Tankarna går kors och tvärs
Slutspel, sommartid, sockerfritt.
Å ena sidan.
Flygkatastrof, flyktingkaos, fientligheter.
Å andra sidan.
Och mitt emellan: Ett samvete.
Får jag vara glad när världen ser ut som den gör? Får jag tycka att slutspelet i hockey är det viktigaste som finns just nu? Får jag vara deppad över att mitt blodsockervärde är i högsta laget och att jag därför inte får äta mina favoritpåskägg till påsk?
Tankarna flyger vilsna hit och dit. Precis som det hundratalet sidensvansar som i går landade i de kala rönnarna utanför fönstret. Hallå, det är vår! Ni ska komma på hösten. Har ni blivit vimsiga? Är det den globala uppvärmningen som spökar? Eller miljöförstöringen?
Om jag vill, kan jag sänka mig själv genom att ta till mig alla världens problem. De väller som en tsunamivåg över en så fort man slår upp sina bruna, grusiga, morgontrötta ögon. Klockradion slår igång med senaste nyhetsflödet som borrar sig in i ens medvetande, gör ett stort hål som strax fylls med svart hopplöshet över mänskligheten, och inser att det där kan jag omöjligt vara en del av. Det där kan inte vara min värld, den jag lever i.
Min värld är fylld med skratt, kärlek, bus, litteratur, musik, minnen, livslust, småshopping, TV, hockey . . .
Finns den på riktigt eller lever jag i fantasins värld?
Jag upprörs över all ondska, egoism och elände MEN om det hade varit sommar så vet jag vad jag hade gjort. Då hade jag tagit mitt gamla metspö över axeln och den gamla plåtburken med hål i locket, för att maskarna ska få syre, gått ner och satt mig på bryggan och stirrat på flötet. I timmar. Utan att tänka en enda tanke.
Men än är det inte sommar. Än spretar tankarna hit och dit, utan fokus. Gör jag rätt eller fel?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag älskar att vara bakom flötet.
Nu blir mitt liv inskränkt!
Det är inte det där med Lappland som bekymrar mig mest. Man kan ju alltid åka till Norrbottens län. Eller Västerbottens. Alternativt Jämtlands. Bara man inte glömmer bort sig och säger Lappland, för det ordet finns inte.
SAOL har beslutat sig för att plocka bort en del ord, som kan verka kränkande och nedsättande. Men ingen fara, de ger oss alternativ att välja i stället. Så vi behöver inte nödvändigtvis åka till Norrbottens län för att uppleva en storslagen och karg natur, vi kan helt enkelt åka till Sameland. För same ska ersätta ordet lapp. Same same but different.
Neger och zigenare är också försedda med varningstriangel och där ges svart, respektive rom som alternativ. Helt ok tycker jag - inte. Vaddå svart?? Säger vi "gul" om en kines? Eller "röd" om en indian? Jo, som nedsättande skällsord, gör vi det. Snedögda gulingar och råa rödskinn. Eller hur? Alltså är inte en färg en riskfri benämning på människor. Svart har en tämligen ful historia, i många sammanhang.
Och zigenare. När jag hör det ordet tänker jag på Katitzi, eldar, musik och dans. När jag hör ordet rom, blir jag sugen på Kalixrom.
Okej, SAOL garderar sig med att de ord som nu plockas bort, kanske kommer igen en dag. Allt beror på samhällsklimatet. Men för helsicke, låt oss då ändra på det i stället!
Låt oss se på varann som människor med lika värde. Jag, till exempel, är en svensk världsmedborgare. Varken mer eller mindre värd än en nigerian från Nigeria (bränns inte de orden, SAOL?). Och en statslös rom har lika mycket världsmedborgarskap som jag, alltså likvärdig. För vi är alla människor som lever och dör. Märkvärdigare än så borde det inte behöva vara.
Men - och nu kommer vi till det som påverkar mig och min egen tillvaro - SAOL har beslutat att godkänna ordet snippa som alternativ till kvinnligt könsorgan. Nu ställer de till det, vill jag lova!
Här, där jag bor, har vi alltid kunnat snippa till varann. "Vad tror du, ska vi snippa till Kerstin och Jan?". "Hej, vi tänkte bara snippa förbi". "Han skulle bara snippa till affären".
