saltatochkryddat

 

Jag förstår inte varför två så diametralt olika företeelser ska tvingas samsas om samma helg. Spöken, monster, döskallar och - helgon. Barn som ringer på dörren och ställer ultimatum: Bus eller godis! Samtidigt som  tusentals ljus tänds på älskades gravar och en stund av eftertanke och minnen ges tid till.

 

Det är inte så att jag missunnar dem som vill fira Halloween, tvärtom, det är mer krocken jag har svårt att inse fördelen med.

 

Själv kommer jag snart att ta mig till mina föräldrars grav och känna mig som ett helgon. Sen ska jag äta gott och dricka blod (okej, ett glas rött) och SEN...... sen kan det hända att jag börjar svära! Det är ju hockey, bevars, och går det inte som jag vill, kan det bli väldigt lite helgonlikt här hemma. Då blir det garanterat bus, för jag äter inte godis. Om det inte varit Alla Helgons helg, hade jag kunnat leva ut mina känslor för fullt men nu måste jag behärska mig en liten aning. Det tär.

 

Jag kom att tänka på den där stackars mannen som jag skrämde halvt ihjäl när jag trodde det var busungar som ringde på dörren och för att förekomma dem, tväröppnade jag dörren och skrek:BU!!

Han tappade inte alla adventskalendrar han var ute för att sälja, den vettskrämda mannen, men nära var det. Själv tappade jag ansiktet.

 

På lördag ska jag åka till stugan och rycka upp granar med rötterna. Alltså, de pyttesmå granarna. Sen ska här dekoreras! Kusin Kerstin tipsade mig om det och jag tände på direkten. Får väl se om resultatet blir så bra att det publiceras. Det finns däremot inte ett enda foto på den krans av polkakarameller jag gjorde ett år. Men Nickans hejdlösa skratt klingar fortfarande i mina öron. Hon kände inte igen kransen som hon gett mig beskrivning på. Äh, jag hade bara ändrat lite i själva designen, lite konstnärlig frihet måste man väl få ha?

 

Efter stugan och skogen ska vi hem och heja fram Norrköping till fotbollsguldet! Varför? För att jag har släkt och familj som bor i närheten? Nix. Det är helt och hållet för Sommarstugegrannejannes skull. Vi vill ju så gärna fortsätta att vara vänner. Även om inte ens han begriper varför han håller på Norrköping.

 

Ha en helg! Vilken, väljer du själv.

 

Den här björken påminde mig om vårdsituationen i vårt land.

Hur mycket det än stormar och blåser snålt, sitter löven i toppen kvar längst.

De som suttit längre ner, har fallit till marken.

- Men, säger ett löv i mellanskiktet, som fortfarande har kraft att hålla sig kvar, nu är det ju snart slut löv i björken.

- Äsch, ingen fara, skrattar löven i toppen, det kommer nya till våren.

 

Jo, för det gör det alltid. Har alltid gjort. Det är bara det att just den här björken sjunger på sista versen. Den har börjat ruttna och eftersom den är jättestor, finns det stora risker med att den faller. Den kan orsaka kostsamma skador. Dessutom kommer det inte att komma nya, fräscha, friska löv till våren, för då är den nedsågad. Tyvärr. Alla de år den stått och varit en prydnad för omgivningen, även en boplats för vissa, kan inte vägas in som skäl för dess fortsatta existens. Ett ruttet inre får sina tråkiga följder.

Då försvinner även ni, löven i toppen!

 

För att inte de nya björkskotten ska gå samma öde till mötes, måste de vårdas. Kanske även ansas.

Eller så ersätter vi dem med flera dvärgbjörkar, förlåt, kortväxta björkar, där avståndet mellan löven inte blir så stort. Vi kan ju göra en kortväxtbjörkallé, med sammanhållning mellan stammarna via utsträckta grenar.

 

I vilket fall som helst så måste vi se över björkbeståndet. De som en gång stått så stolta och vackra men som nu tar all näring från botten för att växa sig högre och högre. Och ruttna.

 

Okej, jag förstår att min liknelse inte är fullständig. Men jag har betraktat löven, som så friska och gröna en gång började förgylla vår tillvaro med det spirande hopp de sände signaler om, men som nu har singlat ner mot marken, som torra skal.

