saltatochkryddat

 

Nu är tiden inne för rykten. En otrevlig tid. Ska Wallson stanna? Mackan far till Växjö. Kommer Jocke eller inte? Får Petterström förnyat kontakt? Erik? Linkan? John Norman är nog förlorad, han är ju stockholmare.

 

Så där håller det på, hela tiden och jag blir så nervös. Jag vill inte att någon lämnar vårt AIK!

En mig mycket närstående person, som inte brukar huta till mig i första taget, såg sig tvingad att göra det ändå:

- Om du vore General Manager skulle Göran Lindblom och Lasse Nyström ha varit kvar än i dag! Du måste ju förstå att ett lag behöver förnyas, även om det innebär att just dina favoriter försvinner.

 

Nää.

Erik Andersson och Hadelöv stack till Malmö, ett lag som jag aldrig någonsin har hållit på. Men nu sitter jag här i fåtöljen och vinkar åt dem i TV-rutan. De är ju faktiskt våra spelare även om de tillhör Malmö på papperet.

 

Ok, nånstans förstår jag att vi måste skiljas en dag men jag vill inte! Skulle det hemska hända att John Norman lämnar oss, ska jag utlysa en allmän sorgedag i Skellefteå. Och Wallson! Min trygghet. Mitt stöd när det blåser. Stanna, snälla du, stanna!

 

Antagligen kommer jag aldrig att föreslås till General Manager eftersom vi har en sån fantastiskt duktig och smart sådan i Lasse Johansson. Och skulle ekonomin gå ihop om vi aldrig sålde några spelare men köpte tillbaka de utflyttade? Förmodligen inte. Men det är så jag skulle agera.

 

Tänk, när Antos inte fick nytt kontrakt! Jag höll på att bryta ihop. Hur skulle vi klara oss? (Med facit i hand, väldigt, väldigt bra faktiskt men ingen vet hur mycket bättre det kunde ha gått. Förutom två guld kanske vi hade fått Jerringpriset också. Om Antos varit kvar.)

 

Ja, vi säger väl så då, att jag inte aspirerar på att bli GM. Men skulle det köra ihop sig, har syrran och jag en massa experttips att komma med. Du skulle bara se våra sms-konversationer under match. Jag säger bara, experter Wikegård och Petter, släng er i sargen och kom med nåt konstruktivt! Exempelvis skrev syrran "Undrar om inte Axel skulle bli bättre med lite Voltaren. Min brukar bli det". Konstruktivt.

 

 

 

 

Det här är Dossan. Jo, hon hette faktiskt så för att hon var så dossig. (Minns inte vem som inte kunde säga gosig).

 

Naturligtvis var hon familjens bästa vän. Framförallt barnens. Även om sonen, då i tioårsåldern, en dag plötsligt bekände: Oj, vad jag ångrar att vi skaffade Dossan.

Eftersom jag inte alls sett det komma, frågade jag häpet:

- Men varför säger du så? Har du tröttnat på henne?

- Nää, men varje dag, när jag kommer hem från skolan, är jag så rädd att hon ska ha dött.

 

Och dottern, ett par år yngre, hade som vana att börja tjoa och ropa på Dossan ett par hundra meter innan hon var framme vid huset, för så fort hunden hörde lillmattes röst, började hon skälla av hysterisk glädje. Det var också ett sätt att bemästra rädslan från dotterns sida, den att något hemskt skulle ha drabbat Dossan medan hon själv var i skolan.

 

Jo, man kan älska någon så mycket att det blir jobbigt. Ångestframkallande.  Men det är skillnad på människokärlek och kärlek till djur, har jag förstått.

 

Vi kan adoptera gatuhundar från andra länder för att det skär i våra hjärtan när vi ser hur utmärglade och smutsiga de är. Vi kan skratta och tycka det är så gulligt när hundar tigger vid matbordet. Eller när en katt hoppar upp och stjäl mat från en tallrik.

Vi köper frön och talgbollar till småfåglarna hela vintern för att de ska överleva.

Men hur behandlar vi de hungriga och utmärglade människorna som kommer hit från andra länder och tigger av vårt överflöd? Med förakt. Med ursäkten "låt deras egna länder ta hand om dem". För vi ska ta hand om hundarna vi.

 

Det är aldrig fel att vilja göra gott men hur ska vi kunna välja vilken eller vilka som vi ska ge vår omsorg?