Snippa betyder tvärfara eller tvärkomma! Ja, man kan till och med tvärsnippa. Vilket inte betyder något annat än att man snippar extra snabbt.
Livet blir onekligen mer inskränkt nu, när man måste planera sina besök och besökare. Många kommer nu att välja att sitta hemma i sin ensamhet i stället, eftersom planering kräver noggrannhet och arbetsinsats. Impulsiviteten försvann med snippan. Bestämd form av substantivet snippa. Inte att förväxla med verbet snippa. Absolut inte.
Förresten så kommer jag inte att använda det godkända ordet "hen" heller. Om jag inte skriver på engelska och berättar för någon om en höna. Vilket inte verkar speciellt troligt. Inte ens i påsktider.
Vem ska firas? Jo . . .
Det är mycket nu.
I dag fyller en massa människor år. Naturligtvis. Det händer ju varje dag. Men nu har jag alldeles egna jubilarer.
Visserligen fyller kompis Irene år i dag men även hon kommer lite i skuggan. Det finns en annan som jag vill hylla år efter år efter år. Vi finns inte i varandras direkta närhet längre men han har satt outplånliga spår hos mig. För det är en han. En han som innehaft epitetet Världens bästa. För mig är han fortfarande det. Även om han har gjort en så kallad skönhetsoperation. En, i mina ögon, helt onödig sådan för han var den enda som kunde spotta charmigt. Som en vattenspridare. Medan andra oftast ser lite äckliga ut när de spottar, spred han saliven i söta småstrålar åt alla håll. Men nu lär han ha opererat sig i munnen och fixat till sig tandställning.
Alltså, nu var det ju inte som spottare han utnämndes till Världens bästa, det kan ju var och en förstå, även om tävlingar tenderar att bli mer och mer svårförståeliga, det är bara att ta en titt i Guinness rekordbok.
I dag fyller Ronaldinho 35 år! Min favoritfotbollsspelare! Grattis på dig, du som gjort fotboll till en konstart. För mig kommer du alltid att vara bäst.
I morron, söndag, skulle jag verkligen vilja ha möjlighet att fira den mest älskades 90-årsdag men då hon firar i himlen, är jag tacksam över att jag inte kan vara med på hennes kalas. Det bästa vi alla i hennes familj kan göra för att hedra henne, är att följa samtliga sportsändningar på TV. Då vet vi att hon njuter tillsammans med oss. Tjoar, håller tummar och sjunger. Och i morron kväll, mamma, då är det El Clasico, höjdarnas höjdare, men då nickar du nog till i din fåtölj, för nu spelar ju inte Henke Larsson i Barca längre och då får det vara. Men jag antar att du har bjudit Klas Ingesson, din favoritspelare, på ditt kalas. Det skulle väl vara himlakul . . .
Grattis älskade du! Ha så trevligt i morron.
Tack för mössan, sa apelsinen.
Det händer att det blir misstag. Som med sonens favoritmössa, till exempel.
Den spygulgröna mössan med olikfärgade prickar och två tofsar, var den mössa som han absolut skulle ha på sig under alla fotbollsträningar. Som du kan förstå, var den inte helfräsch efter en säsong. Modern tyckte att den absolut behövde tvättas. Sagt och gjort, vilket jag bara skulle ha sagt och inte gjort. Åtminstone inte utan att läsa tvättrådet inuti mössan innan. Den gick in i maskinen som den perfekta tonårsmössan och kom ut som en huvudbonad för en apelsin! Möjligen grapefruit om man töjde lite grann. Ordet "förlåt" räckte inte långt.
Han hade en egen, udda, stil på huvudbeklädnader under några år, sonen. På högstadiet var det morfars gamla motorcykelhuva i skinn som gällde. Den var inte snygg! Vilket tydligen inte var ett krav som låg särskilt högt på listan.
Än värre blev det under gymnasietiden.
Det var i början på 1990-talet och rundstickan härjade! Till och med jag frestades till att handarbeta .... Köpte garn och mönster till en mössa men upptäckte vid hemkomsten att det skulle ha behövts fyra olika färger och jag hade bara köpt tre. Äh, vem bryr sig. Jag följer mönstret ändå, tänkte jag, och tänkte vidare att det skulle ändå ingen märka. Nu säger jag inget mer om just den saken!
