saltatochkryddat

 

Det här lövet och jag hade nåt gemensamt i går. Vi var ensamma på kvällskvisten.

Normalt gör det inte så mycket, vare sig för lövet eller för mig, eftersom vi båda vet att det bara är en tidsfråga innan vi får sällskap. Och, i mitt fall, brukar jag passa på att äta torsk och spenat, när jag är alldeles själv. Men så är det det här med hockey.

 

När mannen jobbar, ska jag medelst sms rapportera till honom vad som händer i matchen. Och eftersom han inte sitter i soffan, har jag ju ingen att prata med, så det löser jag med att "prata" med syrran. Medelst sms.

Dessutom pratar jag ju direkt till spelarna. Men, vad göööör du? Braaa, Jimmie! GulleJocke! Du är så bäst, Pontus! Neeeej, du skulle ha passat i stället! Och, när det blir AIK-mål, då tjoar, skriker och applåderar jag så gardinerna fladdrar. Och skyndar mig att skriva!!

 

Ibland möts Guns och mina mess på vägen. Ofta står det samma sak i dem, dessutom, så egentligen är det rätt onödigt att vi skickar båda två. Mannen får vänta en liten stund, innan jag får iväg en rapport. Först ska jag se reprisen på målet, sen höra vem som passade, och, naturligtvis, se målskytten sedan han satt sig i båset och konstatera om han är belåten eller tokglad. Då först får mannen veta. Hans svar brukar komma ganska långt efteråt, beroende på vilka arbetsuppgifter han har för tillfället, men han skriver alltid som att det är jag som gör det så bra i matchen. Bra, fortsätt så. Eller: Slappna inte av! Vilket ju i och för sig måste vara riktat till laget eftersom jag aldrig gör det under en match.

 

I morron är han hemma och ser matchen med mig. Då får han sitta och surra i soffan bäst han vill. Själv sitter jag i fåtöljen och pratar med spelarna.

 

På tal om att sitta. (Här kommer det en tjusig övergång). Visst har du hört eller läst om vikten av att sitta rätt på toaletten när man "gör det stora"? Hon, som skrivit om charmen med tarmen, har informerat oss om att vi förmodligen i alla tider, har suttit alldeles fel. För att underlätta proceduren ska vi sitta tillbakalutade och med benen högt, en fotpall rekommenderas.

Skönt! Nu är omskrivningarnas tid förbi. Nu behöver inga damer längre säga att de ska gå och pudra näsan eller nåt annat knäppt. Det är helt ok att meddela att man tänker gå och luta sig tillbaka en stund. Skitbra, eller hur?

 

Jag minns det som i går. När han föddes. Den 25 oktober 2003.

Inte den blekaste aning om vad som väntade dock.

Jag var ung, nyförälskad och helt omedveten om vad som skulle möta mig, när jag gick in i badrummet den morgonen.

Hej spegel, sa jag som vanligt och förväntade mig ett svar från en svarthårig tjej med ett bekymmerslöst uttryck i ansiktet och ögon som lyste av ren och skär lyckoegoism.

Men spegelbilden krackelerade! Den visade grå hårstrån, rynkor och av egoismen syntes inte ett spår. Jag hade blivit mormor! Under natten hade undret skett och ingenting blev sig likt efter det.

 

Nu fanns det en liten varelse som skulle se på mig som sin mammas mamma! En helt ny generation var född och vad det medförde var jag inte riktigt beredd på. Att det fanns en kärlek som överskuggade allt annat jag känt, därför att den var helt och hållet utan biverkningar. Det fanns någon som öppnade ett rum i mitt hjärta som jag inte vetat om att det fanns. Och där gjorde han sig hemmastadd. Inte fullt två år senare flyttade ytterligare en in, utan att det blev trångt på något sätt. Ytterligare ett år gick och när jag såg mig i spegeln den morgonen, var håret vitt och uppsatt i en knut i nacken, ryggen var böjd och käppen satt i handen. Jag hade blivit farmor!

