saltatochkryddat

Jag är trygg i hans tystnad. Han hör av sig när han "har nåt att säga". Ja, varför ska man annars höra av sig?

Jag blir orolig av hennes tystnad. Vi pratar med varann i princip varje dag. "En massa tomprat", säger hennes man. Om jag inte har hört av henne på två dagar, måste jag ringa. Då kan jag gärna bli bemött med ett "har du slutat bry dig om mig?"
- Vaddå? Varför säger du så?
- Jamen, du ringer ju aldrig.
- Jag ringde i förrgår så då kunde väl du ha ringt nästa gång.
- Nej, det kunde jag inte.
- Nähä, varför det?
- Jag har slut pengar på kortet.

De är syskon. De är olika. De är mina barn.

Sonen påminner en hel del om sin morfar - min far. Han ringde till mig en gång per år! I november. Då gällde det årets julklapp till mor. Det var liksom samma procedur varje gång:
- Har du köpt nån julklapp till mor?
- Nämen, inte än heller.
- Tiden går så fort.
- Jag har inte ens funderat på vad du kan ge henne. Har du nåt förslag?
- Jo.
- Jaha, vad då?
Och så följde en kortfattad beskrivning av vad han trodde att hon önskade sig. Okej, jag fixar det.
- Men köp inget billigt, avslutade han årets samtal med. Alltid.

Själv ville han ingenting ha. Precis som min son. Ändå satt han, pappa alltså, flera timmar vid fönstret och väntade på oss alla och var den som först började tjata om att det var hög tid för julklappsutdelning. Jag undrar om sonen också innerst inne vill ha presenter och julklappar, precis som morfar, men säger tvärtemot. Vem vet? Tystnad råder.

Dottern vill ha en pool. Det gör hon ingen hemlighet av. Hur olika kan syskon bli?
Eller är det det faktum att hon är tjej och han är kille som är det avgörande? Den biologiska skillnaden. Sonen och hans sambo har som föresats att se till att gåvor till deras barn i möjligaste mån ska vara könsneutrala. Det är med illa dold förtjusning jag konstaterar att deras dotter är en underbar rosa-princess-hello kitty-flickflicka medan hennes lillebror struntar i allt som inte brummar och låter som en traktor. Så var det med den saken.

Det bästa man kan ge sina uppväxande barn är en trygghet i att vara sig själva. Vilket inte alltid är så lätt, med alla intryck, påtryckningar och impulser som finns runt omkring dem. Men har de en grund som gör att de kan stå stadigt och säga det magiska ordet "Nej", då är det en bra början. Tyvärr insåg inte jag att det kunde drabba mig också.
- Snälla du, kan du inte bara ringa nån gång då och då så att jag får höra din röst?
- Nej.

Bara om han har nåt att säga. Annars hör jag ju ändå inte hans röst . . .

Om inte vintern hade sina egna idrotter, skulle jag inte stå ut. Jag är ingen vintermänniska. Punkt. Men jag är definitivt en vinteridrottsmänniska. Det borde inte gå ihop, jag vet, men vad är jag annat än motsägelsefull?

Alltså, förstå mig rätt nu. Jag idrottar inte. Punkt. Men andra gör det och det är det som gör mig så glad och lycklig. Topplaceringen på min lista har, självklart, Skellefteå AIK. Jag var AIK-are redan innan jag föddes. Sedan har jag ju haft några underleverantörer också, som Medle SK och nu Sunnanå, vilket beror på barn och barnbarn så klart.

Men åter till Skellefteå AIK som verkligen heter så, i motsats till Solna AIK som också heter IF, för säkerhets skull. Alltså skulle ju rimligtvis mitt AIK benämnas just AIK i hela Sverige medan Solna skulle heta AIKIF (uttalas ajkiff). Då AIKIF är ett så kallat Stockholmslag, har de naturligtvis företräde till namnet AIK medan vi tituleras SAIK, där S-et står för Segrare. Hahaa, det visste de inte! De trodde att det stod för Södra Lappland.....

