saltatochkryddat

Dagbok förr och nu.

Förr fylld med hemlisar. Nu väder, temperatur och nederbörd. Om man överhuvud taget kommer ihåg att skriva i dagboken alls.

Den här bloggen handlar om tonår, dagböcker och hemligheter.

Min kompis och tillika namne, har skrivit dagbok så länge jag kan minnas. Det blev ett otroligt dumt sätt att beskriva det. För minnas, det har vi som slutat med.

Det händer att hon läser sina gamla dagböcker och ringer mig och frågar "vem var det?" Och då kan det ha varit nån riktig läckerbit som vi avsåg men som vi, givetvis, hade anonymiserat och gett ett smeknamn. 

Detta hemlighetsmakeri har nu gett upphov till att vi i dag inte har en aning om vilka som var så pass intressanta att vi behöll dem för oss själva genom de fiffiga hittepånamnen.

Det händer att vi ringer och frågar varann men vi får som oftast inga svar.

Ett tag, i vår ungdom, var vi till och med så jätteförsiktiga när vi pratade med varann, bara vi två, att vi hittade på benämningar som bara vi begrep. Om vi tyckte att nån var en riktig läckring, sa vi punktering i stället. Genialt, va?

Läck-ring är ju detsamma som punktering, eller hur?

Vilket spännande liv vi hade! Det tror vi nu i alla fall. Om vi bara kunde dechiffrera våra egna koder.

Mysteriet fortsätter. Det enda namnet vi är riktigt säkra på är "Pålägg", för han var så otroligt ding.

Så de andra kanske ska vara nöjda med att vi inte minns vilka de var bakom hittepånamnen för det är förmodligen ett bevis på att de var ok.

Själv skriver jag inte dagbok. Det finns inte en chans att jag kommer ihåg att göra det. Varje dag! Men nu kretsar ju också hela min tillvaro kring den som jag kallar älskling och alla smågullisar vi har. Även om en av mina smågullisar har börjat få grå strån i sitt skägg. Och en annan är mamma till en 15-åring och snart 17-åring.

Vilka också tillhör kategorin smågullisar. Vare sig dom vill eller ej.

Men ändå - vem tusan var Biafra? Och Minte?

Svaret finns - inte - i dagboken.

Det trodde jag inte men nu är det bevisat. Trollgumman som varje sommar har suttit och stickat på sin eviga stickning i huset på Trollbacken,  har under vintern tappat både hår och förstånd. Helt tom i bollen är hon.

Det får mig osökt att tänka på andra med spektakulära frisyrer och deras innehåll innanför pannbenet. Och hur snabbt det kan gå innan någon både avslöjar och klär av dem in på bara skinnet. En liten fågel kanske bara.

Någon med satellitklippning (ett varv runt månen), blev avslöjad som sexköpare. Vilken osis va, första gången han gjorde nåt sånt, åker han dit. Han säger själv att han har ett hål i sin själ som orsakar beteendet. Hoppas han får hjälp med att laga det. Men vem ska, i sin tur, hjälpa hans offer?

Ibland tappar jag tron på människan. Det blir bara för mycket egoism, hybris, skitighet och hjärtlöshet.

Då känns det skönt att bara vara i sin egen verklighet en stund. Att liksom bygga en mur runt tankar och känslor som finns i min närmaste närhet och inte släppa in resten av omvärlden. Det är rekreation och batteriladdning för mig det. 

Ibland behöver man faktiskt bli lite tom i bollen genom att vädra ut det kvalmiga,  syrefattiga och kunna släppa in det fräscha, syremättade.

Kärlek, klokskap, vänskap och skratt. Det är rena syrebomberna det. Åtminstone för mig.🥰

En del passerar över oss. Andra tjoar ifrån nån legd en bit bort. Medan somliga vippar omkring förnämt på vår gräsmatta, som om dom ägde den.

Sen är det dom andra då. Jag trodde jag hade kläm på talgoxar men så dök det upp en identisk sort, fast mindre. Den får följaktligen heta lilltalgoxn. Norrländsk latin.

Domherrarna är jag hundra på men dom visar sig aldrig här. (Nu ber jag om absolut tystnad från min junta!)

Koltrasten är den svartgula AIK-fågeln som sjunger så vackert för oss. Den har en släkting som är ful, elak, egoistisk och som låter fruktansvärt.

Åsså är det dom andra. Nej, vänta förresten, bofinken har jag också lärt känna så här på gammeldagar. Mina alltså.

Vi bor i skogen med älven nedanför. Tillgången på fåglar och fågelsång är riklig och jag älskar det! Det är exakt det jag längtar efter hela vintern. Och i år, tack vare att Staffan har slutat jobba, har vi möjlighet att möta våren och sommaren här i stugan, tidigare än någonsin. Och jag älskar det!

Harar, ekorrar, järpar, älgar och annat löst folk passerar över tomten med ojämna mellanrum. Oj, kolla: järpar, jag kan visst en fågel till. Tack till f d fågeljägaren för det! Och tack för f d. Jag skulle aldrig klara att han skulle komma hem, stolt med en skjuten fågel över axeln. Än mindre äta den. Annat är det ju med grillad kyckling. Den känner jag ju inte personligen, som jag gör med alla skogens fåglar här runt omkring. Vad dom nu heter.