Jag gör som isen!
Spricker av värmen och drar mig tillbaka. Ungefär så, känns det som.
När jag var ute och gick i går, på hälsans stig och Nordanå, så gjorde jag det mest för att blåsa ur skallen. Den är så fylld med tankar, planeringar, oro, skräck, glädje, förundran och en massa annat. Det är inte vanligt. Jag brukar inte tänka alls så mycket i vanliga fall. Nån enstaka tanke flyger genom hjärnan och ut genom öronen lite då och då. Men nu!!
Att förena sig med naturen är den bästa medicinen. Då hamnar man liksom på rätt nivå igen. Lite mer jordnära. Mycket mer syrerik. Och ögonen får vila sig på ankor i älven medan hjärnans enda fundering är om de inte fryser om fötterna.
Inte som det varit de senaste veckorna, ögon som värker och hjärnsubstans som kokar. Ta det inte som skryt! Det är en bekännelse som handlar om ovana.
Affe, nio, föreslog sin mamma att hon skulle sluta jobba.
- Nej men, det går ju inte. Det kan jag inte, svarade mamman.
- Varför då? Mormor jobbar ju inte.
- Nä, men du vet ju att mormor har en sjukdom som gör att hon inte kan jobba så mycket. Hon har fibromyalgi.
- Jaha, är det samma sak som adhd?
- Nej, inte alls!
- Nähä, är det den där sjukdomen som gör att man är lite smartare än andra?
- Jaså? Du tror att mormor har den??
- Nä, men hon skulle behöva få den . . .
Hur mycket kan man älska sina barnbarn utan att man går sönder?
Nu har jag tänkt igen. Och kommit fram till att jag ska ta lite ledigt från bloggen. Inte helt, det klarar jag nog inte, men lite mer än jag brukar. Det är mest för att vi inte ska bli less på mig, du och jag. Det har ju varit mycket nu ett tag, både bloggen och boken har tagit plats. Så vi måste ransonera en aning.
Den 30 november är det första advent. Den 2 december släpps min bok. Jag känner stressen. Men jag har en plan!
På måndag ska jag åka på shoppingmys med mina "Forsbackavänner". Sen ska jag göra ett, eller två, besök på Lanthandeln på Nordanå. Där infinner sig friden. Tro mig.
Äckligt är ordet!
Jag brukar bli spyfärdig över sånt som är äckligt. Och nu har jag, under en längre tid, känt för att spy galla över en företeelse som jag, faktiskt, tycker är rent äcklig.
Visst har du också sett inslagen i TV om svältande barn, barn på flykt och barn som lemlästas och dödas av krigsgalna varelser? Visst har du sett bilder och siffror som visar sjuka och döda i ebola? Då har du också nåtts av hjälporganisationers vädjanden om bidrag, kanske 100 eller 150 kronor i månaden till hjälpbehövande. För, som de säger, "behovet är stort".
Har du möjligen också sett Postkodlotteriets Grannyra där det, förutom guldkonfetti, regnar miljoners miljoner över lottköparna. Eller kanske har du fascinerats över Lottos växande pott, som, om det vill sig väl, kan komma upp till flera hundra miljoner - TILL EN VINNARE!
Jag har sett det. Allt. Och jag blir mer och mer äcklad.
Men stopp nu, säger någon, Postkodlotteriet ger jättemycket pengar till olika organisationer både inom- och utomlands. Javisst, säger jag, och det är bra. Men de där, exempelvis nio miljonerna som regnade över en lottköpare, behövs de för att vi ska känna oss manade att köpa en, eller tio, lotter för den goda sakens skull?
Skulle det vara helt omöjligt att en vinnare i stället skulle "få" nio miljoner att disponera? En till sig själv och resterande åtta till en, eller flera, organisationer som vinnaren själv får bestämma vilka de blir? Räcker inte det som morot för oss?