När mössan var klar, var jag så duktigt less på att handarbeta, så jag fäste inte ens trådarna som låg decimeterlånga inuti mössan. Och de var många!
Jag slängde ner skapelsen i vedbänken, där vi förvarade dylika saker, och hoppades slippa se den nåt mer. Ett fåfängt hopp, visade det sig, eftersom sonen fick syn på den.
Jag förbjöd honom att ha den på sig men vem har hört talas om en tonåring som lyder? Han drog ner den över skallen och trådar, i tre färger, hängde ut runt om. Jag skämdes som bara den. Inte han.
Efter ett par dagar kom han hem och sa: Mor! Du har fått beställning på mössor!
Vilket felet var på den årgångens killar i Skellefteå, vet jag inte, men nåt måste det ju ha varit. Inte fick de några mössor heller. Det gäller ju att sluta när man står på topp.
Men som mamma måste man ju få göra sina fel och misstag. Åtminstone så länge man inte bränner vid glass... Eller hur, Ted?
En plats i solen ...
Okej, stolen står visserligen i skuggan men det är inte den det handlar om. Det är mitt nya favorit-TV-program, som heter så, En plats i solen. Jag har övergett 112 - På liv och död, måste ta en paus i allt elände och i stället drömma mig bort.
I det här programmet får människor hjälp med att, förhoppningsvis, hitta sitt drömboende i sol och värme. Antingen söker de ett semesterhem eller så handlar det om personer som radikalt vill ändra på sitt liv och antingen göra en nystart i ett annat land, eller njuta pensionärsliv och lata dagar.
Programledaren visar dem fem olika alternativ, alla efter kundernas önskemål. Nära havet, tre sovrum, stort kök, golfbana inom räckhåll, många restauranger och butiker i närheten och så vidare. De har en budget att hålla sig till och alternativen blir därefter.
Jag är med i varje program! Det är jag som söker ett hus eller lägenhet, vare sig jag har en budget över miljonen eller en mer blygsam som räcker till en enrummare med balkong. Och jag är nyfiken och spänd utav bara den! Lyckan är stor när jag hittar mitt drömhem, även om jag i nästa program köper ett nytt.
Det är faktiskt betydligt roligare än att följa med en polispatrull ut på ett familjebråk eller räddningstjänsten för att släcka en av de otaliga bilbränder, som uppstår var och varannan natt.
Nu är det ju slutspelstider och hockey i princip varje kväll så det blir dåligt med tid till att åka till Spanien och leta bostad. Och just nu vill jag inte bo nån annanstans än här i My Hometown och försöka hjälpa laget i mitt hjärta att vinna guld. Sen, när hockeyn är slut, då börjar stugsäsongen och då är det i mitt äskade Selsfors jag vill vara. Men en husbil vore inte dumt. Kuska runt i vårt fantastiska land där det finns så mycket att se och uppleva.
Men sen, i oktober eller så, då börjar jag leta det perfekta boendet i soliga länder igen. Om programmet finns kvar, vill säga. Fy sjutton, vad det är kul att dagdrömma! Speciellt när verkligheten är ett riktigt konkurrenskraftigt alternativ!
Hurra! Tidsinställningen funkar inte!
Hjärtat ska tändas vid halv fem, så är det inställt. Inte mitt hjärta, förstås, utan det som hänger på balkongen. Det ska börja lysa när skymningen faller på. Men det gör den inte! Faller på, alltså, vid halv fem.
Det kanske stämde förra veckan. Eller till och med i förrgår men nu händer det grejer och jag hinner inte med!
Ljuset är på frammarsch. Och fåglarna klarar strupen. Kan man annat än att bli positiv till sin läggning?
I dag hände något annat oväntat också. Det ringde en person som jag inte har träffat sedan jag var sexton år!
Hon höll på läsa min bok och kände att hon bara måste ta kontakt. Vi började prata minnen, som man ju gärna gör när man inte har hörts av på så lång tid. Men när hon sa "Jag minns så väl när jag cyklade med dig och din kompis till stan och vi gick till en tygaffär, för du skulle köpa grönt frottétyg", då började jag misstänka att hon hade ringt fel! Men så plötsligt såg jag den framför mig, den illgröna solhatten! Förmodligen tvingade jag min mor att sy den för om jag hade tagit itu med sömnaden själv, hade den väl, som vanligt, blivit en matta till dockskåpet.
