saltatochkryddat

Trots ett krånglande knä är jag väldigt lämplig för sport och inte vilken sport som helst! Skidåkning, störtlopp, skidskytte, hockey, fotboll, handboll och tennis. Bland annat. Allt behärskar jag. På en enda helg! Det är en bra helg. Även om mannen arbetar.

En sport som jag hindras att utföra är gång. Det är för halt och dessutom skulle jag ju tvingas gå ut. Och lämna TV-n! Det har jag varken tid eller lust med.

Det finns fler faror med att lämna soffan än att ramla. Man kan träffa folk som bär på smittor av olika slag. Magsjuka, till och med vinterkräkvarianten, förkylning, influensa och andra otrevligheter som skulle kunna inverka på mitt sportande.

Jag sköter mig som det värsta proffs. Mat och dryck på bestämda tider, vila mellan varven, uppladdning, magiska ritualer (inför hockeyn), peptalk med mera. Allt utförs på soffan. Förutom de av nöden tvingade aktiviteterna. Förstås.

Hockeyn är absolut viktigast och nu har det inneburit problem. Skellefteå AIK är och förblir prio ett i alla lägen men nu har Bert ställt till det. Våran Bert tränar numera Linköping, vilket får till följd att jag måste se och heja på LHC i alla deras matcher. Jaha, förutom mot AIK då såklart, då blir Bert motståndare och jag  hatar! Fast bara temporärt och pyttelite.

Så kom inte och säg att jag inte sportar! Och kom inte och säg att jag inte håller hjärnan i trim. Det är en massa tider och kanaler att hålla reda på. Och jag är en fena på att hantera fjärrkontrollen. Inte som svågern förstås, i jämförelse med honom är jag en glad amatör. Det skyller jag helt och hållet på mitt krånglande knä.

Tjena! Iza här och jag är, för tillfället, lika sur som jag ser ut.

Normalt lever jag i en familj med en husse, en matte, en mellanhusse och en lillhusse. Och, om jag måste vara ärlig, en katt som heter Zingo och en till katt som heter Crazy. Det katterna och jag har gemensamt är bokstaven z. Inget annat. Jag tillhör familjen och de andra två z bara finns. Men det säger jag ju inte högt för man vill väl ligga på plus hos samtliga. För säkerhets skull.

Nu är det så att den övriga familjen har valt att åka bort en vecka. UTAN MIG!! Jag som har förställt mig allt vad jag kan och låtsas gilla att åka bil. Som jag hatar det! Men nu räcker inte det heller för att få följa med på semester. Nä, nu ska jag vakta huset tillsammans med andra så kallade familjemedlemmar. Va?! "Och ge katterna mat". Som om jag . . .

Husse och jag brukar vara ute i vildmarken och jaga fågel.

När matte ska gå ut på promenad, följer jag med som livvakt.

Mellanhusse och jag brottas och pumpar upp våra muskler. Jag visar.

Lillhusse och jag spelar fotboll. Jag står i mål och ni ska veta att han skjuter stenhårda skott! Det är bara jag som klarar av dom.

Och nu ska jag "ge katterna mat" . . . Men dra mig baklänges.

Den ena i tillfälliga familjen är ok. Han och jag har varit ute och spanat några vändor. Det är bara blankis var man än går. Och, tro mig eller ej, han hade broddar på skorna! Jag höll på att skratta ihjäl mig. Klor ska det vara, långa vassa klor så att man får bra grepp. Människor!

Den andra tillfälliga ligger under en filt och äter nåt som jag inte får smaka. Alvedon heter det visst.

Men okej, hon har faktiskt fyllt på min matskål med nåt godare. Sa hon. Undrar just om hon har smakat mitt käk.

Nä, jag känner mig bitter. Ligger på golvet, bredvid fotbollen, och saknar. Och husse har tydligen sagt till de tillfälliga att jag inte får ligga i soffan. Inte ens den fördelen får jag när de är borta.

Hon som tydligen får ligga i soffan, klappar mig på huvet och säger: Nää Iza, inte i soffan.

Matte brukar krama mig och skratta och säga: Näädu, kärleken ....

Fy, så orättvist, säger jag bara. 

Hoppas nu bara att min riktiga familj köper nån häftig present till mig när jag har skött om hus och katter och tillfälliga inhysta helt på egen tass. 

Glöm "tjugutjugu". Glöm för all del "tvåtusentjugo".  Vi lever i år tjugohundratjugo. Detta har jag läst i en tidning och då måste det vara sant, eller hur?

Egentligen håller jag ju med. Men för den skull är det inte sagt att jag lyder. Det var helt logiskt när vi höll till på nittonhundratalet, då var ingen född, exempelvis, ettusenniohundrasextiotre. Mycket sällan nittonsextiotre. Nej, då var det självklart att vara född nittonhundrasextiotre.

Nu är ingenting självklart längre. Inte ens att vinter är lika med snö och kyla. Som det alltid har varit. ELLER? Icke sa Nicke. Vintern har under århundraden varierat mellan vit, grå och grön i ojämnt kommande cykler. Vad jag däremot, personligen, oroar mig mer för är fåglarna. Var är sidensvansarna, till exempel? Alla rönnbär i rönnarna utanför vårt fönster är kvar. Och tänk om sädesärlorna får indikationer på att våren har kommit till Skellefteå och startar resan hit. De kan ju mötas av sibirisk vinter när de kommer fram och då fattar ju alla vad som händer.

Nej, jag litar på att flyttfåglarna har bättre koll än vi människor har. De har en inbyggd miljöradar, tror jag. Sidensvansarna tittar inte på TVs meteorologer som förutspår sträng kyla, de väntar tills de själva vet (hur?) att det är dags att ta sig an de frusna bären som ger en så god värme i deras kroppar att de blir alldeles vimsiga och rusiga av lycka. Hoppas jag.

Det är sådana förhoppningar jag har nu när vi har gått in i år tjugohundratjugo. Att Greta får mer genomslagskraft än Trump, till exempel, det tar jag för givet. Jag tror på kunskap, klokskap och sunt förnuft.

Men jag tror nog att jag kommer att säga tjugutjugu. Man är väl norrlänning. Å brano tjurut.

God fortsättning på er, kära bloggläsare 🥰