Nej, säger en del, organisationer är bara bluff. De roffar åt sig pengarna själva och de behövande får bara en liten del. Också en ursäkt för att inte skänka pengar med gott samvete.
Det är klart att alla vill vinna. Det ligger i människans natur. Men målen skiljer sig åt. Själv skulle jag absolut inte ha något emot att vinna en miljon. Skulle någon av mina kära bli allvarligt sjuk, valde jag en miljon gånger hellre en vinst över sjukdomen. Skulle någon främmande makt invadera vårt land och döda besinningslöst, då vore en pengaförmögenhet det sista jag skulle tänka på. Då är det hjälp jag vill ha!
Jag fattar ju att det finns många som inte håller med mig. Annars skulle världen inte se ut som den gör.
She´s got the Book . . .
na na na na na na, na na na na na na She´s got the Book!
Ursäkta om jag låter odrägligt dryg men det är bara förnamnet på vad jag egentligen är.
Den är på tryckning nu, min livsdröm. Snart ska den släppas. Om jag vågar.
Jo, jag vågar. Friskt vågat är häften vunnet, som det heter. Men jag har i själva verket vågat och vunnit dubbelt!
Därför kommer mitt boksläpp att ske hos frissan. Varför?
Jo, jag har ett släpprojekt som består av två delar,
1. Våga släppa en egen bok
2. Våga släppa ut min naturliga hårfärg
Så jag klipper till och presenterar min bok, Självskrivet - en liten bok om livet, hos Saxonz, där min frissa pushat mig till att låta naturen ha sin gång och alltså sluta färga håret. Är inte det logiskt, så säg.
Om du tycker att jag har varit frånvarande på bloggen så är det ett intet jämfört med vad jag har varit - och är - i verkliga livet. Tankarna har hela tiden kretsat kring bokens vara eller icke vara. Om jag har vaknat mitt i natten så har min första rediga tanke gällt boken. Om jag har sett på TV så har jag inte följt med i händelserna, utan befunnit mig mellan pärmar, så att säga.
Herr Ågren och herr Jante har varit mina ständiga följeslagare och ingen av dem gör ju en människa glad som bekant.
Men så har jag, å andra sidan, haft fru Pepp och fröken Pepp, layoutare respektive illustratör, och herr Lugn med flera pushare, som faktiskt gör en människa mycket glad. Och glada hoppas jag att mina läsare också ska bli.
Om du redan nu vet med dig att du vill köpa min bok, får du gärna mejla mig på [email protected]. Det behöver inte vara en bindande beställning, bara mer så att jag vet hur vindarna blåser. Jag kommer att sälja den själv, ett pris för direktförsäljning, ett något dyrare för dem som ska skickas, plus att Akademibokhandeln här i Skellefteå också kommer att ha den i sina hyllor.
Nog om detta. Nu ska jag ta fram nål och tråd och sy upp några vinteräpplen i en installation på balkongen. Det är inte klokt så många strängar jag har på min lyra . . .
Det valet är jag nöjd med!
Nej, jag kommenterar inte riksdagsvalet, det är för tråkigt. Och privat.
Men valresultatet som offentliggjorts i dag, är en annan sak. Jan Malmsjö har beslutat att det är färdigringt för hans del. Åtminstone när det gäller att ringa ut det gamla och ringa in det nya. Året.
Vi har, i vänkretsen, ibland diskuterat när detta skulle inträffa och vem som då skulle ta över. Ingen har nämnt det namn som nu tillkännagetts: Loa Falkman. Vet inte varför men i ärlighetens namn kan väl sägas att vi, i våra diskussioner, mest har dragit fram sådana som vi absolut inte ville ha.
Vem som var mitt skräckexempel? Fråga Lilian, hon vet. Men hon förstår inte.
Med Loa har jag en connection, som heter duga. Jag har nämligen hållit i hans noter, efter ett framträdande för en företagsgrupp i Paris! Visst låter det snajsigt? Jag menar, jag - i Paris!
