saltatochkryddat

 

I dag har jag snöat in mer än vanligt. Och det beror inte på vädret.

 

Det är det här med ord. Jag kan snöa in på det ämnet mitt i varmaste sommaren, om det faller sig så. Nu är det dags. Igen!

 

Jag kan inte för mitt liv begripa hur en brottsling kan vara välkänd hos polisen. Att han eller hon kan vara väl känd är ju mer än troligt. Till och med ökänd. Men välkänd?

 

Denna livsviktiga fråga tog jag en gång upp med en ansedd språkvetare och han såg bara helt frågande ut. Det hade han aldrig tänkt på!

Men hallå! Jag vill vara välkänd bland mina vänner, det innebär ju att de tycker om mig, eller hur? Om jag är väl känd bland mina vänner, betyder det bara att de känner till mig väl, eller hur? Och är jag ökänd bland mina vänner, då är de inte mina vänner.

 

Nej, Svenska Akademien, i stället för att syna knasiga nyord under luppen och godkänna dem, skulle ni väl kunna ta en koll på några gamla ord och deras betydelse. Eller? Jag vägrar godta att en människa som gjort en massa brott och hemskheter, ska vara välkänd hos polisen. Om det nu inte förhåller sig så att poliserna de facto gillar den personen och på det sätt han eller hon utför sina brott . . .

 

Visst har jag mycket att göra? Du skulle bara veta.

Och säkert, tack vare det, har jag fått ett hemligt erbjudande från Ougadougou via sms. Men jag får inte berätta om det för någon. Det enda jag kan säga är att om den personen, en inflytelserik och med tjusig titel, får som han vill så kommer han att tjäna en massa pengar. Medan jag får stå för utgifterna. Ja, jag vet inte jag, kanske läste jag mellan raderna i stället för på.

 

Kanske skulle jag kolla hos myndigheterna om mannen är välkänd, väl känd eller ökänd hos dem? Säger de "välkänd" då är det bara att flyga rätt in i äventyret. Det skulle väl du göra? Eller?

Sol på väggen.

Sol på vägen.

Sol på vågen.

Och sen då? Jo, sen kom molnen tillbaka och i dem fanns en massa snöflingor som absolut ville falla ner mot jorden, precis där jag bor.

 

Tänk vilken skillnad det gör. Vädret, alltså. I går var det en strålande vacker dag och Strandpromenaden var full med folk som gick i snabb takt. Ingen strosade, vilket förmodligen beror på att vi inte har fattat att man inte alltid måste ta sig så fort som möjligt mellan två punkter för att inte frysa ihjäl.

 

I dag är ingen sådan dag. Det är grått och vitt överallt, vart man än vänder sig. Himlen är grå, marken är vit och däremellan är det gråvitt. En och annan röd bil syns men tamme sjutton, de flesta bilarna är också grå. Eller siverfärgade, om man vill vara lite mer elegant. Det vill inte jag. Det är till och med grått i spegeln nuförtiden . . .

 

Just nu är Kicki på väg hem till Beer Sheva. Jo, hon bor i Israel men har varit hemma på besök. Där har de bara 19 grader varmt och halvsol i dag. Jag var liksom tvungen att kolla eftersom hon envisas med att vi borde åka och besöka dem, kanske göra en utflykt till Eilat och bada i Röda havet som är så salt att man flyter utav bara farten.

 

Du, jag har flutit som en kork i Sjöbosand. I vattnet vid Flakaskär. I badkaret. Jag kan flyta. Omkring.

Vilket jag inte skulle kunna om jag besökte min gamla klasskompis i Israel. Tyvärr. Fastän hon säger att det är riskfritt att vistas där. Jag skulle nog inte kunna slappna av en sekund ändå. Och man måste vara avslappnad om man ska kunna flyta.

Det finns annat vi inte heller är överens om. Vilken lärare, på gymnasiet, som bad oss tjejer att inte ha kjol på hans lektioner för han fick så svårt att koncentrera sig då. Till exempel. Jag har rätt. Hon har fel. Fastän hon hävdar motsatsen.

 

Det är kul att prata ungdomsminnen. Med Ywe. Med Kicki. Med Lunkan. Och de andra. Men herregud så skönt att man inte längre är ung!  Och att inte ens mina barn är särskilt unga längre. Nu är det "bara" barnbarnen man ska oroa sig för. Eller?

