små blommor upp vid husväggen. Krokusar, antar jag. De där blommorna gör mej glad. Jäsingen , vilken livsgnista de har, år efter år. De kommer med en hälsning: Nudu, nu blir det snart andra bullar! Ha bara lite tålamod så försvinner de jättehöga snödrivorna och de gråa träden. Snart exploderar naturens färger. Var bara lugn.

Ibland känns det svårt. I går satt vi på balkongen och läste och drack kaffe i flera timmar, blev till och med lite bruna på kinderna. I dag blåser något vitt förbi fönstren. Och det är inte maskrosfjun.

Men i morgon kanske. Så fort nån otrevlig, skrämmande tanke har tagit sig in i mitt huvud, så tänker jag: Put in - Put out.

Japp, det löser sig. 

kanske . . .

Men nej, jag har provat. Det enda som händer är att det kommer mer snö. Så fruktansvärt, enormt, otroligt med snö!

Jag längtar till stugan. Till skogen. Till älven. Till solglittret på vågorna. Och till den totala avsaknaden av asfalt. Men nu finns inte ens skogsstigar där och än mindre hjulspår på gräsytor.

Vaddå gnällig? Jag?? Jajamän! Det står jag för. Åtminstone när jag tänker efter.

Här, i utkanten av stan, har vi TV-kanaler som visar slutspelshockey. Det har vi inte i stugan. Där har vi fått för oss att vi bara behöver få veta vilket väder det blir ett par dagar framåt. Förresten så spelas det ingen hockey på sommaren, ifall nu någon trodde det och att vi är synnerligen uppoffrande människor sommartid. Icket så. Då är det vädret som bestämmer! Regn och rusk, då eldar vi i öppna spisen och ser fotboll på TV. Sol och varmt, då tar vi ut TV-n på gräsmattan och ser på fotboll i skuggan. Allt är möjligt och mysigt på sommaren.

Okej, inte allt. Det finns fördelar med vintern. En fördel. Inga mygg. Men våra småfåglar tycker så mycket om allt gott som vi spiller omkring oss på sommaren så de har mer eller mindre har flyttat ihop med oss och när vi äter grillat kött, äter de mygg. It’s a Win-Win Situation.

Min mor hade aldrig problem med årstider. Hon gillade alla. Men blåsten tyckte hon inte om. Dels

"svarvade" den omkring i lövhögarna hon krattade ihop varje vår och höst, dels gjorde den så att det bildades tårar i hennes ögon som rann, ibland bakåt in i öronen. Då blev hon mäkta irriterad och på sitt grovhuggna sätt kunde hon till slut brista ut i ett: Denna blåst!!

Far hade väderväxlingsvärk och när den tog över hans kropp, sa han inte ett ord. Ibland på flera dagar. Som var och en förstår släktar jag inte på dem. Jo, jag är definitivt nära släkt med dem men jag har inte samma uttryckssätt som de hade. Jag klagar! Jajamänsan. Jag till och med svär. Om det hjälper? Självklart. Lika mycket som det hjälper att knäppa med fingrarna.

I dag strålar solen från en klarblå himmel. I dag blev det bilkö på gatan när traktorer lastade snö, som plogats ihop på mittsträngen, och sprutade över på flera lastbilsflak för bortforsling.

Jag säger ingenting jag.