saltatochkryddat

Om en pysselgubbe får stränga order från doktorn att inte belasta höger arm alls under några dagar, kan det bli problem. Hålla i mobiltelefonen med vänstern går däremot bra.

Men nu börjar jag bli lite trött på Putin och varje steg han tar. Pysselgubben delar nämligen med sig av allt han läser! Det skulle han i och för sig kunna göra med gott samvete också när det gäller böcker för även om jag har läst boken han håller på med för tillfället, har jag redan glömt den!

Han är fenomenal på att minnas. Det är inte jag. Jag glömmer till och med oförrätter och då har det gått långt. Visst kan jag känna att jag är arg eller sur på någon eller något men inte varför.

Jag litar dock på mitt känslominne och fortsätter med tjurandet. Jag måste vårda min stolthet.

Härom dagen fylldes mitt känslominne på med ren och skär lycka. Mitt äldsta barnbarn, 19 år, ringde och sa att han och fadern skulle ut och övningsköra och undrade om de fick komma på besök. OM!!! Bara så där. Inget ärende direkt, bara en stunds samvaro. En massa prat, en massa skratt, lite allvar och en gigantisk känsla av tacksamhet. Sånt lägger jag på minnet.

Sjukvårdens fantastiskt snabba beslut och behandling av maken kommer jag aldrig att glömma känslomässigt.

Den dagen då min mamma ringde mig på jobbet och med sorgsen röst berättade att John Lennon var mördad, finns också kvar i känslominnet.

Däremot finns inte Phytagoras sats kvar. Jag hade inga känslor för den.

Lukt/doftminnet har stor makt. Du vet, den där doften som möter en när man öppnar ytterdörren på försommaren när det har regnat. Då är minnet hemma i Selsfors och jag blir lycklig ända in i själen. Eller när jag kliver in i en bil då kan pappa för ett ögonblick sitta vid ratten. Det är hans bils doft.

Lukten av gammal svett får mig att minnas omklädningsrummet till gympasalen. Som i förlängningen blir till ett minne av mobbning, som inte hade med svett att göra. Ett luktminne kan faktiskt färdas från en punkt till nästa väldigt snabbt. Och till och med omvandlas från lukt till doft.

. . och då handlar det inte om skidskytte.

Även om det pågår en massa trevlig och spännande vinteridrott på TV, kommer den i skymundan när man jämför.

Bland det värsta som finns, är ovissheten en toppkandidat. Den drabbade mig i tisdags när min älskling akut togs in på lasarett.

Att vara hemma och vänta på - vad? En telefonsignal kan ju betyda allt från lättnad till större oro, förtvivlan och maktlöshet.

Eftersom Staffan känner mig väldigt väl, ringde han och rapporterade allt som hände och ATT det hände, förstod jag ganska snabbt. Men det finns två sidor av att få veta. Å ena sidan en skön känsla av att de verkligen brydde sig om honom, å andra sidan en känsla av oro över att allt hände så snabbt. Var läget så akut?!

Gissa om tankarna slogs om herraväldet.

För att göra en lång vecka till ett minne blott av en fantastisk sjukvård, engagerat yrkesfolk, tröstande dotter, tillika sjuksköterska, så är mannen hemma igen med åtgärdade kranskärl och tamme sjuttsingen om han inte också orkade med att delta i hyllningen av Salming:

Antingen tror man att ordet Öppet  ska stavas med två t i slutet eller så ska ordet tider stavas med två t i början?? Vad som däremot är klart och tydligt, är att Öppet i början  ska stavas med ett p.

Vaddå jag petimäter? (Överdrivet noggrann person). Tillåt mig skratta. Och för den delen även folk som känner mig. Nej, men jag har jobbat ett antal år som korrekturläsare på en tidning och då tar man svenska språket på allvar. Ingenting ska kunna misstolkas eller ifrågasättas av läsaren, då kan det bli följder för ansvarig utgivare och en hel radda (finns i Svenska Akademiens Ordbok) andra.

Jag vet att jag kan vara "a pain in the ass" (skitjobbig) men numera rättar jag bara TV-n eftersom det är en heltidssyssla.  Men när jag själv pratar, älskar jag att säga felaktigheter och påhittade ord. Kreativ, kallas det.

Mina arbetskolleger och jag kallades allmänt för "knorret" men det var med glimten i ögat som det sas. Åtminstone ville vi tro det.

Vilken rolig tid det var! Speciellt innan datoriseringen. Det låter som stenåldern, va? Faktum är att det inte är så himla längesen. Många av oss lever fortfarande faktiskt och kan berätta hur det var. Till exempel om det upptäcktes att några rader ur en artikel saknades. På den tiden var det skära och klistra som gällde. Då sa alltid någon " Kolla under XX:s träskor!"  Och visst hittades de ofta där.

Nu är nu och det är helt andra tider det. Som synes här ovan.

Nu byter jag tvärt ämne. Har du sett Hotell Romantik på SVT 1? Kärlek och romantik på hög nivå. Hög ålder och högt läge på hotellet. Äntligen ett program med rynkor i ansiktet. De är så otroligt öppna och naturliga om sig själva och sin längtan efter kärlek. Jag hoppas att åtminstone några hittar den för om de lämnar ut sig själva i ett TV-program, som de säkert inte har en aning om hur det redigeras och visas för allmänheten, då borde de absolut få lön för mödan.

Jag har en del favoriter som jag "parar ihop" men jag har också några hopplösa fall. Det är ju faktiskt lika spännande som vilken engelsk deckarserie som helst.

Det blir ju en hel del TV-tittande på vintern, mest sport förstås, men ibland hittar vi nån liten pärla. Lika sällsynt som det guld som guldgrävarna i Australien finner. Den serien får oss att vara uppe rätt sent på vardagskvällarna. Det är inte bara guldfynden som lockar oss att se. Det är framförallt människorna. 

En favorit är den yngre killen med en gräslig moppfrisyr, som säkert inte blivit tvättad på hela säsongen, ej heller hans kläder, men jisses vilken smart och sympatisk en. I motsats till chefen, som alltid tar åt sig äran när de lyckas men skyller på andra när det går åt pipan. Ett mysigt, gift par har massor av otur när de letar sitt guld och för varje nytt program sitter vi och hoppas att de ska hitta en jättestor skatt. I ett program fick vi följa med på en vigsel. En säsong senare kom brudens far, tillika guldgrävarkompanjon till brudgummen, med ett brev som innehöll en skilsmässa. Hon hade tröttnat på att vänta. Han deppade en stund men var snart igång med guldletandet igen. Besatt är bara förnamnet.

Själv är jag lite besatt av att räkna dagarna tills det blir flytt till stugan. I dag är det 106 dagar kvar.

Fasen vad det har räntat lite sen i går.