Okej, jag minns att jag tyckte att pappa var lite väl överbeskyddande när han väntade på att få ett livstecken från mig sedan jag hade lämnat dem och kört den dryga milen hem till mitt. Hahaha.

 

Mina barn får åtminstone förflytta sig till Lainio eller Jörn innan de bör (läs:måste!) höra av sig.

Jag är ganska så tuff för att vara en gamling jag.

Trots vädret.

 

Nu har han varit oförsiktig och lämnat ett avtryck. På badrumsmattan.

Så stora skor har ingen i familjen som den som hade stått på ett ben, det enda?, framför spegeln i badrummet. Min första tanke var Bob, i Twin Peaks, men så insåg jag ju att det var bara en skådis som skrämde slag på mig och mina barn på 90-talet.

 

Ingen oregistrerad hade heller varit inne hos oss sedan mattan dammsugits. Åtminstone ingen som jag varit medveten om. Så - ? Hus- eller kanske hellre: lägenhetsspöket?

 

På tal om medveten. Om jag hade fyrtio graders feber och tvingades gå en mil i öknen, då hade jag med all säkerhet förlorat det. Medvetandet, alltså. Men i går såg jag någonting jämförbart.

Australian Open i tennis pågår för fullt. Min absoluta favorit, Rafael Nadal, spelade en mycket underlig match. Han orkade knappt stå rak mellan gamen, han kräktes, han tillkallade läkare, han blundade länge och ofta, ja, han var helt enkelt uträknad. Men tror du inte att den tjurskallen vann i femte set?! I flera timmar plågades vi, han och jag, och sa jag flera gånger "Men sluta nu! Du dräper dig.". Han vägrade lyssna. När han slog in matchbollen föll han ihop och skakade. Av gråt? Det gjorde åtminstone jag.

 

Annars skrattade jag mest hela gårdagen. Kan man annat när man får starta dagen med en vansinnigt god champagne? Jag hade nog undrat varför Åsa prompt ville besöka mig på just morgonen men jisses så kul att hon gjorde det! Och gott.

 

Arwen och Mio kom och avslöjade hemlisar om sin pappa. "Ibland spelar han dataspel med oss i stället för att se på hockey. Och så har han köpt ett spel som han aldrig har spelat!". Men varför då, undrade jag. "Han törs nog inte", skrattade de. Att pappan inte ser på hockey, tror jag beror på att hans intresse för den sporten tog slut när han fick en knallhård puck på insidan av målvaktsskyddet som gjorde så helvetiskt ont att hans mamma skrek högt. Men då var han inte så gammal. Inte hon heller . . .

 

När de andra busarna kom, hojtade Alfred: MORMOR!! HAR DU FISIT??!

Nej, min lilla viskande älskling, grannarna äter surströmming.

 

Att det var Kramens dag i går, gick inte att ta miste på. Men varje dag, när jag träffar de små och mellansmå, är Lyckans dag.

Även om Nadal, just i går, höll på att knäcka mig.

 

De kom i massor för att avnjuta en föreställning med Erik Fernström, 73 år i april. En del var jämnåriga med artisten, några kom med rollator, men det fanns nog alla åldrar representerade bland publiken.

 

Okej, du vet förstås vad som hände. Erik Fernström, det vill säga Jerry Williams, rockade häcken av samtliga i sin avskedsshow. Vilken karl! Ett unikum. Som följt mig hela livet.

 

Naturligtvis minns jag inte första gången jag hörde Jerry sjunga, det enda jag kan minnas är att jag alltid har gillat honom. Mycket. Genom åren, genom rock´n´roll, via ballader och Stockholmsslang till den kille som ofta och gärna befann sig i Skellefteå och som en av gångerna, som en orolig medmänniska, kom fram till oss på badet och frågade hur det hade gått för min, då,  lilla dotter som klämt sig.

 

Killen som vägrade bli kändis på röda mattan. Killen som körde motorcykel till sina gig.

 

Det spelar ingen roll hur länge och djupt du söker, det finns inte en endaste liten skandal om honom. Inte som han rår för i alla fall. Egentligen är han så ovanligt vanlig om det inte vore för en sak. Hans röst. Okej, två saker: hans inlevelse. Ja, förresten, tre grejer då, hans mimik och kroppsspråk. Det blev totalt fyra det. Låt gå.

 

När han tar i för allt i världen och sjunger om arbetarklassens hjälte, då undrar jag om han inte pruttar en hel del. Ja, vaddå, det skulle väl varenda människa göra med den ansträngningen. Eller?