 

Jag ser på de så kallade sociala medierna hyllningar till människor som gör en insats för hemlösa djur. Som räddar livet på dem och som gör det utan någon annan vinning än att de "bara" får djurets kärlek till tack. "Det går rakt in i hjärtat".

Jag ser också, på sociala medier, inlägg som uppmanar till att sluta ge tiggarna pengar, "då kommer de bara tillbaka". Och jag läser om människor?, som en gång varit söta barn, vilka eldar upp flyktingförläggningar, vare sig de står tomma i väntan på eller är bebodda av människor som flytt för sina liv och av barn med rädda ögon. Skräckslagna ögon.

 

Det är mycket jag inte kan förstå. Men jag kan kanske lära mig att förstå, om någon förklarar för mig. Vad jag, med all säkerhet vet, är att något jag aldrig kommer att kunna förstå är den mänskliga ondskan.

 

Jag har blivit biten av en hund en gång. Men det gör inte att jag hatar alla hundar.

Jag förstår mig inte på katter. Men det gör inte att jag inte tycker om dem.

Jag kan inte flyga. Men det gör inte att jag vill skära bort vingarna på fåglar.

 

Förlåt om jag har sårat någon. Det var inte min mening. Jag har bara tänkt högt en stund.

 

 

Jag bäddar in mig i orange. En mysig, varm, mjuk  färg, som ger hemmet den ombonade känsla jag strävar efter.

Tidigare har jag dessutom ofta klätt mig i orange, färgen stod så bra mot mitt svarta hår. Och min ungdom.

 

I förrgår kom det orangea kuvertet. Slut med mysighet och värme.

Försök inte lura mig, Pensionsmyndigheten, försök inte att lägga en värmande, trygg filt runt mina axlar och säga att allt ska bli så bra. Ni ljuger med er orangea färg! Jag har kollat.

 

Orange färg står för materiell trygghet, god mat, lycka och glädje. Nämligen.

 

Ni skulle vara bra mycket ärligare om pensionsbeskedet kom i ett svart kuvert. Betydelsen av svart är: myndighet och makt, kan även associeras med döden.

 

Jag klär mig oftast i svart. Inte för att visa makt, utan helt enkelt för att man ser  smalare ut i svart. Men nu har jag också läst att om du är svartklädd och står mot en vit vägg, ser du gigantisk ut. Så ser du mig stå mot en vägg, är den inte vit. Men jag står sällan mot en vägg alls. Jag sitter mycket hellre i en bekväm fåtölj.

 

Om två år är det 100 år sedan min far föddes. Om två år går jag i pension. Hur är det möjligt? Jag är gammal! Pappa är historisk. Åtminstone tillhör han historien. Men jag gör vad jag kan för att han ska bli odödlig. Jag skriver. Hans liv får inte glömmas.

 

 

Jovisst, är jag som vårsolen. Det vill säga; jag ligger lågt.

Vilket inte är så lyckat för då ser jag allt damm på golvet och under möbler. För det finns där! I massor.

Dammsugaren har inte en chans där den åker omkring och sprider liljekonvaljdoft, i tron att den kan luras så att jag upplever att det är rent och fräscht. Om jag då, sekunden efter, tappar någonting som rullar iväg och hamnar under soffan, då uppenbarar sig bedrägeriet. Dammsugaren har inte gjort sitt jobb! Den har möjligen fått med sig de allra lättaste tussarna men själva det cementerade grundlagret ligger stabilt kvar.

 

Där kan man även hitta granbarr, vilket borde vara omöjligt eftersom vi har en plastgran (vilket vansinnigt fult ord). Vid närmare undersökning under lupp och mikroskop kan man konstatera att det verkligen rör sig om äkta naturgransbarr. Vi har bott här i drygt fyra år. Hyresgästen före oss bodde här i två år och hade aldrig ens in den minsta lilla grankvist. Ej heller såg hon på sportsändningar, ledda av Lasse Grankvist.

(Ursäkta, men jag blir så där när jag är irriterad.)

 

Borde inte då irritationen rikta sig mot mig själv i stället för mot dammsugaren, som får både nya påsar och filter när den behöver? Har jag hört talas om logik?

 

Vi köpte dammsugaren i ett anfall av storhetsvansinne. En topprodukt, tillika Sveriges mest tystgående. Då vill jag nog inte veta hur de andra låter.

Mannen i huset hör inte brandvarnaren när han duschar. Att den tjuter med sitt skärande, gallskrikande ljud, beror då oftast på att jag står vid spisen. Fläkten är fasingen inte bra den heller. Men dammsugarbrummandet hör han i duschen. Sveriges tystaste.

