saltatochkryddat

 

Ett gummiband slits hit och dit, snurras ibland flera varv och kan till och med spännas till bristningsgränsen för att tvärt släppas mot ett mål som oftast är en oförberedd människa. Men har man tur så håller det för alla påfrestningar och ligger där till slut, precis som det var skapat från början. Cirkeln är sluten.

 

Så har 2015 också varit. Snurrigt och spänt. Med en topp som hette Boksläpp!

Åsa, Annika och Janne hade fullt sjå med att följa mina nycker under hösten. Men herremin, vad de skapade! Utan dem hade det inte blivit någon bok alls, en bok som trycktes i fler ex än vi (jag) hade tänkt från början. Vilken respons jag (vi) fick!

Nu har jag kvar fem stycken och de är de absolut sista. Tanken finns på en ny bok men jag vet inte riktigt än. Början finns men min kropp samarbetar inte med min vilja. Så fort jag sätter mig vid datorn och börjar skriva, sätter värkmästarna igång och bygger om nacken. Som om det inte räckte, ger de order till sina underhuggare i ryggen att gräva upp, gräva om och ta semester innan de lagat hålen.

 

Vi får se, som sagt var. En som, till synes, inte har några som helst problem med att författa är Marianne Cedervall, som jag hade nöjet att träffa en kväll i november. Hon tillhörde redan innan mina favoritförfattare och inte blev det sämre av att träffa människan bakom böckerna. Där snurrade gummibandet och blev ett vänskapsband.

 

När det handlar om relationer, har gummisnodden mycket att göra. Under året som har gått, har jag känt så mycket samhörighet med andra men det är som med gummisnodden, rätt som det är spänns en relation för mycket och hotar att brista. Då måste man släppa lite på bandet så att det får tillbaka elasticiteten för det är ju ändå den som är pudelns kärna, så att säga.

 

I morron, nyårsafton, går Annie, Adam, Gideon och Alfred in i 2016 sex timmar före oss. Det borde tilltala tävlingsmänniskan Alfred. Själv har jag svårt att fatta och ta in den tidsskillnaden men jag har lovat att inte ringa vid tolvslaget!

 

Eftersom det verkar som att jag har försökt mig på metaforer i den här bloggen, kör jag en till; Du, som läser min blogg och som ibland hör av dig, är som syret i luften för mig. Utan dig skulle jag inte kunna andas och fylla mitt blod och mina lungor med livskraft. Du är gummibandet som spänts och sprättats iväg och landat på min näsa. Du gör inte alls ont, du får mig bara att skratta. Och känna att jag finns.

 

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag dig. Ett härligt, glädjefyllt år. Ett år som blir precis som du önskar. Och lite till.

Pussåkram.

 

Trots världens sötaste Chewbacca. Trots ett mysigt julfirande i ett riktigt julhus. Trots att landskapet såg ut som ett vykort så blev det som vanligt. Känslan av den speciella lycka som ska infinna sig, den kom aldrig.

 

Och i dag, annandag jul, blänger jag på granen och ljusstakarna och undrar hur länge de har tänkt att stå där.

 

Nej, jag njuter inte av julen. I stället irriterar jag mig på en massa saker som har med julen att göra. Vi köper julklappar som aldrig förr, det slås nya miljardrekord varje år men råd med flyktingar har vi inte.

Folk njuter, med rätta, av ledigheten men så finns det de som säger "men man blir ju lite less på att vara ledig också". Då vill jag föreslå att man anmäler sig som resurs i vården, i handeln, i räddningstjänsten, som bonde, som tidningsbud ja, möjligheterna till att slippa vara ledig är många.

 

Eller, så finns det de som klagar på att det är för få sammanhängande ledigdagar, så att de tvingas ta ut extra semesterdagar för att få den vila de så väl behöver. Då säger jag bara: Se ovan. Det finns yrkesgrupper som inte julen eller andra högtider bryr sig ett dugg om. Men man får väl skylla sig själv om man valt att hamna i just den näringen. Eller hur?

 

Själv har jag inte valt att hamna i den "tärande gruppen" men jag är där likafullt. Den sitsen ger mig rätt att bli äcklad över girighet och egoism. Det är två egenskaper som vi inte ens har råd med.

 

Okej, jag kanske är en gnällkärring men det går över. Klockan 16.00. Då får jag en dos njutningsmedel som jag tvingats avhålla mig ifrån i flera dagar. Det är abstinensen som gör mig så här. Jag klarar inte att avhålla mig från den kicken. Så när matchen mellan Skellefteå AIK och Djurgården börjar, då blir jag som en ny människa. Det är då jag njuter.

Inte av julen.

Man är väl puckad.

 

Vi bytte bilder i dag. Jag fick en, något, misslyckad bild av en strandbar med en desto mer lyckad utsmyckning. Och då menar jag inte främst den svenska flaggan.