Som om inte artister skulle prutta. Har du aldrig funderat på det nån gång? Inte för att det spelar någon som helst roll men det måste vara en utomordentligt rejäl ansträngning att sjunga den låten, på Jerryvis.

 

Publiken stod upp och sjöng, dansade och  klappade. Många slängde iväg sitt högra ben och vrålade I can jive, I can jive!! Alla var glada, lyckliga, euforiska. Han har den inverkan på folk, Jerry Williams, med sina låtar.

 

Den enda låt som jag inte gillar är - inte helt oväntat - En vintersaga. Den går utanför Jerrys sfär, tycker jag.

Nä, då personifierar God Bless Rock and Roll honom definitivt mer. Och, förhoppningsvis, Can´t slow down . . .

 

När föreställningen var slut och publiken lämnat området, stod det några hundra rollatorer kvar. Lämnade. Glömda. Ickebehövda. Och jag kunde inte låta bli att undra: Who´s gonna follow you home?

 

Tror du att Jerka verkligen lägger av nu? Tror vi att han kan? Klarar vi oss utan honom?

 

Hon är bland det mest lysande jag vet. Hon inger hopp som ingen annan. Och hon är otroligt vacker i alla sina skepnader.

 

Vilken tur att Tulipa har fått en egen dag. Vilken otur att det är så kallt i dag att jag inte vågade köpa ett fång när jag var på stan. Jag gick nämligen till och från och det kunde ta tid, beroende på vad jag hittade på under vägen hem eller på vilka jag träffade. Jag har haft en sån dag i dag. En träffdag.

 

Redan på väg in till city blev jag inkallad till skolexpeditionen på min gymnasieskola. Där fick jag en hemanmärkning för att jag inte hade mössa på mig i denna kyla. Jag gjorde som jag brukade, under skoltiden, jag ljög och sa att det hade jag visst! Det gick ungefär lika bra som då.

 

Sedan träffade jag en före detta arbetskamrat och det gjorde mig så glad. Vi har inte setts på länge men hon skickade mig ett mejl för ett tag sedan, där hon skrev att hon läst min bok och gav mig de bästa recensioner jag någonsin kunnat få. Och hon menade vartenda ord, det vet jag, för sån är hon.

Att träffa henne i dag gav mig en otrolig energikick, fastän det verkligen borde vara hon som skulle behöva få en. En jättestor bukett tulpaner, till exempel.

 

Så mötte jag en tjej som aldrig blir äldre. Alltså hon har fyllt femtio, och drygt det, men ser fortfarande ut som en ungdom. Det enda som kan sägas vara till hennes nackdel, är ett släktdrag som finns i familjen. De bryter nämligen armar, ben, händer, ja, i princip allt som går att bryta av på kroppen. Lite då och då.

Jag undrar om det inte är från den familjen som Per Elofsson hämtat uttrycket "Det är bara att bryta ihop och komma igen", något modifierat då, eftersom de mer "bryter av och kommer igen". Med samma glada leende.

 

Mina spontanträffar i dag, har gjort mig glad. Faktiskt gladare än en tulpanbukett skulle ha gjort. Men i morron ska jag köpa dessa blommor ändå. För färgpraktens och hoppets skull. De är ju ändå vårens budbärare även om snön täcker halva fönstren och kylan biter sig fast. Men i morron skulle det visst vara något varmare en stund så då ska jag passa på.

 

På tal om det så kan jag passa på att gratulera Lorentz också. Ty så vis är naturen inrättad att han har namnsdag i dag.  En riktig dräparnamnsdag således . . . Dess like finns inte. Bästnamnsdan.

 

Apelsiner är alldeles för saftiga. De få gånger jag hittar en riktigt torr en, blir jag överlycklig!

 

Likadant med mandarinerna. Eller klementinerna. Eller satsumasarna. Kärt barn har många namn. Men saftigheten är densamma. Tyvärr.

 

Jag har i färskt minne den gången jag, som tioåring, satt barnvakt hos en granne medan bäbisens mormor var på husmodersgymnastik. Som det hette på den tiden och där samtliga deltagare hade mörkblå kalasbyxor och vit kortärmad tröja. 

Ifall det sovande barnet hade vaknat och gallskrikit, är det inte säkert att jag hade reagerat. Jag hade nämligen fått en apelsin i förskottsbetalning och när jag skalat den och började klyfta, hörde jag det efterlängtade ljudet, som en sorts prassel liksom. Frukten var kruttorr! Lyckan var fullkomlig. Mumsfilibabba.

