saltatochkryddat

Är inte det samma sak, kanske du frågar mig?

Nja, efter TV4:s serie där Jenny och Steffo möter partiledarna, är jag inte så säker. Där blandas myspys med barndomsminnen, idrottsminnen, kärlek och familj med väldigt lite fakta kring deras partipolitik. Tycker jag, alltså.

Det är inte karisman som gäller nu, det är torra fakta. Det är inte floskler och valfläsk vi vill bli serverade, det är programpunkter, som är realistiska att genomföra, och som hela partiet står bakom. Det är inte en tävling om vem som kan kasta mest skit på motståndarna, som det handlar om. Det är vår, våra barns och barnbarns framtid, det är jordens vara eller icke vara det gäller!

Bevisa för mig att ni inte sitter i regering och riksdag för lönens skull! Bevisa för mig att ni lever som ni lär! Bevisa för mig att ni, inom partiet, är barn av samma anda, att ni jobbar för samma mål.

Bevisa och visa att er politik är ärlig, inte beräknande. Då först bestämmer jag mig. Och då skiter jag fullständigt i om du, som partiledare, spelar golf, kan trixa med en fotboll, har bytt look eller hur du och din partner träffades. Det enda jag vill veta är om alla partimedlemmar står för de åsikter de torgför, oavsett om det är i ett mysprogram på TV, i en riksdagsdebatt, i bastun eller hemma vid köksbordet.

Är det för mycket begärt, tro?

Och med "dom" menar jag glädjespridarna. Överlevarna. De starka och vackra. Och, inte minst, de som överraskar.

Till exempel de som kommer på spontanbesök och fyller ett par timmar med skratt. Eller de som kommer på avtalat besök med så mycket positivitet att den blandar sig med syret i luften och blir en kick som räcker i flera dygn.

Eller ett telefonsamtal som tecken på att man räknas.

Just nu, i dessa valet och kvalets tider, riskerar det grå att ta över. Partier slår sig för bröstet och visar upp den enda rätta vägen för Sverige, medan de hånar och gör sig lustiga över sina motståndares brister och logiska kullerbyttor. För att inte tala om "de som inte förstått". De som använt våra skattepengar som sina egna, och sen gör avbön och säger att de inte visste. SKÄMMES ta me faen! Och ni tycker att vi ska överlåta styrandet till er.

Men nu är det inte nödvändigtvis enbart människor som överraskar. Det kan till exempel vara sju järpar på gräsmattan helt plötsligt, ett lodjur mitt på vägen eller en lampa på Jula.

Och så den största! En konfirmation. Han som fyller femton i oktober konfirmerades i söndags och vi var där och förundrades. Så mycket nytt sedan vi själva konfirmerades. Och ändå är det ju bara ett par år sen. Intalar man sig. Men plötsligt ser man barnbarnet i ett annat ljus. Han är ju nästan vuxen. Böjer sig när han kramar mormor. Pratar med mörk röst.  Resonerar moget. Vart tog mitt lilla bustroll vägen? Jo, fick jag veta, han klättrade upp på ett tak på konfalägret och satt där och filosoferade.  Än finns han kvar, bustrollet som älskar att klättra. Mitt i alltihop.

Mina blommor har däremot inte överraskat positivt, fastän jag har sprungit med vattenkannan dygnet runt. Otacksamma rackare. Utom en. En liten ros som avled efter en kort tids blomning. Men då den stod i en jättefin kruka, ställde jag in den och krukan i växthuset för att fixa till krukan i ett senare skede. En enda förkrympt liten stamrackare stod kvar. De frodiga tomaterna och gurkorna skrattade åt eländet. Det var förmodligen det som behövdes. En sorts gemenskap. Plötsligt sköt det upp en ny stam ur tomma intet och en knopp uppenbarade sig! Och utvecklade sig.

Så kan det alltså gå. Mitt i allt det grå.

Tack för allt du ger oss. Tack för skönhet, för rekreation, för generositet.

Förlåt oss för vår oaktsamhet. Förlåt för egoism, tanklöshet och slöhet.

Hur orkar du med oss? Hur kan du skicka konstfullt smyckade, färgsprakande fjärilar för oss att njuta av när  vi fyller haven med giftig plast som tack?

Vi känner att du kämpar och sliter så att du svettas för att få oss att förstå. Men inga skräckprofetior och hemska miljörapporter har skrämt mig så mycket som fjärilen på min bild. Den som jag har tagit för given varje sommar i hela mitt liv. Tänk om den skulle försvinna för alltid. Och fåglarna. Och sången.

Jag finner inte längre några ord.

De som känner mig vet det. Jag älskar Skellefteå i allmänhet och Skellefteå AIK i synnerhet.

I tisdags var det dags för första isträningen för säsongen. Det är den enda träning jag är med på, sen anser jag mig vara fulltränad och redo för matcher.

Mannen och jag var inte ensamma på läktaren. Nånstans mellan 5000 och 6000 andra var också där!

Jag satte mig tillrätta på en noga utvald plats för att få den bästa överblicken och vinkeln för att filma presentationen. En efter en kom de in i strålkastarljusets sken, våra hjältar. Publiken jublade och applåderade, ibland mer, ibland något lite mindre. Våra "gamla" spelare, som nu spelar i NHL, en logisk följd självklart, var också där. Oj, vad jag filmade!

När vår kapten, nummer 21 Jimmie Ericsson, presenterades, rös jag och fick dimmig blick för en stund. Lycka kan kännas så.

När vi kom hem satte jag mig för att se det hela en gång till, på min mobil.

Jag är nu en erfarenhet rikare. Man kan inte filma och applådera på samma gång! Och när man har tårar i ögonen kanske man inte fokuserar på rätt motiv. Dessutom - hockeyspelare åker väldigt fort!!

Visst hade jag tänkt delge dig några fantastiska ögonblick från kvällen men . . .

På nåt sätt känns det som den rätta stämningen kanske inte skulle infinna sig 😏