 

Jo, visst, det är naturens gång men det borde inte vara vårdens naturliga kretslopp. Förhoppningsvis inser man det när även topplöven faller. Och, från den höjden, blir fallet stort.

 

Jag har egentligen bara ett råd; Lyssna på dem som vet hur det ser ut underifrån! I verkligheten. Gräsrötterna.

Den 25 oktober år 2003 förändrades mitt liv för all framtid! Så, i dag är det tolv år sedan.

 

Jag minns lite av skräcken. Hur skulle det bli? Skulle jag vakna den 26 oktober och vara gråhårig och kutryggig?

Skulle jag, över en natt, förvandlas från att ha varit relativt ung och tokig till att bli gammal och ansvarsfull. För så måste det väl bli när man blir - mormor?

 

Nu, tolv år senare, kan jag inse att den enda egentliga förändringen blev att jag blev så oerhört mycket rikare. Och det fortsatte.

I dag är jag både mormor, farmor och relativt ung och tokig. Men gråhårig.

 

Strax ska jag på kalas till Gideon. Han har önskat sig pengar och dubbla knäckflarn. Det ska han få även om jag tycker att det är tråkigt att ge bort pengar. Visst var det mycket roligare med paket innehållande efterlängtade leksaker men men. Han sparar pengar för att kunna köpa delar till en dator som han ska bygga. Va?? Kanske hänger jag inte riktigt med. Kanske är jag inte längre relativt ung. Men lycklig.

 

Gideon, Alfred, Arwen och Mio, om ni bara visste hur mycket ni berikar mitt liv. Jag ser på er och ser era föräldrar. Jag lyssnar på er och hör era föräldrar. Och minns. Och är själaglad över att inte ha uppfostringsansvaret över er! Bara glädjen över att få vara del i era liv och att kunna ta del av det "göttaste", vilket inte är lite det!

 

Om jag hade vetat att det var så här kul med barnbarn, hade jag skaffat er först. ;)

 

Gideon har samma utseende som sin mor. Alfred har samma humor som min far. Arwen har samma leende som sin far. Mio är så lik sin mor och mormor. Men de är alla unika. Och de har alla lika stor plats i mitt hjärta. Även om Giddes födelse innebar den största förändringen. Jag gick från att vara tjej till att bli mormor.

Grattis mej!

 

Nej, jag vågar inte putsa Aladdinlampan jag köpte på loppis häromdagen. Tänk om det dyker upp en ande som ger mig en önskning!

 

En. Önskning.

Vad skulle den bestå i? Att alla nära och kära får vara friska? Att alla krig i världen upphör? Hur skulle jag kunna välja?

 

Tänk om jag skulle gå ner en nivå då. Önska att jag vann tio miljoner? Att det alltid vore sommar? Tänk bara så många människor jag skulle tvingas ta hänsyn till innan jag fattade beslutet. Vinterfolket, till exempel. Hanna och Anton skulle definitivt bli besvikna på mig. Skoterfolken dessutom. Och om jag valde tio miljoner, vilka skulle få mest fördel av dem, de som behöver mest eller de som jag älskar mest?

 

Nä, jag får gå ner en nivå till, märker jag. Skulle jag då önska att jag kunde äta vad som helst och hur mycket som helst utan att gå upp i vikt eller få försämrade värden? Eller att vissa i släkten kunde äta vad som helst utan att bli sjuka? Jaha, det valet verkar ju enkelt. På papperet. Men jisses om jag verkligen skulle få den möjligheten, då vete rackarn om inte egoismen tog överhand. Tänk godis. Tänk budapeststubbe. Tänk pommes och hamburgare. Fy, vad jag skulle tvingas skämmas. Det är lika bra att jag går ner ytterligare en nivå.

 

Kanske skulle jag då önska att Skellefteå AIK tog guld den här säsongen igen? Eller att Luleå inte gör det?

Nix, det där måste avgöras rent sportsligt, jag kan inte lägga mig i sånt, känner jag. Det känns som osportsligt.

 

Så - vad återstår? Att jag får min ungdom tillbaka? Aldrig! De verkar ha det så snärjigt, ungdomarna.