 

När jag kom hem efter arbetet och mamma frågade om det hade gått bra, svarade jag: Jag fick en apelsin, mamma! Och den var torr!

Vilken lyckad barnvaktsinsats.

 

Jo, jag vet att jag är knäppförklarad. Då gäller det inte bara apelsinerna. Körsbär i likör, du vet. Bruna bönor med smörbrunn. Spenatstuvning till det mesta. Aldrig sett en James Bond-film. Ja, det finns mycket som andra inte förstår. Stackarna.

 

Själv har jag svårt att riktigt begripa hur jag kunde vara med om en liten rundvandring på Gran Canaria i går. Jag gick från sovrummet in till badrummet, vidare genom vardagsrummet, där läxböcker låg utspridda på soffbordet, och ut på balkongen. Från den utsiktsplatsen fick jag se poolen och längre bort havet. Hela tiden med intressanta kommentarer till. Åtminstone tyckte kommentatorn det.

 

Det går att pussa en iPhone men det känns väldigt envägs.

 

På kvällen inträffade en annan obegriplig sak. När jag satt i godan ro och tittade på SVT:s regionala nyheter, kom ett inslag då jag helt plötsligt fann mig stirrande rätt på min egen bok! 50 tum fylldes av min bok! Fatta det, du. Det gjorde då inte jag. Men kul var det.

 

Måste man förstå allting? Som att någon äter gelé och dricker söt saft till surströmming? Nej, säger jag. Vissa saker mår bäst av att inte få någon förklaring. Det är bara att rycka på axlarna och gå vidare. Mot nästa apelsin.

 

Nej, det är ingen felstavning. Det här vrickade vädret är en gudagåva för värkjävlarna. De där små som ilar omkring i kroppen och slår med slägga, bränner med svetslåga, skjuter pilar och kastar granater. Bland mycket annat de brukar roa sig med.

 

Om det är 18,2 grader kallt, då ska det inte snöa. Så vis borde naturen vara. Och om det är en tre-fyra grader plus en dag, då borde det inte kunna vara minus sjutton på kvällen.

 

När min kropp har ställt in sig på regn och rusk med allt vad det innebär så blir det en stor omorganisation när det plötsligt slår till och blir kallt. En sorts rockad bland arbetare och tjänstemän, hög och låg, tandläkare och ortopeder, snickare och präster. Och det fattar ju alla att det inte kan gå smärtfritt.

 

Min far hade en inbyggd väderprognos, framförallt i nacken. Min väderkännare sitter mer i handlederna, men bara när det ska bli snö. Så om jag får ont i handlederna på sommaren, blir jag riktigt orolig. Men då kan det, tack och lov, bero på något så fridfullt som ogräsrensning. Då var pappas nacke betydligt mer pålitlig. Han fick aldrig ont i nacken av att dammsuga. Inte heller att steka köttbullar. Och aldrig någonsin av att hänga tvätt. För det gjorde han aldrig! Inget av det. Därför kunde hans barometer placeras i just nacken.

 

När jag ska till att få feber, får jag känning i höger skinka först av allt. Vilket skulle kunna bortförklaras om det inte vore för det faktumet att även min dotter inleder sin febersjukdom i höger skinka. Det kan göra riktigt rejält ont, ska jag säga. Men om någon skulle komma på tanken att fråga hur jag mår och jag skulle svara: Jag har ont i skinkan, då skulle förmodligen ingen säga: Nej, men har du feber?

 

Därför berättar vi bara det för varann, min dotter och jag. Vi som vet.

 

Nu ska jag med berått mod slänga mig ut i världen - utan mössa. Men jag har en varm och go kapuschong och en stor och gosig halsduk så det ska nog gå.

 

Jag kommer att tala till vädergudarna så att de förstår. Med hot. Med utpressning. Med fagra löften. Precis som de talar till mig. Det är som ett dåligt äktenskap vi har, vädergudarna och jag. Vi borde inte vara beroende av varann.

 

När han är full, kan jag inte sova.

Jag blir orolig, rastlös, kastar mig av och an i sängen och förbannar den gubbe som påverkar mig så. Månegubben.

 

Hur vacker han än är, föredrar jag honom när han är som ny. Till och med halvfull. Då sitter inga vargar och ylar när jag ska sova. Okej då, det är väl inte så ofta jag hör just dem men i mitt vakna tillstånd, kan jag inbilla mig vad som helst.