Efter middagen och underhållningen satt vi ett gäng damer och samspråkade. (Fint ska det vara). Då kom herr Falkman och bad att få sätta sig ner hos oss. Han bad!
Eftersom det serverats ymnigt med vin till middagen, kände vi oss tillräckligt generösa för att låta en man ta en fåtölj i besittning i damgruppen. Plötsligt kom någon på att hon ville ha en autograf av Loa "till sin mamma" och se där! en efter en anslöt sig till "mammagruppen". Men inte jag. Hade det varit Tomas Brolin, hade det varit en annan sak. Honom gillade min mamma.
Då vände sig sångaren till mig och frågade snällt om jag kunde tänka mig att hålla i hans noter. Tja, jag hade ju just inget annat för mig så . . . När han skulle gå, efter en lång stund, vände han sig mot mig och såg mig djupt i ögonen och sträckte fram sin hand som, av en händelse, rörde vid min hand. Herregud, flirtade inte karln?!
Har någon haft handsvett och hållit i en bunt papper en längre stund? Ja, då vet du att det sista papperet, det närmast handflatan, sitter fast när det ska lossas. Och blir skrynkligt. Måste liksom dras från huden.
Om då en av Sveriges främsta sångare väntar på papperet och åtta-tio festklädda, fina damer ser på, då blir det liksom inte lättare.
Jag träffar varken Loa eller damerna nuförtiden. Men honom ser jag ju på TV då och då. Och varje gång söker sig min blick till min handflata, för att se om det inte finns ett avtryck av en g-klav och några noter där.
Vi har nåt, Loa och jag. Det hade inte Malmsjö och jag. Därför blir det ett mer personligt ringande i nyårsnatten för mig hädanefter. Liksom en hälsning från en svunnen tid som icke är och en påminnelse om den tid som är.
Jag är nöjd. Mycket nöjd.
Upp eller ner?
Det är inte lätt att se skillnaden på upp- och nergång nu. Bägge är kortvariga och oväntade. Det är tur att jag har klocka.
Steg upp en morgon i rent okristlig tid, men jag behövde bilen. På väg till garaget fick jag se ovanstående syn. Om jag inte hade vetat att jag var ute i denna tidiga timma och att solen går upp nånstans österut, hade det lika gärna kunnat vara eftermiddag och tid för solen att gå till vila.
Den är låg nu. Liksom många människor. Medan andra tindrar med ögonen och längtar efter att få tända ljus och plocka fram nåt hundratal tomtar.
Personligen tycker jag att november är en trist månad, mörk, mörkare, mörkast. Om inte den förbaskade snön kommer förstås och lyser upp. Vilket jag inte gör. Lyser upp, alltså, om snön kommer. Jag gillar barmark.
Om två veckor förlorar vi vårt garage och får en uteplats med elstolpe i stället. Gissa om det blir en snörik vinter? Med omväxlande polarkyla och plusgrader? Hård isbildning på rutor och plåt. Halvmetertjockt snötäcke att sopa bort innan man hittar igen bilen. Och sen, motor- och kupévärmare igång i intervaller på jobbets parkeringsplats. Töa, frysa, töa, frysa . . . Och naturligtvis, när man kommer ut och vill sätta sig i en varm bil för att åka hem, då är det en kallintervall och rutorna är täckta av ett pansarglas, som är i princip omöjligt att skrapa bort.
Du märker väl att jag skriver "man" hela tiden? Jo, för själv sitter jag hemma i en varm lägenhet och väntar tills bilen kommer hem och jag kan åka och handla. Då är den varm och isfri. "Man" får hänga med till affären också. "Man" måste ju bära de tunga kassarna till fordonet, som naturligtvis hunnit bli utkylt, och halvt frysa ihjäl innan vi är hemma. "Man" får kritvita fingrar trots superhandskar.
Bredvid sitter en figur, utan vantar men med kaminheta händer ändå, och säger: Fy tusan, vad jag hatar vintern!