NU ska jag hylla dem som hyllas bör. AIK:s hemmapublik. I matchen mot Frölunda höll publiken igång h-e-l-a matchen, trots att AIK låg under med 0-2 ett bra tag. Naturligtvis är det North Power/Västra Stå som får igång övrig publik så de borde få ett eget tröjnummer som aldrig får användas av någon annan. Så viktiga är dom. Det sjungs, klappas, ramsas (ett nytt verb, snart i Svenska Akademiens Ordlista), peppas så det står härliga till. Inget "hata" här inte, bara "älska". Genom hela livet, ända fram till döden....
Det är därför jag aldrig kan lämna Arenan förrän spelarna har tackat Västra Stå för då ska jag gråta lite. Och sakna. Marttinen. Han var den ende som åkte runt hela isen och applåderade publiken, hela publiken. Då grät jag ännu mer.

Jag får mina favoriter jag. På ont och gott. Av varierande orsaker. Helt ologiskt, ibland. Men så har jag ju mina intetyckaommare också och DET är logiskt. Som min son konstaterade när han insåg att jag inte tålde ett helt fotbollslag i spanska ligan, bara för att en spelare var lik någon jag var arg på här hemma. Sonen tycker verkligen att hans mor är ett fullblodsproffs när det gäller korrekthet, statistik, fakta och analyser. Åtminstone tror jag det.

Åter till AIK. Eller nästan.
I går var mannen och jag till Umeå på semester några timmar. Björkarnas stad. Fast nu har de tagit bort en massa björkar så det blir inte så många björklöv som skräpar omkring i stan på höstkanten längre. Är det ett tecken, månne? Björklöven försvinner mer och mer. Innan vi skulle påbörja hemfärden, kvistade (f´låt) vi in på en grill för att köpa en korv (gissa vems förslag!) så att vi skulle stå på oss ända hem.  Dess inredning kändes välkomnande, de hade nämligen svarta och gula lampor överallt. Jag förstår dom  . . .

Väl hemma fick vi njuta av en fullständigt fantastisk hockeymatch av AIK som spöade Linköping rejält. Och Crippe var som vanligt bäst, följd av Hadelöv (fastän han satt på bänken men där var han helt outstanding). Det är mina favoriter bland favoriterna och därför gick jag i taket när jag läste tidningen i morse. Crippe fick två stjärnor av fem möjliga. TVÅ!!! Och Hade bedömdes inte alls, trots att han var så bra på bänken. Vad är det för skit??! De där hockeyskribenterna kan inte hockey. Inte det minsta. Av mig fick i alla fall Crippe fem stjärnor. Det fick Hadelöv också.

För övrigt är jag så glad över att Jonte Hedström är tillbaka i elithockeyn. Om inte annat så för intervjuernas skull. Välkommen tillbaka, Jonte!

I dag har jag deltagit i en innebandyturnering nästan hela dagen. Eller, ja, deltagit och deltagit. Jag visade i alla fall mitt deltagande när "mitt" lag gick från en ledning med 4-1 till en förlust med 4-11.

Det här med bortresta föräldrar är en styggelse. Visst älskar jag mina barnbarn men jag vill helst bara ha kul med dem, inte ansvara för dem. Som till exempel att stiga upp tidigt, se till att, framförallt, innebandyspelaren får en näringsrik och stadig frukost, övervaka att han sätter på sig de rätta kläderna medan lillebror undslipper kontrollen, vilket visar sig i en blå och en rödrandig socka helt utan blygsel och inför allmänheten på några hundra föräldrar och EN mormor. Som skäms.
Att dessutom vara i tid till samlingen, ha packat ner nödproviant, kommit ihåg klubban, vilken spelaren tyckte var onödig att ta med sig, och försökt att få båda bröderna ut till bilen samtidigt, gjorde att jag var slut innan det ens hade börjat.

