saltatochkryddat

När två av mina bästisar från förr och nu figurerar i historiska klipp från 25 och 50 år sedan, blir jag klarvaken! Minst sagt.

Inte trodde väl jag att vi var några intressanta museiföremål direkt. Visst har tiden gått, självklart, men vi har liksom inte gått med. Eller? Är det dingt att tänka så?

Okej, språket har förändrats, numera är det ingen som säger ding, eller, för den delen,  disch. Om nån som var knäpp. Ganska gulliga och oförargliga omdömen, tycker jag. Åtminstone om man jämför med nutidens allmänt förekommande tillmälen.

Jag minns med fasa den gången jag blev så arg på nånting som min far bestämde att jag inte fick, så jag utbrast: Så taskigt!

Då kom den. Rösten. VAD SA DU?! 

De tre orden kan inte ens återges med versaler, för att ge dem rättvisa. Men aldrig att jag sa "taskigt" nån fler gång. Åtminstone inte när fadern var inom hörhåll.

Vem ha du? Ha du Gunnar? Nä, ja ha Kent.

Vilket innebar att man var hemligt kär i Kent den veckan. Men vi hängde aldrig, i motsats till dagens ungdom.

Den person som var frän förr, är cool nu. Det som var jättebra förr, är fett najs nu. Och det som var riktigt kanon, det är aaawsome i dag.

Ju mer jag tänker på då och nu, inser jag det grymma; vi hör verkligen hemma i historiska sammanhang, Maggan, Maud och jag. Vi som var så unga. Vi som chillade, utan att vi visste om det. Och som vi ägde! Fast det begrep vi förstås inte. Nu först börjar vi fatta att vi är totally lost. Eller ute, som vi sa, när vi var inne.

Men vi låtsas som om vi är uppdaterade. Man vill ju inte stå där som ett tap.

Dagarna mörkna minut för minut, sjöng dom så vackert i sången Höstvisa. Men, sjunger jag, SNART vänder det, tralala. Den 21 december är sista dagen som mörkret har suverän makt, sen börjar brottningsmatchen mellan ljus och mörker, där utgången är given.  Det finns bara en segrare, åtminstone här i norr. Ljust, ljust, ljust dag som natt!

Jag kan fixa den mörka tiden med hjälp av minnen och längtan.

Men jag ska inte förringa betydelsen av lampor. Pyttesmå ljuskedjor i blommor och flaskor, adventsstakar och -stjärnor, julgransljus, levande ljus, alla slags ljus faktiskt. Det är bara att vräka på. Den kostnaden reglerar vi till sommaren, då spisen är det enda som drar ström de dagar inte grillen används. Nästan i alla fall.

Jag vill inte bagatellisera känslorna hos alla dem som verkligen har det tungt i mörkret, jag vet att många lider svårt. Men att slå ett slag för den 21 december, kan väl inte skada? DÅ vänder det! Dagarna ljusna minut för minut . . .

Min låt.

Varje gång som jag låser upp dörren till vår lägenhet och stiger in, säger den här blomman: Välkommen hem!

Jag får genast den där varma känslan av att befinna mig på rätt plats och blir lycklig.

Det finns en låt av Mauro Scocco, där texten lyder: en sång för alla dom, som inte kommer hem till någon som frågar hur det är . . . 

Sverige är det land i Europa med störst andel ensamhushåll. Innebär det då att den som bor i ett sånt, gråter och är ensam? De flesta tycks tro det. Men det finns faktiskt en hel massa människor som av fri vilja bor och lever i enpersonshushåll. Sen finns det förstås människor som är förtvivlat ensamma och inget hellre vill än att dela sitt liv och sin vardag med någon men som av olika anledningar inte hittat någon. Vilket vi andra självklart beklagar. Lika naturligt som vi beklagar de som självvalt lever i "ensamhet". Men varför tycka synd om en nöjd? Varför fälla kommentarer som "Har du inte fått dig nån karl än?", eller "Finns det ingen kvinna som vill ha dig?".

Alla kanske inte har ett val men väldigt många har det. Är de konstiga då? Om de väljer att leva som singlar?  I skolan fanns det en gång "Fritt valt arbete". WOW, vilken lycka, att få välja fritt. Precis det jag själv ville - och kunde. 

Så är det med förhållanden också. Fritt val. Eller borde vara. Det finns de som lever i utanförskap och som inte har så stora möjligheter till val. Som kanske är utan bostad, jobb, vänner och pengar. Kolla in orden: vänskap, äktenskap, föräldraskap, gemenskap, utanförskap. Den gemensamma nämnaren är efterleden -skap. Men vilken skillnad i betydelse det gömmer sig där, i det sista ordet.

Jag skulle önska att alla människor fick leva i det "skap" de själva valt. Själv lever jag i ett mycket lyckligt äktenskap, i ett vackert landskap med en talande blomma som sällskap. Tänk om alla hade en sån välkommen hem-blomma.

Humor är en märklig uppfinning. Det finns inte mycket annat som kan konkurrera om mångfalden i ett ord, som just det ordet. Vi har så många olika sorters humor, vi människor. Ibland har jag en alldeles egen sort. Tidningsrubriker, till exempel, kan ofta sätta igång min knäppa humor. Den som du ser ovan, var självklart inte så kul för alla andra, utom för mig. Om man, som jag, är gift med världens tryggaste, lugnaste, goaste man som heter Staffan, blir ovanstående rubrik hejdlöst rolig. För mig.

Sån är jag. 

I går hade jag också roligt. Kolla bara:

Tror du man kan ha tråkigt i sällskap med de här smittsamma stollarna? Icket!

Vi åt, drack (enbart vatten), glömde, drack (kaffe), mindes och skrattade. Så vi tjöt. Ingen annan skulle nog ha förstått. Ibland krävs det både ett gemensamt förflutet plus en hel del vetskap om varandras personligheter, för att begripa. Och exakt lika "dålig" humor.

Eller, om man, som jag, har en vän som är gift med en Kerstin men som kärleksfullt kallar henne Kärran, och man, som jag, hittar den här rubriken:

Då blir man, om man är jag, så hejdlöst glad och måste genast vidarebefordra den. Gissa till vem!

Det finns ett talesätt som säger: Litet roar barn. Jag undrar om vi inte ska skapa ett liknande för pensionärer också. Då menar jag inte att alla skulle skratta åt samma saker som jag, därtill har humorn, tack och lov, mycket vidare ramar och innehåll. Men visst vore det fint med: Mycket roar pensionärer?

Nu måste jag ta igen mig en stund. Hittade nämligen den här på nätet alldeles nyss och jag skrattar fortfarande och alldeles själv:

VA??!!!? Zlatan? Inbunden? 😂😂😂

Okej, jag vet att jag är ding. Men man har inte roligare än man gör sig.

Zlatan. Inbunden? Ja, jag säger då det . . . 🤣