Jag skickade, på begäran, en bild på kakor. Som jag bakat.  Antagligen ville kakmonstren förvissa sig om att jag inte har bakat deras favoritkakor till jul, nu när de inte är hemma.

 

Att det hänger en Skellefteå AIK-flagga på en nyöppnad liten strandbar någonstans i Thailand, skulle kunna vara lite märkligt om det inte var så att mina barn och barnbarn träffar på, inte bara svenskar, utan Skelleftebor och faktiskt också från samma del av stan som dem, vart de än går.

För Alfred är det dock inte lika imponerande som att han har sparkat sönder fyra fotbollar inom loppet av lika många dagar och fortfarande har pengar att köpa nya för! Zlatan, som inte behöver köpa sina bollar själv, kan drämma iväg dem i 97 km/tim, utan att tänka sig för och nu kan Affe det också. Så billigt är det att köpa nya där.

- Mormor, när vi kommer hem ska vi spela fotboll och du ska stå i mål!

 

Nej tack. Om jag får välja sätt att dö på, är inte det mitt förstaval.

 

I morron ska jag däremot genomgå en föryngringskur. Jag ska bli tjugo år yngre på drygt en timme. Det ska GunMarie se till och det kan rent av hända att jag är så wild and crazy att jag beställer en förvandling på tjugofem år! Men då skulle det nog, i och för sig, behövas ett kirurgiskt ingrepp som lyfte mina ögonlock ovanför trädgränsen. Sånt gör de inte på Saxonz.

 

Snön håller på att regna bort och vägar, gator och trottoarer är glashala. Brottstatistiken kommer att öka avsevärt. Arm- och benbrott och säkert ett och annat handledsbrott också. Det är ju tur att inte akutmottagningarna behöver få in alla avtalsbrott och äktenskapsbrott också, så överhopade med arbete som de redan redan är.

 

Vad tycker du om folk som fifflar till sig miljarder, förresten? Eller om "folk" som anser sig vara en högre stående ras än människor från andra länder? Eller om typer som misshandlar och stjäl från gamlingar? Eller om varelser som utnyttjar barn på de mest vidriga sätt? Jag vet vad jag tycker. Och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att jag hade de anlagen. Men det där med "öga för öga, tand för tand" är inte alls så dumt. Om man ser vidden av det. Och det gör jag. Vidsynt som jag är.

 

I juletid. I julefrid. Yours forever.

 

Man behöver inte vara uppe tidigt för att se solen gå upp. Däremot måste man vara på alerten om man ska hinna se den medan den är uppe.

MEN.

Nu är det bara sex dagar kvar tills det vänder! Efter årets längsta natt och kortaste dag, börjar de så sakteliga närma sig varann. Härliga tider!

 

På tal om tider så ringde jag till Thailand i förmiddags. Klockan var tio minuter i elva och när Annie svarade var klockan tio i fem. Och en hel skoldag var till ända. Där. Det blir lite snurrigt när jag tänker på dem ibland.

En som definitivt har tillgodogjort sig tidsskillnaden är Alfred. Han har nu gått i skola i tre dagar och är klar med matten ända fram till mars! Som tur var går inte alla på hans uträkningar men de får definitivt bereda sig på en argumentationsrik diskussion.

Gideon har legat i feber sedan i söndags så han har inte hunnit börja skolan än men har inte lidit så mycket av det. Det finns ju wifi.

 

Jag skulle inte vilja ha feber när det är 38 grader varmt ute. Just nu är det som ingen risk här. Jo, för feber kanske men absolut inte för någon tropisk värme. Det biter i kinderna om man går åt fel håll och det måste man ju om man ska ta sig både till och från något.

 

I går gick jag in till stan för att äta lunch med Åsa och Annika. Nu är det bara Åsa som jobbar kvar på tidningen av oss tre men de band som vi knöt medan vi var arbetskompisar, de är ouppknytbara. På ren svenska.

När jag sedan gick hemåt blev det så himla kallt att jag var tvungen att gå in på affärer med jämna mellanrum. Annars hade jag frusit ihjäl. Det sneggade nämligen. Och för dig, som eventuellt har luckor i det svenska språket, kan jag tala om att då det sneggar, då ser man inte blåsten men man känner den! Den nyps!

 

När jag så småningom kom hem och öppnade dörren slogs jag återigen av insikten: Hyacinterna doftar inte i år!

Det brukar vara så att under hela advent känner jag mig extra välkommen hem, när jag möts av hyacintdoft. Dock har det välkomnandet aldrig infunnit sig i år. Varför? Har de förädlat bort doften? För allergikernas skull? Okej, det är väl ett behjärtansvärt initiativ i så fall men sååå vackra är de inte, hyacinterna, att man toknjuter av blotta anblicken. Inte jag i alla fall. Undrar om någon gör det? Och om någon har hyacinter som doftar? Tala gärna om det för mig i så fall så får jag ett bevis på att det är mig det är fel på. Igen.