 

Nej, jag är ingen anhängare av vårsolen, som alla romantiker yrar om. Inte inomhus i alla fall. Ute är det en helt annan sak. Då kan jag vända mitt bleka, vintertrötta ansikte upp mot solen och le så där lyckligt som bara jag kan en vårvinterdag med gnistrande snö. I meterhöga täcken, som aldrig kommer att töa bort och OM de gör så, kommer det att ligga sjöar av smältvatten överallt där mygglarverna kan kläckas.

 

Förresten så ställde jag in en störtloppstävling härom dagen. Solen sken genom det gardinlösa fönstret och det var absolut omöjligt att se några åkare. Kommentatorn påstod att det var snöstorm men jag vet nog. Det var damm!  Som inte gick att torka bort med specialmedlet och specialtrasan för känsliga TV-rutor. Dammkornen bara yrde omkring och sögs snabbt tillbaka till TV-n, som sprakade av glädje.

 

Nä, jag skulle nog passa bäst i en igloo. Eskimåd, som jag är.

 

I går fyllde han 40. Mannen. Myten. Mågen. Svärmorsdrömmen som alltid sätter familjen först.

 

Familjen består av frun, fantastiska söner och fiskar. Fiskarna i havet. I de norska fjordarna. I Åbyälven. Byskeälven. Skellefteälven. I princip alla vattendrag där de riktigt stora fiskarna kan finnas.

När han pratar om fiske förstår man att det finns en besatthet. En längtan, som ingen annan kan fatta.

 

Jo, det finns en till. Hans svåger. Min son.

Ibland händer det att de två följs åt på äventyr. Det brukar resultera i otroligt vackra bilder och levande skildringar i en fisketidning. Som jag köper, trots priset. Bara för att.

 

Deras respektive fruar är inte särskilt intresserade av fiske. För att inte säga totalt ointresserade. De ser nog mera fiskarna som rivaler, vilka tar deras män ifrån dem alldeles för ofta.. Intressekrock. Då gäller det att, i stället för att irritera sig på männens fritidsmissbruk, själva skaffa sig något att göra, som uppfyller deras krav på meningsfullhet.

 

Jag vill inte påstå att jag förstår dem bättre.

Min sonhustru köper gamla hus och renoverar. Hon är suverän. Det blir så himla snyggt och pietetsfullt. Hon har vördnad för det som har varit.

 

Min dotter gillar också att riva och renovera. Husvagnar, till exempel. Många är de husvagnsskelett som har passerat revy. Inte nödvändigtvis färdigställda. Tiden räcker inte till allt. Men idéerna finns och det är det viktigaste.

 

Jag tror att hennes bror fick iväg en ofärdig husvagn, som stod på deras tomt, med en förvånad bilköpare. Förmodligen prutade sonen på bilpriset, bara köparen tog husvagnen också.

 

Man måste inte ha samma intressen. Men det är en klar fördel.

Min äkta hälft och jag har exakt identiska intressen och mål. Och tänk, en gång i tiden fiskade både han och jag, utan att vi ens visste om varann. Sen slutade vi också, innan vi visste om varann. Men det händer nån gång, på sommaren, att vi tar våra metspön och guppar iväg med båten. Precis då förstår jag min son och min måg. En stund utan några som helst bekymmer, utan medvetna tankar. Total avkoppling.

 

Tänk, hur konstigt det kan vara. För andra kan enbart ordet "fiske" vara en stressfaktor. Jag känner två.

 

Det pågår en tävling och då menar jag inte Melodifestivalen. Den kan väl i och för sig vara trevlig medan den tävling jag åsyftar inte är ett dugg trevlig. Tycker jag.

Vi kan kalla den Rubriktävling. Fast det är inte heltäckande. Tävlingen förekommer även i andra sammanhang där det finns en text, som ska locka till läsning.

 

Nu senast har Anna Book varit på tapeten. Så fort hon visar sig, brukar det bli skriverier. Det sitter liksom i sedan hon, som femtonåring, sjöng sin "A B C", som sedan dess har hunnit vara allt från bespottad och förlöjligad till att ha blivit kultförklarad, med ett litet löjets skimmer, för säkerhets skull.