När jag sen, i den lååånga pausen efter första matchen, upptäckte att jag befann mig i ett storkrig, gjorde mig lätt generad. Jag trodde att det bara var mina barnbarn och jag som låtsassköt på varann med tummen och pekfingret på var sin sida om en glasvägg men helt plötsligt var barn klädda i helt andra klubbfärger med och sköt på mig också. Skämdes igen.

Så kom då äntligen föräldrarna! Jag fick avlösning före match nummer två men ett "överlämnande" skulle ju som vanligt äga rum. Hur har det gått? Har dom varit snälla? När somnade dom i går? Har det hänt nåt speciellt?

Ja, hur har det gått? Jo, AIK vann på staffar mot Frölunda. Har dom varit snälla? De är alltid snälla hos mormor. När somnade dom i går? Ja, en bra stund efter det att lillebror kiknat av skratt när storebror lagt sig och konstaterat: Det känns som kallt. Tror jag det. Han låg ju på vindruvor som lillebror lagt i hans säng och krossade vindruvor kan ju vara rätt så obehagliga att ligga på. Har det hänt nåt speciellt? JO! Faktiskt!

Jag hamnade i en grötexplosion i morse. Det har jag aldrig gjort förut. Jag värmde som vanligt risgrynsgröt i mikron, tog ut tallriken, satte den på bordet, tog skeden och rörde om och PANG!! Jag fick gröt över hela mig och en klick brände till och med hål på huden! Snacka om nåt speciellt.

Nu har jag bara kvar en sak att göra innan TV-soffan ska belöna mig för dagens slit. Jag ska lägga färdigt en pärlplatta som den äldre inte hann göra klar eftersom mormor tjatade och hade så bråttom iväg på innebandyturneringen. Det är konstigt hur det kom sig att det blev mitt fel men som kompensation ska jag göra klar plattan. Och det gör jag så gärna. Den är gul och svart nämligen och det är första synliga steget mot att han ska bli AIK-are. Hade han valt andra färger, hade han fått göra den klar på egen hand. Nånstans går gränsen för min snällhet. Den borde ha inträtt redan innan jag hoppade groda på skolgården, på den yngres uppmaning. Men skrattet som följde var inte elakt. Det fortplantade sig rakt in i mitt hjärta och där ligger det och huckrar fortfarande.

Jag vet inte vad det är för fel och jag tror inte att jag vill veta det heller. Det handlar om mina drömmar.

I natt, till exempel, har jag åkt i en landå, dragen av en ful och tovig ardennerhäst, tillsammans med en stilig man och en flicka i tioårsåldern. Den stilige berättade att han, för tjugo år sedan, hade haft en betydande roll i en såpa tillsammans med bland andra Whooppi Goldberg. Jag frågade vilken roll han hade haft men då föreslog han plötsligt att vi skulle bryta arm. När vi svängde upp på Lasarettsvägen, uppfattade jag ett starkt ljud som kom bakifrån. Jag vände på huvudet och såg Malena Ernman stå bakpå landån och sjunga för full hals. Den lilla flickan sa att hon ville hem men såpaskådisen sa att "inte förrän jag har brutit ner hennes arm till knähöjd". Sen blev han ekivok....

Många av mina drömmar har en gemensam nämnare: fortskaffningsmedel. Ett nytt varje gång. Så långt har jag lyckats klura ut något som liknar sammanhang men sen går gränsen - på direkten! Från början försökte jag verkligen hitta förklaringar men det har jag slutat med. Jag tror att jag mår bättre av att bara acceptera.