"Man" säger ingenting. "Man" har käkar som har frusit ihop. Så figuren fortsätter att babbla på och beklaga sig, utan att bli avbruten. Men så plötsligt säger "man": Fortsätt prata du. Det blir fortare varmt i bilen då.
Väl hemma, medan figuren tar toapappret under armen och går in för att låsa upp dörren, stannar "man" kvar för att koppla motorvärmarsladden, ställa in tiduret, ta de tunga kassarna, med sina stela fingrar, och lirka upp den tunga ytterdörren, med både händer och fötter, och slutligen komma in. Då säger "man": Hem ljuva hem!
Från köket hörs en figur muttra: Minus tio. Jag ger mig den på att det är plusgrader innan klockan sju. Det känns i kroppen.
Och solen går upp och ner. Temperaturen går upp och ner. Humöret och värken går upp och ner. Men man säger ändå: Det kunde ha varit mycket värre.
Och menar det.
Jag blir aldrig nån astronaut!
Det är lika bra att lägga ner. Jag har insett att jag aldrig kan komma ifråga som astronaut.
En av de absolut viktigaste egenskaperna som krävs hos en rymdfarare är att: inom bråkdelar av en sekund, ha förmågan att kunna fatta livsavgörande beslut.
Där trasslade det till sig, liksom.
Som nu senast i fredags. Mannen skulle börja jobba klockan åtta och sluta klockan fyra. Klockan fem skulle övernattningsgästerna komma. Men nånstans däremellan skulle gravljus tändas. Då hade jag alternativen
1. Skjutsa mannen till jobbet och få tillgång till bilen.
2. Tänka mig en promenad till kyrkogården i den kalla snålblåsten.
MEN - om jag skjutsade mannen, skulle jag ju tvingas hämta honom också och då skulle vi, inklusive befarade men icke ovanliga förseningar, kanske inte vara hemma före halv fem OCH tänk då om barnbarnen kom lite tidigare än beräknat och skulle mötas av en låst dörr. Hos mormor!
Jag steg upp drygt sju och gick och la mig igen efter fem minuter. Så strängt (som de säger i Pite) att klä på sig och åka iväg, sa huvudet. Men kroppen sa till på skarpen efter ytterligare några minuter att "det är bara att du kliver upp nu, för jag har ingen lust att gå en långpromenad i isvindar!"
Så - vad göra?
Gagarin och Armstrong skulle ha bestämt sig innan jag ens hunnit formulera problemet. Lååångt innan.
Men när huvudet kom på den geniala lösningen i att kunna ringa till barnbarnens pappa och säga att jag kanske skulle vara bortrest till halv fem, då löste det sig. Galant. Jag kände mig lite som en aspirant till nästa rymdresa.
Tyvärr är det rätt så ofta jag får problem med att bestämma mig. Det kan vara val av kläder inför dagens aktiviteter (desperat hemmafru), ska jag eller ska jag inte baka, vilken typ av begravning vill jag ha (jo, jag håller på med Vita arkivet) och andra stora frågor. Eller, när jag har läst ut en bok. Vad känner jag för då? Deckare? Historisk roman? Feel good? Det finns så många att välja bland. Jag brukar börja på morgonen. Då sneglar jag lite lätt på raden med olästa böcker och känner om pulsen stiger vid nån titel. Om inte, då börjar arbetet med att ta i böckerna, en efter en och känna om någon av dem liksom parkerar sig helt naturligt i handen. Inträffar inte heller det, då måste jag läsa på baksidorna och höra om de talar till mig.
Så där kan det hålla på resten av dagen. Förstår du hur jag skulle bete mig i en rymdraket? Förutom att jag är flygrädd, skulle det ta evigheter för mig att bestämma mig huruvida jag skulle gå ut på månen eller inte. Ett litet steg för en människa men ett gigantiskt för mänskligheten. Ha! Skitsnack!
De känner inte mig.
