saltatochkryddat

Det hände sig vid den tiden när tidningen Norran fortfarande hette Norra Västerbotten och både fotograf Roine och jag jobbade kvar där.

Vi var ute på ett uppdrag till det årets Julbilaga när jag fick idén att visa Roine det månghundraåriga tomteträdet, som låg ganska nära vårt uppdrag och samtidigt i närheten av mitt barndomshem.

I boken Den svenska tomtens förunderliga liv och historia, kan man bland andra tomtar läsa följande om Skogstomten: "Skogstomtarna är de tomtar som det finns flest av. De lever ute i naturen och brukar bo i en ihålig trädstam eller inne i en trädrot."

Fotograf Roine var en aning skeptisk till att vi skulle hitta ett riktigt träd, bebott av skogstomtar, men när vi sökt en bra stund och pulsat i snön, stod det bara där! Och till min förtjusning var en av innevånarna precis på gång att klättra upp till sin bostad.

Roine slängde sig ner i snön för att få bästa kameravinkeln och det tyckte Tom-Ten var så kul att han stannade till och skrattade högt på väg upp till sitt soliga krypin.

Har du hört en tomte skratta? Det tror jag nog att du har, utan att du har tänkt på det.

De finns ju faktiskt lite här och där och i olika skepnader. Förutom skogstomten finns ju också ladugårdstomten, hustomten, skeppstomten, kyrktomten, gårdstomten och vätten. Alla härstammar de från urtomten, som fanns på stenåldern. Jultomten uppträdde första gången omkring år 1580.

För dig som vill veta mer om tomtar, rekommenderar jag Tomteboken - Den svenska tomtens förunderliga liv och historia.

En del människor brukar lite överseende klappa mig lite på huvudet och säga: Jaa du, Maude, du har nog tomtar på loftet du. 

Tror du verkligen det, brukar jag svara, då blir jag ju jätteglad i så fall.

Jag måste erkänna att jag inte alls är speciellt förtjust i julen. Den bär med sig jobbiga och tråkiga minnen för mig. Nu är den bara stress och jäkt, dessutom. Eller var, kanske jag ska säga. Vi har coolat ner oss. Det får bli vad det blir. Barnen och barnbarnen får bestämma hur de själva vill ha det för att kunna njuta av julens "ledighet".

Direkt efter nyårshelgen städar vi bort allt som har med julen att göra och hälsar solens återkomst med glädje. Då är vi på rätt sida och kan börja räkna ner till stugsäsongens början. Det gör ingenting att den är några månader bort, det är bara härligt att längta. Och räkna ner.

Tomtarna då? Jo, dem älskar jag året runt, det finns ju tomtar för varje årstid. Även om jag misstänker att de inte trivs i vår stad längre. Men så länge det finns skog och ihåliga träd runt omkring, kan vi känna oss trygga. Jag vet dessutom att det finns en källare på Morö Backe där de trivs. Torrare och varmare än i den kvarlämnade skog som finns på området. De har blivit lite bortskämda faktiskt. Och det är väl inte mer än rätt. Så mycket och så länge som de har skämt bort oss! Så glöm nu inte att ställa ut ett stort fat med tomtegröt på julafton som tack! Jag lovar att den blir uppäten innan morgonen . . .

De flesta av oss drabbas väl nån gång av minnesluckor, eller hur? Det kan kännas pinsamt, fånigt och ibland rent av skrämmande. Fast naturligt, sägs det.

Nu har jag "drabbats" av ett helt gäng minnesluckor och jag känner mig nästan salig av lycka.

Vill du veta hur det hänger ihop? Jo, så här är det.

Både Staffan och jag har haft covid, med feber, ont i kroppen, en rackarns hosta och trötthet.