I kväll skulle jag ha haft juntan här. Inte militärjuntan men inte så långt ifrån. Strategin vi lägger upp inför varje attack är: Alla på en gång! Sen pratas det och skrattas så att tårar rinner, speciellt när vi minns tillbaka på den tid då vi erkände oss som syjunta. Det slutade vi tjollra med när jag la fel påse i frysen och kom med en påse nybakade tekakor till mötet. "Var har du handarbetet då", frågade någon. Jag såg förvirrat på den påse jag höll i handen och sanningen gick upp för mig. "I frysen", svarade jag. Sen dess har vi lagt handarbetandet på is allihop.

Nu har sjukdomar och andra tidsödande aktiviteter lagt hinder i vägen så nu laddar vi för Juljuntan med stort J. Då träffas vi hos Anitha, som bor i tomteland, dricker glögg, äter gott, spelar tärningsspel om presenter och sen - SEN - kommer tomten! Han ser aldrig ut som den traditionella tomten men han är söt och vill gärna ha en puss som tack för julklappen. Speciellt av Anitha. Vi tror att dom har nåt ihop ....

Minns med hurv i mitt sinne hur jag, speciellt i tonåren, ofta bemöttes med orden "ja ja, du är ju i den åldern då...". Vaddå i den åldern? Jag har väl aldrig varit i nån typisk ålder, kanske förutom nu när jag känner att jag har kommit in i trotsåldern. Men nu passar det inte! Trotsen kommer vid  tre år, sex år och sedan följer väl en tonårstid med ständig trots. Så är det bestämt. Så när jag nu sätter ner hälarna och protesterar, är det ingen som säger "ja, ja du är ju i den åldern" och avser trotsåldern, utan nu har man plötsligt blivit en klimakteriekärring. Jag vägrar! Jag trotsar! Jag njuter . . .

Annat är det med Åsa. Nu har hon kommit in i medelåldern. Äntligen har hon, som medelåldringar gör, sålt huset på landet och flyttat in till stan. I går var Annika och jag bjudna på inflyttningsmys. Vi, som har bott i stan länge . . .
Det sägs ju att hjärtan inte känner några avstånd. Men benen! De är känsliga de. Och att slippa gå (nåja) till Östanbäck för att tråffa Åsa och i stället gå (nåja) ett par kvarter, det är skillnad det. Okej (som ALDRIG stavas okey, Liza Marklund, såtillvida att man inte menar onyckel) i går fick vi skjuts och hämtning med det berodde mest på halkan. "Vi är ju i den åldern då det är så lätt att ramla och bryta lårbenshalsen".

Om du undrar varför jag inte har några bilder i min blogg, vill jag bara säga att jag väntar på min datasupport. Han är strängt upptagen men har lovat komma till helgen. Han heter Gideon och är åtta år. Och - han är ett av mina fyra underbara barnbarn. Det äldsta. Den som jag vänder mig till när jag behöver teknisk support. Den som har mesta tålamodet med mina inlärningssvårigheter. Den som har lovat mig tio pussar om jag klarar en bana på Nintendot. Jag har hittills klarat av att få pingviner att kasta isblock så att andra hamnar i vattnet. För det fick jag en puss. Tio kommer jag aldrig att få. Jag känner mina begränsningar.

Gidde spelar innebandy, fotboll och tennis men tjejer, det kapitlet har han lagt bakom sig. Ett tag hade han två och han såg inga som helst problem med det men nu har han ingen, nä, hur skulle han ha tid? Jag gruvar mig för den dan då han upptäcker dem igen. Då kanske det inte hjälper hur många pingviner mormor än lyckas pricka med sina isblock. Då uteblir pussarna. Måtte det dröja innan han kommer i den åldern . . .

För det mesta blir jag irriterad när jag läser morrontidningen. Det gör ont i en före detta korrekturläsares hjärta när man ser hur språket misshandlas, hur nonchalansen brer ut sig samtidigt som allmänbildningen krymper. Hårda ord, javisst, men är man upplärd i den hårda skolan så är man. MEN - ibland ger morrontidnigen mig en bra start på dagen. I dag till exempel. Tänk att bara en liten annons under "Säljes" med texten "Dambössa Remington, i kanonskick" kan ge upphov till att dagen helt plötsligt ter sig ljus. .