Att jag kommer till himlen när jag dör? Men hur ska jag veta hur det är där då? Kanske rena helvetet för  en som är både höjd- och flygrädd.

 

Kanske skulle jag önska att alla länders Special Olympic Team, skulle bilda regeringar. Hemska tider vilken oordning det skulle bli men vad vi skulle skratta! Och kramas. Och berömma varann. För det skulle stå i samtliga länders regeringsdeklarationer. Kanske inte helt rättstavat men vem bryr sig?

Joo, kanske jag . . . Förlåt.

 

Jag har bestämt mig! Aladdins lampa får förbli oputsad! Jag törs inte ta risken.

Dessutom är det så himla tråkigt att putsa koppar.

 

Möt Tiger, mitt alter ego.

Eller, om sanningen ska fram, möt mitt bokmärke . . .

 

Ibland inträffar det dock att jag tar över hans tredimensionella ansiktsuttryck och ser rent livsfarlig ut. Du vet när det händer, va?

Typ.

 

När språket inte behandlas respektfullt. När läsaren av det skrivna ordet inte behandlas med respekt. När det verkar som att "äh, alla fattar ju ändå vad som menas".

Nä, tänk att alla inte gör det, va!

 

Vi behöver inte kunna stava eftersom det finns rättstavningsprogram. Känns det igen? Men - det finns inga, vad jag vet, program som talar om när man använder ett ord som inte är lämpligt i sammanhanget.

Som att det är "skitsegt att ta sig fram på E4:an". Typ.

Jodå, jag har sett det i skrift. Man behöver inte ha en tigers ögon för att lägga märke till sådana saker.

 

När jag läser mina älskade böcker, ser både jag och tigern. Liza Marklund lärde sig aldrig att okay, INTE stavas okey, varför jag slutade läsa hennes böcker. Okej, inte bara därför.

 

 

Det är Blatter hit och Telia-chefer dit. Höga chefer och befattningshavare både här och där anklagas för att antingen ha gett eller tagit emot mutor.

Men nu är det inte dem det här handlar om. Det handlar om mig!

 

Jag fick en present häromdagen. Trodde jag. Hjärtat svämmade över av glädje och ögonen svämmade över av rörelse. Vad jag fick? Ett förkläde! Men inte vilket förkläde som helst. Det var nämligen prytt med en stor bild av ett av mina barnbarn! Det var han själv som överlämnade gåvan.

 

- M..men.., varför får jag det här, stammade jag fram, när jag äntligen släppte honom ur kramen.

- Jo, jag tänkte att det kanske skulle kunna sätta fart på bakningen, svarade han.

 

Nu, när jag tänker efter, inser jag att gränsen mellan gåva och muta är hårfin. Ibland kanske det finns en baktanke, trots allt.

 

Jag lägger inte ut en bild på förklädet för det vill han inte. Men det hänger på en krok på väggen i köket och kommer inte att användas. Bara betraktas. Om och om och om igen.

 

I går bjöd jag dagens födelsedagsbarn på hockey. Plus hans två bröder. Visst var det generöst av mig?

Sanningen var faktiskt den, att det var Skellefteå AIK:s sponsorer som bjöd på gratisbiljetter men det behöver ju egentligen inte nämnas i sammanhanget. På isen fanns mina hjältar och bredvid mig fanns tre hednäsare. Hur trevligt kan man ha?

När vi kom hem, såg vi matchen i repris. Jag såg min halsduk på TV flera gånger! Känd från TV är man numera. Delvis.

 

På tal om presenter så finns det ett födelsedagsbarn i huset i dag. Och en annan i himlen. Han, som finns i huset, ska få en gåva, helt utan motkrav. Alltså ingen muta. Han som finns i himlen får Stora Betydelsepriset för det han åstadkom under sin tid på jorden. Imagine om du inte hade funnits, John Lennon.

Tyvärr verkar världen ha glömt att All you need is Love, Love is all you need. Du skulle inte kunna tänka dig att komma tillbaka? Jag skulle kunna tänka mig att muta dig för att göra det.

 

Jag blir så lycklig!

I dessa tider och i denna värld, hur kan jag känna mig så varm om hjärtat? Så full av framtidshopp? Så in i helsicke skamsen?.....