Hon kom ihåg så mycket mer än jag själv gjorde. Att vi skulle ha köpt öl, till exempel . . . Till och med vilken sort. Ja ja, hon får väl leva i den villfarelsen då. Men lever gör hon. I en lägenhet ett par hundra meter från mitt hem! Va?! Detta konstaterade vi i slutet av samtalet och blev rätt så förvånade. Precis som jag blev när jag upptäckte att solen faktiskt lyste på himlen klockan fem. Det gjorde hjärtat också, vilket var väldigt onödigt. Så nu ställer jag inte in tiduret längre. Nu tänder jag när himlen släcker, och släcker strax innan jag själv slocknar.
Snart är det ljust dygnet runt. Då lyser även hjärtat dygnet runt. Mitt, alltså.
Det är så sjukt!
Norrbottens landsting har beslutat att ambulanstransport för patient ska kosta 500 kronor per resa. För patienten!
Motiveringen lär vara att ambulanserna har en så avancerad utrustning numera, att behandlingen redan påbörjas där och därför ska totalsumman bli 500, 200 för transport med behandling och 300 för vårdbesöket.
Jaså?
Kan det vara just därför som sjuka människor behöver åka ambulans? Om de i stället ber sin snälla granne om skjuts in till sjukhuset, som på sin höjd har cd-spelare och cigarettändare i sin bil, kan de känna sig lika trygga då? Har de riktigt tur kanske de får höra "De sista ljuva åren" med Lasse Stefanz under färden. I stället för att få syrgas.
Hur många kommer att dö hemma på grund av att de inte har råd att åka ambulans? Jo, de finns, tro inte annat. Hur mycket har ni tjänat då, landstinget? En hel del, va?
När jag ändå är upprörd, kan jag ju ta upp det här med kommunal dopning också. Det handlar alltså om att vissa hockeyklubbar tycker att det inte är skicklighet som gör att Skellefteå AIK går som tåget i SHL, utan det beror på att kommunen (läs: Skellefteå Kraft) sponsrar AIK med nåt så äckligt mycket pengar, att de kan köpa vilka stjärnspelare som helst, vilket inte, exempelvis, storstadsklubbarna kan. Jomenvisst, det är väl därför AIK plockar upp så många av de egna juniorerna i A-laget. Och därför som GM Lasse Johansson satsar på en collegespelare från Kanada, i stället för att lägga fantasisummor på en etablerad NHL-spelare. Scouting, skicklighet och fingertoppskänsla? Tydligen inte. Kommunal dopning, skriks det. Ett alldeles nytt begrepp, tror jag. Som jag hoppas ska fungera som tändvätska i det kommande slutspelet. För Skellefteå AIK, laget i mitt hjärta.
Nu kommer jag till mitt tredje irritationsmoment för dagen. Parfym för barn! Behöver jag motivera? Nej, jag tänkte väl det. Men hur i hela helsefyr kan någon komma på en sån totalt vansinnig produkt? Barn behöver inte ens vara nybadade för att lukta gott. De kan vara smutsiga, svettiga, kladdiga och de luktar ändå gott. För att de luktar just barn. Så otroligt dumt att marknadsföra parfym för barn.
Men det finns ju mycket som är dumt. Och sjukt. Och till syvende och sist handlar allt om pengar.
Jag är dopad . . .
Där är de, Gideon, Alfred, Arwen, Mio och Molly. Livets efterrätt, sägs det. Men ska man inte njuta en efterrätt halvmätt, avslappnad och lojt tillbakalutad? Tänkte väl det. Det är nånting som inte stämmer.
När Molly får önska vad hon vill äta blir det plättar med hallonsylt och grädde. När jag så ställer fram gräddpaketet, tittar hon frågande på mig och säger: Men har du inte glömt att koka den?!
Nu fattar ju jag att när man är fyra år och besviken, men ändå hänsynsfull, kan det vara lätt att ta fel på koka och vispa. Så jag sa "men ojdå, förlåt" och vispade.
När Arwen, åtta år och finkänsligheten personifierad, tipsar mig om att "nästa gång du bakar kakor, kanske du inte behöver göra dem så smuliga", då fattar jag. Redan innan jag ser smulhögen på bordet, som hon försöker dölja.