 

I natt var det inte bara månegubben som störde mig. Du vet, Sveriges juniorkronor förlorade mot Slovakien i går och missade en bronsmedalj. Nej, det var inte det som irriterade mig, utan alla de besserwissrar som på sociala och andra medier spydde sin galla över grabbarna och den tunga, blöta filt av skam som de drog över vårt land. Men hur är ni funtade, gnällspikar? Ser ni er som några sorts övermänniskor, som skulle klara vilken situation som helst mycket bättre än de som ni kritiserar å det grövsta?

 

Här hemma, i min fåtölj, kan det visst hända att jag skriker till ett "Neeej, du skulle ha passat!", eller "men kan du inte hålla i klubban?". Då är det på sin höjd mannen som sitter längst ut på soffkanten som hör. Eller, om det är riktigt krisigt, syrran som får ett sms. Vid de tillfällena känns det alla tiders att vara självutnämnd expert. När ingen hör mig. För du ska inte inbilla dig att han som sitter längst ut på soffkanten alltid hör mig. Han har fullt sjå att prata själv.

 

Men ställ oss på en is med skridskor på fötterna! Okej, han kan nog åka men jag har glömt. Jag tror att man satte den vita  konståkningsskridskons taggar i isen och tog fart med hela kroppen. Innan isen tog slut och sargen tog vid, sträckte man fram armarna i god tid för att möta sargen så mjukt som möjligt. Vilket nästan aldrig lyckades. Men de gånger det gjorde det, sköt man sen ifrån sig med armarna så att man fick fart , vickade på baken några gånger och å-k-t-e  b-a-k-å-t! Sen briljerade man självklart och gjorde en åtta, som vid närmare granskning mer liknade en sjua, och sen hade man så fruktansvärt ont i fötterna att det fick räcka för den gången. Och det året.

 

Därför anser jag mig veta exakt och precis hur hockeyspelare ska agera. Och gör de inte som jag tycker, då får de en skopa ovett. Men bara hemma i fåtöljen. Såpass självinsikt har jag. Men det har inte alla. Många har i stället twitter och facebook.

 

Nu ska jag ägna mig åt skidåkning. Tour de ski. Och sen alpint. Där ligger jag lite lågt. Minns fortfarande väldigt tydligt Klutmarksbacken på Medleskolans låneskidor i femman. De brann bra till valborgs sen.

 

Det skulle kunna vara en fräckis! Men det är det inte.

 

Jag försökte länge att reda ut förhållandet mellan ovanstående nyinköpta bollar men gick bet. De gick inte att skilja på. De hade varsitt hänge med tillhörande guldtråd, så långt var jag på banan, men sen var det tji. Till slut insåg jag att, för att kunna få isär dem, var jag tvungen att ta loss den ena bollens hänge och då med risk att riva sönder den. Alltså fick de fortsätta att leva tillsammans. Som en outtalad fräckis.

 

Nu är vi inne på dag två . Vi liksom halkade in på det nya året. All den fina, vita, mjuka snön regnade bort och det blev en enda stor isbana av naturen. Eftersom mor och far firade 70-årig bröllopsdag i himlen i går, kände jag ett starkt behov av att tända ett ljus på deras grav. Det var inte fort gjort!  Man fick gå med pyttesmå myrsteg och känna sig för inför varje förflyttning. Det gjorde inte han som vägrade byta skor efter nyårsfirandet och skulle gå hem i sina gåbortsskor, vilket uppskattades högljutt av oss andra. Särskilt när en uppförsbacke, som man just så pass kan ana med blotta ögat, blev ett oöverkomligt hinder.

 

Naturligtvis slutade det med ett magplask och ett antal simtag i både bröstsim och crawl innan övriga insåg att en hjälpinsats var nödvändig. Men inte förrän vi skrattat färdigt. Nästan. Det återstod ju fortfarande en bit att gå . . .

 

Vi har firat nyår tillsammans rätt länge nu. Så pass länge att de timmar av dans och rock´n´roll före och efter tolvslaget, nu har ersatts av diskussioner om tiggarnas situation och "minns ni?" och "vad heter han?" och "hur är det, lever hon, eller?" före klockslaget och champagne och gäspningar efter.

 

Jo, tiden går och vi med den.

 

Nu har vi ett oskrivet blad framför oss. Både härligt och skrämmande. Men jag har i alla fall bestämt mig för att vara lite tuffare. Våga lite mer. Så: Vad är det för likhet mellan en man och vår julgran? Fniss ....