 

Jo, det ska jag tala om. Jag har lärt känna Daniel. Och Tomas. Ricky, Elin, Mulle, Emra och alla de andra i Sveriges trupp till Special Olympics. Och jag är lycklig.

 

Det finns kärlek. Det finns vänskap. Det finns total ärlighet. Och det finns humor. I massor.

Måndagskvällar klockan 21 i TV4. Och när som helst på TV4Play. Har du missat programmen? Gör allt vad du kan för att se dem!

 

När de sitter och frågar varann om vilken funktionsnedsättning, eller vilket "fel", de andra har, svarar de rakt och ärligt. Som han som har ett mindre förståndshandikapp, men, tillägger han, det är ju en bonus annars hade han ju inte fått följa med på resan till Los Angeles.

Eller Mulle, som inte riktigt vet om han har någon diagnos, förutom att han är intresserad av sport.

Kan man annat än ta dem till sitt hjärta?

 

Och hur kan någon vara idrottsminister och politiker samtidigt? Det är väl en fråga som ingen annan tänkt tidigare men så är det med det här gänget, de ställer frågor och har förklaringar som ingen annan. Men allt - allt - andas kärlek och värme. Och sund nyfikenhet.

Det är kanske Emra som kan ha lite attityd ibland. Han har tränat och gått ner i vikt så han kommer självklart att beställa en sallad när de stannar för matintag. Han kommer dock ut med en bricka fullastad med hamburgare och pommes. "Men skulle inte du äta sallad", frågar någon. "Jo, men jag ville inte ha det", svarar han så självklart. Inga krusiduller, inga bortförklaringar.

Så upprepar han gärna slutet på meningar som andra sagt, även om det inte alltid blir rätt. När hans kompis säger att "chanserna är väl en så där åtti-tjugo", då nickar Emra instämmande och säger "Jo, åtti kilo".

Han får en blick av kompisen men inget mer.

 

Om Daniel fick bestämma över hela världen, skulle världen vara en underbar plats att bo på. Han är så klok och så sympatisk. Enda problemet är att han, som verkligen älskar tjejer, inte har någon flickvän, men det ska väl ändras på nu när han har vunnit guld i judo i OS. I annat fall har han ju Mats, bästisen, som älskar bussar. För hans skull åker Daniel ibland med hela dagar, fastän han själv inte är så intresserad. Men hans bästa vän är ju det och då är det en självklarhet att man åker med. För vem skulle Mats annars berätta om alla hållplatser, turlistor och sevärdheter under resan?

 

Det finns så mycket ondska, girighet och dumhet i världen. Men i varje land finns ett Special Team, som har en värld fylld av värme och kärlek. Låt oss lyssna på dem! På allvar.

 

Breivik, alltså. Han som kallblodigt mördade 77 människor.

Nu "hotar" han igen.

Han hotar att svälta sig till döds i protest mot de omänskliga förhållanden han tvingas leva under i fängelset.

"Låt honom hungerstrejka tills han dör", säger många.

Tvångsmata honom, säger jag.

 

Se till att han tvingas leva lika länge som de anhöriga till hans offer, för de lever också under omänskliga förhållanden. Orsakade av den person som nu sitter i fängelse och gnäller över att han bor trångt, inte får umgås med de anställda förutom genom en lucka i dörren och att han tvingats avbryta sina universitetsstudier!

 

De ungdomar, vars liv han släckte, tvingades också avbryta sina universitetsstudier. Sina framtidsplaner. Sina kärleksförhållanden. Sina liv.

 

Så, tvångsmata honom! Gärna med mat som han inte tycker om. Men näringsriktig.

 

Jo, jag är upprörd. Jag blir det ibland. Och när jag tänker på hur en del ger sig själva rätten att bestämma över andra människors liv och död, då blir jag inte bara upprörd. Jag blir skakis.

Killen, som sköt ihjäl skolelever i USA häromdagen, hade tretton vapen hemma, helt lagligt köpta.

Behöver jag säga mer?

 

Nä, nu ska jag försöka krypa in i min bubbla, stänga ute omvärlden och läsa Marianne Cedervalls senaste och näst senaste bok. Där är till och med de onda riktigt goda.

Jag måste fly verkligheten när den visar sig i form av Breivik.