saltatochkryddat

Nu är det slutsaltat och slutkryddat.

Peppar, Peppar, Ta i trä.

Så ska man alltid säga för att gardera sej.         "Man uttalar först ramsan och tar sig därefter för huvudet eller annat lämpligt träföremål" står det i instruktionen!

Alltså jämställs huvudet och ett träföremål och jag blir inte förvånad. När det gäller mej, alltså. Det kan ju inte gälla Einstein, till exempel. 

Just nu känns bloggen inte fräsch, helt i synk med min hjärna. Jag tänker i fortsättningen ägna mej åt att ta bilder som säger något själva. Som den här, till exempel:

En vacker sorg, tack vare att hon lärde oss något, vår vackra, starka vän.

Det är inte jag, som person, som behöver använda orden. Det gör bilderna så mycket bättre, ordlöst. 

Nåja, en del av mina bilder lär nog behöva stödord om jag känner mej själv rätt och det tror jag att jag gör. Om inte, frågar jag Staffan. Han förstår alltid vad jag menar. Till och med när jag pratar ryska. Jag kan nämligen bara 

"Goddag kamrat" på ryska medan jag kan variera hälsningsfras på svenska hur mycket som helst beroende på vem jag möter.

Jag är sämre på avsked. 

Tack för att du har läst min blogg, det har betytt så mycket för mej.

Vi ses. We say so.

Mina barn är födda och uppvuxna i en by utan staket. Det var bara att springa över andras tomter och gräsmattor för att komma till bästa kompisarna, som praktiskt nog också var syskon. 

Min närmaste gräsmatta använde jag själv flitigt för där bodde Maja som var mer än dubbelt så gammal som jag och som alltid hade varmt kaffe i termosen. Hon var en hyvens kompis med många, och bestämda, åsikter. Och ett hest, hjärtligt skratt.

En dag, när jag var ensam hemma och less på det, tittade jag på närmaste gräsmattan västerut och bestämde mej för att gå över till Maja en stund. Sagt och gjort. Vad jag inte hade uppmärksammat, var att det stod en främmande bil på deras gård så när jag klampade in såg jag att det satt fyra personer vid köksbordet. Ojdå, sa jag väl, och tog ett steg bakåt och skämdes lite. "Kom in du", sa Maja, "hämta en kopp och sätt dej".

Medan jag hämtade både stol och en kopp, hade Maja hunnit förklara för sina gäster vad jag hette och att jag var närmstgranne. Axel, mannen i huset, sa aldrig så mycket men nu plirade han med ögonen och tillade: "Å a Måd, hon ha tocken utstrålning så då hon kom in, då far (börjar) brandvarnarn tjuut" …..

Så tittade han på mej med bus i sina 80-åriga ögon.

Mitt livs komplimang!

Nu är de förstås borta, det där var längesen, mina barn har egna barn, snart vuxna dessutom allihop, ingen av oss bor i byn längre men minnena finns kvar. Och brandvarnare har vi allihop.

Vi har ingen plats för en julgran annat än på balkongen och där sitter vi sällan vintertid och njuter. Men en "gran" ska vi självklart ha och i år sitter den på väggen.

Traditioner är till för att hållas, sägs det, och det ställer jag gärna upp på men på vilket sätt de ska hållas, har vi inga stenhårda regler för. Min älskade mamma hade traditionen att stiga upp tidigt på julaftonsmorgonen, och då menar jag tidigt,  för att ensam njuta av stillheten och allt det vackra innan dagens rusch inleddes. Det vackraste av allt var självklart julgranen. Det vill säga ända till familjen Lundström kom på besök, främst för att morbror John skulle inspektera och döma ut granen. Skrattande så att magen hoppade gav han sitt utlåtande, utan ord förstås för de behövdes inte. Pappa gav självklart igen när vi  återgäldade inspektionen. En tradition så god som någon.  Jag har kvar några av mors vackraste, spröda julgransprydnader och varje år öppnar jag lådan de ligger i, och minns. Det är min tradition. Granarna beundrar jag i skogen om sommaren. Det tror jag att mor har full förståelse för.