saltatochkryddat

Jo, visst vet jag att det är oro i världen. Men det finns grader av oro. Åtminstone hos mig.

Det här med Putin och Biden, Ryssland och USA, Nato eller inte Nato, att vara eller inte vara, kan jag inte påverka.

I min värld finns det inga maktgalna blådårar, här står striderna mellan hockey- och fotbollslag, mellan vinter och vår, mellan att behöva och inte behöva. Det räcker.

Ser du på TV-programmet "Köping"? Mats, Linda, Tobbe, Frasse, fiskarbröderna med flera. I deras värld finns kärleken och generositeten. De delar med sig av både glädje och sorg, utan några som helst baktankar. Även om Tobbe svär som en borstbindare, gör han det med glädje och ett stort fnissande. Mats, han ställer upp för sin före detta flickvän, Linda, och hennes nya karl , som hon så stolt benämner honom. Men Mats ställer upp för fler, nämligen alla. Trots alla svårigheter och problem de möter, gör de det tillsammans. Och så kramas dom. Utom Tobbe, han svär och skiner som en sol i stället.

Ute i den stora, den så kallade "normala" världen, ser det helt annorlunda ut. Det är mord, missbruk, maktgalenskap, mörker, missämja, mened, maffia med mera. Och då är vi ändå bara på bokstaven M. Min bokstav.

Men i min lilla ankdamm till värld är m-orden make, mångfamilj (ett skapat ord men så betydelsefullt) medmänniskor, medkänsla, mat, mys och massor av TV-sport.

När jag var ung, var jag ofta arg. Ibland utan anledning men oftast på grund av något eller någon. Numera kan jag bli "arg" över ett stavfel i tidningen eller på TV. Mest arg blir jag på ordet "vart" i tid och otid. Vart bor du? Vart är du född? Det heter VAR. Jag kan inte ens sjunga med i bästa hockeylaget Skellefteå AIKs låt eftersom den innehåller strofen "vart vi kommer ifrån". Tänk om de hade gjort rätt och skrivit var vi kommer ifrån, då hade de haft ytterligare en röst i kören.

Jag kan också bli arg på förpackningar som inte går att öppna. Och sedan för att de går att öppna så fort Staffan provar.

Visst är jag lycklig som kan uppbåda ilska för dessa gigantiska problem!

Varför är det de så kallade förståndshandikappade som kan visa omtanke och kärlek? Och de, förmodat superintelligenta, som styr världen, som framstår som egoistiska maktgalningar?

Jag tror att vi måste revidera betydelsen av vissa ord.

I vår ankdamm simmar vi lugnt, trots omvärlden. Men ibland blir det väl kallt om fötterna.

De som inte känner oss kan mycket väl ställa den frågan helt naturligt.

De som däremot känner oss, bryr sig inte om att fråga, ens på skoj.

Men snart så!

Om sisådär dryga två månader börjar vi gå ut och äta. Eller bara ta en kopp kaffe och en macka.

Fast nu ljög jag lite grann, vi går inte ut och äter, vi åker bil till nåt mysigt ställe i naturen och festar på medhavd matsäck. Om det är av ekonomiska skäl, eller ren snålhet? Nix, det är av rent egoistiska orsaker: vi njuter!

En plats, oftast vid något stort eller litet vatten, där man kan sitta och bara vara.

Det blir en behövlig kontrast till vinterhalvårets innesittande. I dag, till exempel, viner det snö runt fönstren och det är bara de allra modigaste fåglarna som vågar se sig omkring efter nåt ätbart.

Det enda som rör sig är traktorer, plogbilar och firmabilar. För att de måste. 

Där vi bor, finns det både villor och mindre hyreshus, tack och lov, men staden kryper närmare. Eller rusar, ska jag väl egentligen säga. Och allt ska vara på höjden. Vi, som knappt haft några höghus värda namnet, ser nu höga och jättehöga hus överallt.

Den dagen en viss batterifabrik bestämde sig för att etableras i Skellefteå, hände det något. Eller, rättare sagt, hände allt. Som över en natt. Ögon öppnades och vi hamnade i fokus. Dessutom byggde "vi" ett gigantiskt kulturhus i trä, som fick namnet Sara. Det tycker jag var fel. Hedra gärna en av våra största författare men att Sara Lidman skulle vara kantig, träig och hög som ett hus, håller jag inte med om. Hon, om någon, var jordnära. Äsch, nog förstår jag att det är en hyllning till en av våra största författare, vilket hon är väl värd, men vi har ju fler. Torgny skulle ju kunna få ge namn till torget i centrum, till exempel, och Enquist skulle ju stadsparken kunna heta.

Nä, skämt åsido, jag erkänner att jag är en gammal stofil som har svårt för nymodigheter. Nu byggs en ny bro från södra sidan älven till centrala stan, vilket självklart kommer att innebära en massa trafikproblem. Redan nu stängs gator av i hela stan och jag kan bara citera en mycket irriterad herre: He går ju eint köör jörning stan länger." Vad han jobbar med? Gator och vägar . . .

Än så länge bor vi nästan som på landet. Men snart ska järnvägen dras om och byggas ut och då befarar jag det värsta. Det tycker jag att man ska göra för då kan man bara bli positivt överraskad.

Eller är det renskit?

I det här fallet kan det faktiskt vara både ock, om man som vi har fullt av varan på sommarstugetomten.

Nu är det inte för att klaga på just det som jag skriver den här bloggen, utan det faktumet att särskrivning håller på att vara mitt huvudsakliga gissel i vardagen. 

Falukorv ring. (Till vem?) Pingvin stänger (djurparken, eller?) Fel diagnosverktyg (Jamen, ta ett annat då) En buske (Tack för upplysningen)

Men ska det vara så svårt??

Det finns rättstavningsprogram men de vet ju inte om "Ät pinnar" är en uppmaning eller bestick. Ibland måste människan tänka själv. Hur kommer det sig att någon, utan att begrunda rimligheten, skriver "Skickar fel rapport" och klickar iväg felrapporten? I det fallet hoppas jag att mottagaren svarar med: Det var ju onödigt, när kommer den rätta rapporten?

Lite då och då händer det att jag nästan skrämmer ihjäl maken när vi halvligger och slötittar på TV-nyheterna och jag tvärskriker: Personal rockar! Såg du skylten?!?

Om det är ett nyhetsinslag från en arbetsplats, till exempel, och kameran sveper över ett rum där det i en millisekund visas en skylt med en felaktig särskrivning, ja, nog ser jag den och måste delge halva kvarteret om katastrofen. Då kan det hända att den numera mycket luttrade maken säger: Men det är väl bra att dom tycker det.

Vi söker en medarbetare till vår kassa personal. (Men byt ut alla i så fall)

Sjuk sköterska (Varför stannar hon inte hemma då?)

Super gott (Hmmm . . . )

Sjuk resa (Är den sjukt rolig, eller)

Skum tomte (Har den mask?)

Mjuk glass (Som en smekning)

Herr strumpa (Titelsjuka?)

och till sist, den absolut värsta:

Rök fritt (Måste bli oerhört osund miljö)

Om man jämför den första, ren skit, med den sista, Rök fritt, inser man hela vidden av särskrivningsproblematiken. Från i det närmaste bagateller till rena lagöverträdelser. Hur ska vi ha det?  Ska vi värna om vårt modersmål eller ska vi låta det höra till det förgångna och acceptera ett helt nytt engelskinspirerat dataspråk?

Jag tänker då vara tjurskallig och envisas med svenska blandat med Skelleftemål och kryddat med bondska. Och jag kommer aldrig, aldrig att sära på sammansatta ord. Sådeså.