Visst låter det gammalt? Tre år senare hade fyra stycken flyttat in i hjärterummet, som var proppfullt av kärlek. Där bor de, Gideon, Alfred, Arwen och Mio och nu, när Gidde blev tonåring, hände det märkliga; jag blev tonårsmormor! Men hur läckert låter inte det? Jag känner mig som pånyttfödd. Inte underligt när han i går, vid presentöppningen, plockade fram en massa pengar ur kuvert, blinkade åt mig och sa tyst, så ingen annan hörde: Vill du vara kompis med mig? Och så det där leendet . . .

 

Yes! Jag löser upp hårknuten, rätar på ryggen och kastar käppen! Lycklig som bara den.

 

 

Här bodde vi. Det tyckte vi var kul. Kunde det vara nån slags ändstation? Och vilken Olas, i så fall?

 

Man kan åka till ett annat land utan att kunna språket. Har man bara ett lexikon och en något så när fungerande kropp, klarar man sig gott.

Varje morron, när vi satt på balkongen och avnjöt vår frukost, vandrade hundfolket förbi. En del var bara ute på morgonpromenad med vovven, medan andra satte kurs på hundbadet, strax bortanför. Det nickades och hälsades och efter några dagar, när vi riktigt kände varann, vinkades det kärvänligt också. Men en morron kom hon, en liten, jätteglad dam med en ännu mindre hund. Hon körde igång en salva på spanska, riktad åt vårt håll och skrattade glatt. Vi försökte, med huvudskakningar och axelryckningar, ackompanjerade av ledsna, ursäktande miner, förklara att vi inte förstod vad hon sa. Då tog hon några steg närmare balkongen, faktiskt så såg vi bara hennes hår då, och, tror vi, upprepade ännu högre det hon nyss sagt. Det hjälpte inte oss ett dugg.

 

Så småningom skrattade hon bara och gick iväg.

 

Ett par morgnar senare, satt jag ensam kvar på balkongen efter frukosten, då jag såg att hon kom farande igen. Hennes sprutande ordsvada började långt innan hon var framme vid mig men DÅ, då hörde jag ett "wonderful" mitt i alltihop och glädjestrålande hojtade jag "si!", utan att jag tänkte på det. Inte yes. Inte ja. Utan si.

 

Hon som sålde smink, kunde inte ett ord engelska men jisses vad hon fick syrran och jag att förstå. Hon målade sina händer fulla med olika läppstift, pekade på de olika färgerna och gjorde tummen upp eller ner. Och inte var det de dyraste som fick tummen upp av henne alla gånger. Vi är nöjda.

 

Plötsligt fick maken lock för ena örat och det blev så jobbigt till slut att vi bestämde oss för att leta upp ett apotek. Syrran slog i lexikonet och svågern lärde sig vad det heter på spanska. Han skulle följa med som den ende "spansktalande" i gänget och repeterade frasen flera gånger under promenaden, utan att märka att folk tittade lite underligt på honom.

Väl inne i apoteket fick han äntligen utlopp för sin språkvirtuositet och när han sagt det, och pekade på maken min, frågade mannen bakom disken "Wax or water?". Wax, nästan skrek maken, i pur lättnad, och dagen efter var han besvärsfri.

 

Så himla många skratt vi har fått på vår egen bekostnad! Och så många glada leenden vi har mött. Det gjorde inte mannen jag har hört berättas om, som trodde att han var vänligheten själv varje morgon på hotellet i ett annat land, när han hälsade på tjejen i receptionen. Efter att ha lagt märke till att hon såg mer och mer ogästvänlig ut, fick han, av en annan svensk, till slut reda på att han sagt "God morgon, gamla krokodil" till den unga, söta tjejen.

Ibland är det säkrare med kroppsspråket. Eller så provar man ett "wonderful". Det tror jag alla förstår.