 

Nu var det dags igen. Anna Book skulle tävla i Mellon och jag kunde riktigt se hornen växa på vissa förståsigpåare. De värmde upp fingrarna som skulle flyta över tangenterna medan hjärnan hittade på de mest fantastiska nya ord som skulle beskriva det totala hånet.

Men - vad hände? Jo, Anna Book blev ett offer för klantskallar och hennes låt diskades. Ka-ta-strof!

Hon bearbetade sorgen tillsammans med låtens textförfattare, Camilla Läckberg, som trots att hon själv gått igenom en kärlekskris, hade styrkan att trösta Anna. Kri-sen bestod i att hon hade haft så mycket att göra, att hon knappt hade haft tid att träffa sin älskade Simon.

Något år tidigare hade hon en kärlekskris med dåvarande maken, Martin Melin. Då skildes de.

 

Media kan göra en människa till helgon och lika snabbt till kräk. I går kväll, när jag såg PSG:s match, tänkte jag på det och hur länge Zlatan ska få behålla allas kärlek. Inte min, förstås, för jag är på Cavanis sida, men alla andra miljoner människor. Och då ska du få se på rubriker! Då räcker inte de ord, som används i dag, till. Tänk om han skriver på för "fel" lag. Tänk om han slutar i landslaget. Tänk om han börjar sjunga nationalsången för ett annat landslag, han som aldrig sjungit den svenska. Det är många katastrofer som lurar runt hörnet.

 

Själv ska jag ge ut en tidning. De första världskrigsrubrikerna blir:

 

 

och

 

 

Bägge händelserna inträffade i går. Vill du veta mer, måste du köpa Plus. I dag!

 

De gustibus non est disputandum. Om tycke och smak skall man inte diskutera. Punkt.

 

Men vad är det vi gör hela tiden? Jo, vi diskuterar tycke och smak. Och dömer och fördömer.

Jag älskar surströmming! Detta avslöjande skall ej diskuteras.

Såg en snutt av Renées Brygga där Jessica Almenäs bjöd övriga på en surströmmingsklämma. Utan att fälla några som helst omdömen om deras smak, kan jag ändå konstatera att surströmming i vissa fall borde kunna användas som miljövänliga vapen.

Sveriges tuffing nummer ett (Persbrandt har ju abdikerat), Dragomir Mrsics uppblåsta jag, pyste ihop till ett intet, när Jessica öppnade surströmmingsburken. I det läget skulle han ha varit totalt försvarslös mot vilka bovar som helst. Till och med Vanheden och Dynamit-Harry skulle ha kunnat handfängsla Mrsic utan några problem. Han såg helt enkelt ut som om han skulle dö. Eller gråta.

Men - han sa ingenting! Kanske beroende på att han inte vågade öppna munnen. Kanske för att han har tagit till sig det latinska ordspråket här ovan.

 

Min far tog också till sig det. Att man inte ska diskutera tycke och smak, alltså. Däremot ska man tala om för andra vad de ska tycka. Punkt. End of discussion.

Min ljusblå sticketröja som nådde nedanför knäna, till exempel. Om den skulle jag inte tycka. Om.

 

Nu har jag börjat ifrågasätta alla experter. Hur kan de avgöra vad som är bra och vad som är dåligt?

Frågan aktualiserades nyligen. Det blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Ja, eller droppen och droppen. Det handlade väl mer om välfyllda glas.

Vi var bjudna på middag hos goda vännerna Lilian och Janne (du vet, 13-rättsjanne . . .) och förutom en vansinnigt god mat, bjöds det på ett superbt vin. Ett rött sådant, som liksom gjorde munhåla och gom till en salig enhet, strupen till en jublande transportör och, ja, du förstår. Vinet var så gott, så gott, så gott.

 

Dagen efter, alltså veckodagen efter, inget annat!, när jag tackade för alla trevligheter, och åter igen bad om namnet på den gudabenådade drycken, fick jag först en bild på flaskan. Någon timme senare kom ett sms från Lilian: Specialisterna i Allt om mat säger att det smakar "nyponsoppa med kaffesump" och ger det betyget "ej prisvärt".

Men hallå!!! Har de verkligen smakat nyponsoppa med kaffesump? Hur knäppa är de?

Nä, när det gäller vinexperter, slutade jag lyssna på dem när de föll i trans över ett vin som smakade "stall och läder". Då är nyponsoppa med kaffesump betydligt godare i min smak. Som inte ska diskuteras.

 

För övrigt älskar jag bruna bönor. Spenatstuvning. OCH choklapraliner med körsbär i likör. Punkt.