Då orkar man inte så mycket annat än att ligga under en filt och tycka synd om sig själv. Men när det har gått några dagar, vill man ha lite omväxling i tillvaron. Vad blir då alternativet, när man inte orkar hålla i en bok nåt längre tag? Titta på TV! Men vad finns det då att titta på? Kändisar som tävlar och leker? Nej, det blir man ju bara slut och trött av. Wahlgrenare eller Ingrossos som pratar och lär oss allt om att leva livet? När man inte ens orkar sätta lite mascara på ögonfransarna så att ögonen, åtminstone, ser lite pigga ut. Nix, det faller på sin egen orimlighet. Nyheter var och varannan timme? Det ska man vara oerhört pigg för att klara av.

Men så hittade vi: Tomtens minnesluckor! På SVT Play. 

En kalender med 24 luckor där det bakom var och en (jodå, vi tjuvöppnade alla) fanns en smakbit av den helt fantastiske dokumentärmästaren Tom Alandhs olika skapelser. Han, om någon, har skildrat människor och deras öden med glasklar blick, ömhet, respekt och kärlek. Uteliggarna, tjuvarna, fängelsekunderna, de utsatta, de mycket, mycket speciella, de där som vi, av rädsla, undviker och går förbi. Inte låtsas om. Men som Tom Alandh, rakt och utan filter, lyckas närma sig så att vi får en inblick i, och kanske förståelse varför det har blivit som det har blivit.

Det bästa av allt är att alla 24 människoödena inte bara finns i ett par minuters filmsnutt, utan hela programmen finns också på Play.

Om vi inte hade fått covid, kanske vi aldrig hade hittat Tomtens minnesluckor. Men nu gjorde vi det och är evigt tacksamma för påminnelsen.

Bara det att kunna betrakta själva ordet "minneslucka" med ett leende, är värt mycket. Så hädanefter om någon säger till mig: Men va, minns du inte det?! Då kan jag glatt svara: Nej du, jag har faktiskt ingen minneslucka om det. Då får de nåt att fundera över.

Min högt älskade mor hade många talanger. Dessutom ett osvikligt minne. Många av de "ordspråk" hon generöst delade med sig av, härrörde från den tid i livet då hon arbetade i syster Ingrids lanthandel och träffade många människor med specifika egenskaper och uttryck. Just uttrycken var väl värda att föra vidare till eftervärlden, tycker jag.

I dag, till exempel, både känner jag mig och ser ut som ett utskitet äppelmos.

Ingen detaljerad beskrivning behövs och definitivt inga bildbevis.

Vi har alltså haft corona, Staffan och jag. Först han, sen jag.

Nyss åkte han, fri som en fågel, iväg för att handla förnödenheter. Jag har skrivit inköpslistan, vilket kanske var ett felval, eftersom han strikt brukar gå efter den. Det finns inget som får smaklökarna att vattna munnen, eftersom jag struntar i vilket då jag inte känner nån smak alls. Hoppas, hoppas att han improviserar den här gången, för sin egen skull.

I morgon får jag förmodligen gå ut en sväng. Om jag vill, alltså. I dag lyser solen från en klarblå himmel. Det brukar vara en garanti för att vilja ta en promenad. Alla andra månader än i november.

Himlens färg är isblå, solens sken är blekgult, träden bruna och gräsmattorna är vita. Av frost.

När man är så gammal som jag, går det inte att lura sig själv.

När jag, trots två lager tröjor, ändå sätter på mig en fleeceväst, och sneglar på en filt - inomhus - är det inte läge att försöka övertala kroppen att gå ut och andas frisk luft. Och vaddå frisk? Vilket väderstreck jag än vänder blicken mot, schwishar bilar förbi. Förutom mot öster för där har vi inget fönster men där vet jag ju att det är så gott som kaostrafik i dessa bråda tider av att bygga om Lillskellefteå till storstad - överallt.

Och tänk vad folk skulle prata och barn skulle peka: Titta, där går ett utskitet äppelmos!

Men då kanske jag äntligen skulle förstå ett annat av mors favoritordspråk: Ojoj, sa tjelinga, to kofta å sprant.

Jamen, exakt så.

PS. Han hade gått utanför listan! Påsarna andades livsglädje! Och vetskap om en fru utan aptit . . .