 

Solen steg upp ovanligt tidigt i dag! Klockan 06.44 väcktes vi av en solstråle som ringde ett face-timesamtal och jag önskar att du, som läser min blogg, hade fått vara med, höra och se.

 

Det var Alfred som på sitt alldeles eget sätt ville meddela att de var framme, inte bara i Thailand utan faktiskt även i huset som ska vara deras hem i tre månader.

- Kolla nu, så här bor vi!

Rum för rum, badrum för badrum (ett till varje sovrum) och vips så var vi utomhus och:

- Aaaj, oj, aj, jag bränner mig under fötterna. Alltså, mormor, VET du hur varmt det är här? Och här är poolen, kolla, och tror du att jag klarar mig utan fotboll här, mormor, nää, så kolla! Ett fotbollsmål. Hopfällbart. Nu sitter jag i det, ser du hur stort det är? Coolt, va? Och här bor Rose...

- Va? Rose?? Vem är det?

- Städerskan, eller nåt sånt. (Faktauppgifter är inte alltid Affes starka sida).

- Var är Gideon då?

- Vänta så ska du få se. Hääär! Sover som en gris. Och här är mamma och här är pappa och snart ska vi gå och äta och sen ska vi ta tuk-tuken till beachen men vad är det i paketen ni har skickat med?

- Låt bli dem, det är bara några småsaker till julafton!

- Kallar du det här småsaker?! (Skak, skak)

Så börjar han sjunga Last Christmas, you gave me your heart  . . . och jag stämmer in, FÖRE SJU PÅ MORRON!! Jag sjunger, fredagen den 11 december år 2015 före klockan sju på morgonen.

 

Sedan börjar Affe visa ett galleri av sina senaste miner och grimaser och jag inser att jag får ta del av ett tämligen onödigt vetande så jag, efter att ha hälsat till de andra och tackat Affe för att han ringt så att vi nu vet att allting har gått bra med flyg och andra transporter, försöker på ett fint sätt att avsluta samtalet.

- Alfred..... vi kanske måste sluta nu så att vi kan prata med varann fler gånger, utan att bli ruinerade.

- Varför då? Klockan är ju bara åtta minuter i ett.

- Inte här! Här är klockan åtta minuter i sju och du borde vara jättetrött (jag tror att du nöter på dina reservkrafter just nu) så vi säger väl hejdå för nu och så hörs vi sen.

- Mmmmm . . .

- Alfred!

- Mmmmm . . .

- Hälsa och krama de andra.

- Hälsa kan jag gå med på.

- Okej. Älskar dig.

- Mmmmm . . .

- Affe!

- Jag å.

 

Jag vet vad riktig lycka är jag.

 

Såg på fb att jag för tre år sedan bestämde mig för att skriva en av alla otaliga listor jag brukar skriva. Men den här gången skulle jag inte skriva för att komma ihåg, utan, tvärtom, för att glömma.

En lista på sånt som jag borde kunna rensa ut ur skallen för att få mer plats för det som är nödvändigt.

Eftersom jag glömde skriva upp att jag skulle skriva en lista, har jag naturligtvis glömt bort det tills nu, när jag blev påmind. Så nu sätter jag igång!

 

Sådant som ska städas bort från min hjärna:

1. Registreingsnummer på pappas gamla bilar. AC 36636, AC 47915, AC 22614 och så vidare. Bort!

 

2. Hyperneurokustiska diafragmakontaminationer. Eftersom det inte är det korrekta namnet på hicka, vilket jag trott i en massa år. Bort!

 

3. Tröjnummer på gamla Tre Kronor- och Skellefteå AIK-spelare. De är ju ändå utbytta flera gånger nu. Bort!

 

4. Pythagoras sats. Har jag aldrig haft användning för. Bort!

 

5. En himmelens massa psalmverser. Bort!

 

6. Stenografialfabetet. Det säger sig självt att det ska bort! Konstigt att det ens fastnat där en gång.

 

7. Namnen på mina gossedjur när jag var barn. Sixten, t ex, eldade ju mamma upp i brännugnen. Bort!

 

8. Trafikregler. Följer jag ju ändå inte. Bort!

 

9. Texten till Cosy Corner, en slagdänga för längesen. Jag tänker ändå inte sjunga den på midsommarafton igen. Bort!

 

10. Exmakens personnummer. Vad ska jag med det till? Bort!

 

Sådärja. Nu borde det bli gott om plats för det som verkligen behöver sysselsätta min hjärna. Men EN speciell grej har jag sparat. Om utifall att. Då vet jag svaret på en garanterad miljonfråga. Bara jag nu inte har städat bort alla andra svar på väg till miljonen . . .