Jag hatar när du är full, gubbe!
Somliga blir romantiska och sitter på en parkbänk med armarna om varandra och ser lyckligt omväxlande på varann och på dej, fullmånen.
Själv ser jag på TV så länge jag orkar i hopp om att hinna bli så infernaliskt trött att jag somnar innan huvudet når kudden. Ett fåfängt hopp, jag vet, men det lär ju vara det sista som överger människan. Den som myntade det uttrycket hade brister
i sin information om just människan. Och fullmånen.
Det finns alltså både fullmåne och supermåne. För mej utgör de ingen skillnad. Vakonätter som vakonätter.
Jag brukar be min käre make att hålla en arm om mej i sängen för att jag, om möjligt, ska känna trygghet och lugn och han gör gärna det men efter ett par minuter viftar hans båda armar glatt i frihet och landar oftast på hans huvud.
Hur kan fullmånen vara romantikens främsta symbol??
Lady och Lufsen avbildas ofta delandes en spagettisträng i fullmånens sken. Den ultimata romantiken. Jag kan konstatera att jag inte har varit hund i nåt tidigare liv. Men ganska nära ändå. Vargar ylar mot fullmånen. Det skulle jag också gärna vilja göra,
om vi inte hade hyresvärden boende i samma hus.
Nu hopar de sig!
De vackra.
Överallt på vår fortfarande härligt gröna gräsmatta i stugan, ligger de mest vackra färger man kan se. Eller jag kan se, ska jag kanske skriva. Andra kan ju tycka att vårens skira färger är vackrast. Och några kanske tycker att vinterns vita heltäckningsmatta
är absolut det vackraste man kan uppleva. Inte jag.
Vissa ovanligt myggrika somrar kan jag, i ren desperation, längta efter vintern men när sen hösten kommer och blodsugarna försvinner, då finns ingen vinterlängtan kvar.
Hösten bär med sej en speciell, unik luft som känns som en mjuk, sval smekning. Jämfört med vintern som känns som en örfil. Okej, jag vet och förstår att Vinterns Vänner finns och protesterar, att Vårens Väljare röstar på sitt och att Sommarens Supportrar
svarar emot men jag viker inte från min åsikt. Åtminstone inte förrän naturen blir svart och spöklik och en decimeter snö skulle liva upp tillvaron.
Ja, ja, jag vet. Jag skulle aldrig kunna bli en politiker och stå fast vid en ideologi men nog skulle jag kunna platsa i Ombytliga partiet - med rätt att ändra sej.
Och - vilken blomma skulle då stå som symbol för det?
Svårt att avgöra.
Nä, jag får nog inse att jag är ett hopplöst fall och acceptera det. Men det gäller bara vad jag tycker om årstiderna. I andra fall är jag stensäker - åtminstone ibland. Tror jag.