På tal om finkänslighet och hänsyn så kan vi sluta just här. Det är Alfreds tur att stiga in i handlingen. Han visade mig sina nylackerade naglar som samtliga hade en blåturkos nyans. Då klev jag, helt otänkt, in i ett resonemang som bara kunde sluta med ett nederlag. För mig.
- Men varför har du inte målat dem i olika färger?
- Vaddå, varför skulle jag det?
- Jo, för då visar du ju att du tror på att alla människor är lika mycket värda.
- Men det gör jag ju inte.
- Va? Vem skulle vara värd mer än du?
- Barack Obama.
- Nej, nej, Affe, människovärde har inget med makt att göra. Som människa är alla precis lika mycket värda.
- Jaha, så du och Hitler är värda lika mycket då . . .
Och där satt jag! På pottkanten. Med en nioåring mitt emot som log sitt varmaste leende. Eller var det ett segervisst?
Mio, fem, brukar hålla mig informerad om spel och filmer. Jag hänger med till ordet Lego, sen låtsas jag. Och är glad så länge han inte ställer frågan: Förstår du? För då måste jag antingen ljuga, och det vill jag inte, eller avslöja att jag inte förstår, vilket får till följd att han, tålmodig som han är, börjar om från början. Jag har ibland funderat på att ljuga.
När Gideon, elva, är inne i nåt dataspel, då är det standardsvarens förlovade tid. Därför har jag bett honom att aldrig någonsin fundera på att bli pilot. Jag är rädd för att de har tid för att spela dataspel under en flygning.
I flygplanets högtalarsystem hörs ett glädjerop:
- Jaaaaa! Jag gjorde det! Han dog!!
Vem?? Andrepiloten???
Flygledartornet anropar: Kapten Westerman, gör klart för att påbörja landning!
- Ja, jag ska bara avsluta först . . .
Flygledartornet: Kapten Westerman, gör klart för landning!!!
- Jaa, jag kommer . . .
Flygledartornet: NU!!!!
- Ååhhhh, ni behöver inte skrika. Jag har ju sagt att jag har börjat avsluta.
Han skrattar faktiskt när han hör min skräckvision av framtiden. Självkännedomen finns där.
Nej, jag tycker nog inte att mina barnbarn är nån efterrätt. De är rejäla vitaminkickar! Sprängfyllda med prestationshöjande medel. Jag tror faktiskt att jag skulle åka dit rejält i en dopningskontroll.
Det var en gång . . .
Jodå. Det var en gång och tur var väl det.
Kommer du, förresten, ihåg den oskyldiga humor man hade när man var liten? Jag minns att det var vansinnigt kul att luras med "Det var en gång . . . men den var grusad". Hur snopna blev de inte, de som hade väntat sig en spännande historia men som blev blåsta på konfekten. Till och med den tjugonde gången man körde bluffen för samma person, skrattade man själv hejdlöst. Det var tider det!
I dag innebar "Det var en gång" att snön hade smält på strandpromenaden och släppt fram en gång av brädor som var mycket greppvänlig. På senaste tiden har det ju varit helt omöjligt att med någotsånär bibehållen värdighet ta sig fram per fot. Bambi på hal is har varit stabiliteten själv, jämfört med mig och många andra.
Det var nån gång i den vevan som min dotter föreslog att vi skulle byta grejer med varann. Det skulle bli kul med lite omväxling i motionen, tyckte hon. Föga anade hon HUR kul . . .
Hon har ett gåband och jag har ju min motionscykel, min Adrenalinjäkel. Vi bytte.
Premiärpromenadens tid var inne. Jag startade bandet och började gå men tröttnade redan efter ett par sekunder på den låga farten. Det fanns flera knappar att välja på men jag insåg snabbt att sju kilometer i timmen, skulle passa min gångfart bra. Jag tryckte. Och bandet fick frispel! Det ökade på hastigheten till vindsnabb och jag toksprang!! I två sekunder. Sen blev jag avkastad! Men jag klarade mig bra. En stukad tå bara.
I dag, på vilodagen, fick jag frågan om jag ville promenera inne eller ute.
- Men ute såklart, svarade jag. Det är ju så fint väder.
Någon tittade en aning skeptiskt på mig. Mulet och halv storm, fint väder?
Så vi gick. Strandpromenaden. Det var en gång - och den var gångbar. Hastigheten passade mig precis. Dessutom.
