saltatochkryddat

Det här är jag. Född i Sverige av svenska föräldrar, härstammande från Brännfors, Slut och Klutmark. 

Kan inte bli så mycket svenskare. Om det inte vore för utseendet.

"Tjones", eskimå, korean, chilenare? Gissningarna har varit många. Jag har aldrig tagit illa upp för att folk har misstrott mitt svenska ursprung, varför skulle jag det?

Det är egentligen inte förrän nu jag har insett vilken tur jag hade som blev född på 50-talet och inte på 2010-talet. Nu när utseende, härkomst och tal ska värderas högst, enligt alldeles för många.

Jag pratar Skelleftemål. Precis som Hanna Marklund, en av de mest kompetenta, pålästa och skickligaste fotbollskommentatorerna som TV har. Men, trots att hon är blond, är hon föremål för spott och spe. 1. Hon är kvinna. 2. Hon pratar konstigt och töntigt.

Det duger alltså inte med att vara svensk medborgare längre. Du måste ha rätt utseende, rätt dialekt, rätt kön och, antagligen, rösta på rätt parti. I somligas ögon.

Allt som jag inte har och gör.

Men jag undrar ändå om jag skulle bli lika hatad om jag orsakade en frispark som motståndarna gör mål på, som Jimmy Durmaz blir.

Hans efternamn avslöjar honom.

Det gör mitt också.

Mitt namn är Westerman.

Det är hans också

Så jag är inte rädd.

och jag ser det här, då vet jag varför.

Varför jag älskar att åka bort några dagar och få komma hem till det här.

Varför min kropp och själ mår som bäst just här.

Varför inget, hur vackert, storslaget och spännande det än är, kan mäta sig med det här.

Nu sitter vi i vårt genomskinliga "hus", regnet smattrar så där småmysigt mot taket och kaffet är varmt.

Jag tror det är det här som kallas Lycka.

Mannen har semester. Vi gör vad vi vill. Om vi vill. Men vi borde absolut studera fågelboken och lära oss vad våra bevingade vänner heter. Alla kan ju inte vara "lillspovar". Okej, AIK-fågeln heter ju egentligen koltrast och stridsflygarna är onekligen svalor men sen finns det en hel massa lillspovar. I olika storlekar.

Om vi ids, ska vi bläddra i fågelboken men inte just nu. Nu har vi nämligen vansinnigt mycket annat att göra. Innan kaffet kallnar.

Vi har fått vårdnaden om en divan. Eller om det heter schäslong. Den står i orangeriet. Eller om det heter lusthuset.

Hur det än är så är det mysigt.

Att Mannen i huset placerade sig just där just då, berodde på att hans telefon ringde och att jag såg finalen i tennis på TV. Det kallas att ta det säkra före det osäkra. Hans telefonsamtal kan få ljudstörningar annars. Så blir det när världens bästa tennisspelare är på banan. Låt mig få presentera: Rafael Nadal!

Mannen visste att om Nadal vann finalen, skulle både Nadal och jag gråta. Av rörelse, av glädje, av spänning som släpper. Och medan tennisguden gråter tyst, är hans fan i fåtöljen desto mer högljudd. För att inte tala om snuvig. Snörvlare i världsklass.

Då kan det vara bra att ha ett eget krypin som telefonpratare.

Annars ligger han inte mycket på latsidan. Han blir som en annan när han kommer till stugan. En blandning mellan Oppfinnar-Jocke, Kaffe-Petter, Grönsaksodlaren, Pysslaren och Livsnjutaren.

Handtaget till kylskåpet gick sönder. Helt obrukbart. Jisses, så glad han blev! Ut i snickarboa och började vissla. Och visst har vi nu ett nytt, vitt, snyggt, funktionellt kylskåpshandtag. Men det finns en plastlåda nånstans som saknar ett handtag  . . .

Det skulle aldrig Nadal ha tänkt på. Han är perfektionist in i minsta millimeter. Plus en tvångsmässig ritualföljare. Jag kan aldrig tänka mig att hans livskamrat ler upp till öronen varje gång hon ser deras kylskåp. Men det gör jag! Där är jag en klar vinnare. Alla gånger.

Den 4 juni 1977 hjälpte jag syster och svåger med att sätta potatis. När jag skulle åka hem sa jag: Då ses vi inte i morron alltså, varvid min svåger upphov ett sånt där skratt som gör att man rent instinktivt kollar om någons pärlhalsband har gått sönder och det studsar en massa pärlor omkring på golvet. Ja, du förstår, va?

Anledningen till hans skratt var inte, som säkert någon tror, i första hand att vi inte skulle ses dagens därpå, utan mer en yttring av tvivel. Jo, han är sån.

Jag var nämligen gravid och nedkomsten beräknades till den 6 juni, dåvarande Svenska flaggans dag, vilket jag tyckte skulle passa jättebra. Den 5 juni skulle jag ägna mig åt förberedelser. Av det blev intet.

Framför mig låg nämligen nitton timmar av plågor. Men 00.05 den 6 juni föddes han! Snacka om att hålla tiden. Hela Sverige jublade och flaggade. Det tog några år innan han övertygades om att det inte enbart var för hans skull.

Det sägs att njurstensanfall är en värre smärta än att föda barn. Fråga mig då, som har upplevt båda delarna ett antal gånger, och jag svarar: Ett njurstensanfall är en ohygglig sak, ett enda långt, utdraget lidande som inte resulterar i någonting. Att föda barn är en ohygglig sak, ett enda långt, utdraget lidande men vilket resultat det ger!!

Det är 41 och 39 år sen och glädjen har helt utplånat minnet av nåt annat än glädjen. Det är 43 år sen jag senast hade ett njurstensanfall och jag minns med oönskad tydlighet den smärtan. Alltså är den värre.

Mycket hinner förändras över tid. Bland annat det där med att passa tiden. Så vi kommer och grattar dig vid ett. Eller så.

Hämta Outlook för iO