saltatochkryddat

Våra småfåglar skiter i Björklöven!

Vi har gratis underhållning varje dag. Okej, småfåglarna lär kunna hitta föda lätt som en plätt på sommaren men då de väljer att bosätta sig både nära och väldigt nära oss, har vi inte samvete att utesluta dem ur gemenskapen, utan äter våra måltider tillsammans. Självklart har vi skilda maträtter, det fattar ju alla, det är svårt att grilla fågelfrön, men vi äter i närheten av varann.

Då får vi underhållning på köpet.

Lite tråkigt är det ju att vi inte längre kan sitta på altanen, under tak, eftersom ett av fågelparen har bestämt sej för att deras ägg ska kläckas i en blomkruka på väggen men vad gör man inte för grannsämjan.

Fågelungarna, som nu är flygga, är tuffa typer. De är pyttesmå men jagar frejdigt bort hackspetten från gratismaten och sedan slåss de sinsemellan bara för att.

De enda vuxna som ibland besöker fågelbordet är herr och fru Domherre och ibland är svägerskan också med. Ja, och så Hacke då men han blir snabbt påkörd av vildingar som gör bena i hans frisyr.

Det händer att vänner säger: Men ni lämnar ju aldrig stugtomten, visst blir det tråkigt att bara sitta där och uggla?! Jo, det händer ibland att vi åker in till stan för att känna lugnet och hämta kraft. Här ute är det rena Vilda Västern, nämligen. Vi har visserligen inga indianer men gissa om det flyger fjädrar! 

Ibland brukar folk i min närhet ha lite svårt för att förstå min logik. (Nu kan jag höra min svåger, 80 mil bort, skratta högt och medhållande). Det är alltså inte den geografiska närheten som krävs, utan den andra.

Jag står sällan på huvudet men det är inte heller så säkert att jag står med bägge fötterna på jorden. När man har den stora förmånen att få tillbringa sommaren i nära, mycket nära, sällskap av skogen och älven, kan fantasin ibland tappa sin förmåga att sansa sej. Utan de dagsljusa sommarnätterna skulle jag kunna förmå mej att bli tokrädd för den stora skogen när fantasin får fritt utlopp men då har jag ju också lyckan av att ha världens bästa, tryggaste hednäsare vid min sida som förklarar att det jag ser och tror inte är det jag ser och tror utan ja, nåt helt annat som inte ens jag behöver vara rädd för. Eller rädd och rädd, jag är ju egentligen inte en fegis, det enda som skrämmer mej är egentligen min egen fantasi. Som om jag skulle njuta av att bli rädd.

Å ena sidan gör jag kanske det, å andra sidan vet jag att jag absolut inte gör det. 

Men om naturen kan visa sej från två sidor samtidigt, varför skulle inte jag kunna det?

Det är ju faktiskt rena trolleriet.