Jag älskar ord. Och jag vet att jag kan skratta på fel ställe men det är inte av ondska, utan det beror på att min fantasi skenar iväg med mig. Nu ser jag ju en stackars jaktintresserad dam släpa sig fram genom skogen med en bössa snarlik en kanon och det får mig på gott humör. Skadeglädje? Nej, jag är bara knäpp. Jag vet. Kanske därför svenska språket och jag gillar varann för det är i sanning också knäppt.

Jag minns en diskussion jag hade med en sättare på tidningen om ordet lampa i sammansättning. Han hävdade att alla sammansättningar med lampa skulle ha ett s. Även lampan ovanför sängen? frågade jag troskyldigt. Efter ett par sekunder började han skratta, samtidigt som hans fantasi for iväg med honom.
Eller ta ordet enfaldig. Lite dum, va? Men tvåfaldig då? Eller flerfaldig? Då börjar det luta starkt åt att vara oerhört bra i stället.
Nä, nu får det vara slutschwamlat. Måste gå och kolla så inte sängslampan lyser, det vore bra onödigt nu när dagen är ljus.

Erkänn att du någon gång har googlat på ditt eget namn! Just det, jag visste väl det. Men jag undrar om någon har blivit så förvånad och glad, intill vansinnets gräns, som jag blev när jag sökte efter mig själv.
Jag har, sedan barnsben, varit fascinerad och känt samhörighet med indianer. Varför hade jag ingen aning om förrän jag googlade på Westerman och fick en bild framför mig som gjorde mig varm och kall (inget underligt i och för sig i min ålder). En bild på Floyd Red Crow Westerman, en indian som både varit skådis - bland annat som siouxhövdingen Tio björnar i "Dansar med vargar" - men som också var en förkämpe för indianernas rättigheter. Bland annat deltog han i ockupationen av Wounded Knee, minnesplatsen för en blodig massaker på indianer, utförd av amerikansk militär 1890.
Men va?? Hur i hela friden kan en indian heta Westerman? Som jag! Nu föll alla bitar på plats. En del bitar tillverkade jag själv. Kevin Costner, till exempel. Nu kände jag mig väldigt nära honom...  Och Red Crow. Naturligtvis gjorde jag en egenhändig snabböversättning och fick det till Domherre. Som dom har förföljt mig genom livet! Mestadels via korsstygn och annat sattyg som satts i händerna på mig och resulterat i vild skadeglädje hos min omgivning. För att inte tala om Wounded Knee. Men - och nu börjar det bli riktigt kusligt - har inte JAG ett skadat knä...? Ni ser, pusselbitarna bara ramlar över mig. Det är klart nu. Jag och min anfader. Lika som två bär. Och en natt, i en dröm, fick jag mitt indiannamn: Magpie. Jag är hemma.

Vad Magpie betyder? Äsch, det är inte så väsentligt. Men om det ska vara så viktigt så: Magpie betyder skata. Kan även betyda pratkvarn. . . .

 

Om man har ett skri(v)ande behov av att uttrycka sig, vare sig det gäller trams, allvar, drömmar eller allmänt schwammel, vad gör man då? Jo, man gör som jag, startar en blogg. Att den heter "saltatochkryddat" betyder inte att den kommer att handla om mat och recept, utan är bara, helt enkelt, en gardering om att jag ibland kanske, men bara kanske, kan komma att överdriva och inte alltid bör tas på allvar.

Jag heter Maude, bor i Skellefteå, My hometown, är gift med Staffan och har två barn med respektive, fyra barnbarn, två bonusbarn, varav ett med respektive och ett bonusbarnbarn. Bli inte förvånad om de kommer att dyka upp här lite då och då.

Så - har du hittat hit är du hjärtligt välkommen! Hoppas du hittar en anledning till att stanna.