saltatochkryddat

Min äskade mor hade en stor, flätad korg i sovrummet, där hon förvarade garn och färggranna sockar som hon stickat. Hon "klagade" ofta över att det på kvällarna blev ett fasligt liv i korgen och hon kunde inte, trots idogt detektivarbete,  förstå varför.

Nu, när jag läser i Tomteboken: "... och det som är nästan roligast av allt är att gömma sig i korgar fulla med nystan ...", blir det glasklart.

Tomtar är vegetarianer. Detta efter en överenskommelse med kaninerna år 762. Aha, då fattar jag.

De har 21 förnamn som de använder, bl a Stina, Maja, Jon, Anton, Holger, Per och Frans.  

Just det här med tomtenamnet Frans tycker jag är intressant. "I gamla smedjan bakom jultomtarnas loge har Finurlige Frans sin verkstad. Smeknamnet har han fått för att han är så uppfinningsrik. Eftersom Finurlige Frans är finurligare än alla andra tomtar är det han som får i uppdrag att tillverka alla nya saker som tomtarna behöver."

Denne tomte känner jag personligen! Och visst heter han Frans. Men inte som tilltalsnamn 😉

Jag kan förlora mig länge i böcker om tomtar och deras ursprung och historia. Den som tror att tomtar bara finns "på loftet" har fel. Den som tror på jultomten har också fel. Men den som har hittat en rad med sallad mitt inne i djupa skogen och har läst Tomteboken, den vet. Självförsörjande vegetarianer, you know.

 

Och den som har en korg med garn som lever om, kan känna sig trygg.

Men den som hör röster från fläkten, får fortsätta att fundera. För fläkttomtar har jag inte sett nåt om i någon enda av de vetenskapliga böcker jag har läst.

Nu ska jag ge mig på korsordet om Birgit Nilsson och operans värld. Helt verklighetsfrämmande,

En stor julkram till dig, bloggläsare, och en önskan till var och en om en Fröjdefull Jul 🤗❤️

Okej, jag förstår mycket väl att jag borde hålla det här för mig själv med tanke på omdömet om min mentala hälsa men nu är det så att den är bra. Däremot är jag orolig över fläkten. Där pågår samtal, musik och annat som normalt brukar höra till en radio. Inte till en fläkt!

Förutom alla ljud den frambringar, har den fått för sig att bestämma över vårt matintag. Plättar? Icket. Köttfärssås? Ibland, ibland inte. Stekt ägg? Glöm det! Den ser helst att vi äter kallskuren sallad. Hur jag vet det? Brandvarnaren! Behöver jag säga mer? Det där ljudet som går genom örat, märg och ben. Dessutom går det inte att få den mindre aggressiv med mindre än att man rusar efter trappstegen, plockar ner dosan, springer in i ett rum där det finns ett otal filtar (alla behövs) och lindar in tjutet tills det är uthärdligt, för se tyst går det inte att få den,  brandvarnaren.

Och fläkten den pratar och sjunger vidare.

Maken hör inte det konstiga, vilket i och för sig inte alls är konstigt, eftersom hans hörsel inte är på topp. I motsats till min.

På sommaren, i stugan, till exempel. Där hör han inte fåglarna, stackarn. Men bilar som är på en kilometers avstånd hör han. I stugan turas vi om att höra och så berättar vi för varann vad vi hör.

Där susar fläkten, precis som fläktar ska, dessutom. Ingen musik. Inga monologer. Inga diskussioner. Bara sus.

Där blippar brandvarnaren bara för att visa att den lever. Den skrämmer aldrig livet ur mig. Här börjar jag skaka av nervositet om maken föreslår plättar till lunch. Då måste han plocka ner brandvarnaren redan innan jag börjar med smeten. 

Det är så mystiskt alltihop. Och störande. Oroande.

MEN om min svåger eller systerson hade tänkt sig att förklara fenomenet, vill jag å det bestämdaste tacka nej till det. Frågor på det?

PS. Det absolut mest störande är att jag inte kan urskilja orden som sägs. Det är liksom bara ett oartikulerat mummel med spridda utrop. Enormt störande faktiskt.

Det här är bara ett axplock ur de tomtar jag har haft den äran att träffa under åren. Att tomten längst till höger är "i dimman", beror inte på hans tillstånd utan mera på mitt. Jag skrattade ohejdat under hela julklappsutdelningen så det var omöjligt att hålla kameran stilla.

Varje juljunta har han dykt upp, juntans egen tomte, med julklappar och kramar. En gång som tomteflicka med långa, ljusa flätor, en annan gång som stum men med en fantastisk vighet. Siffrorna på paketen illustrerade han med sin egen kropp! Nummer ett var plättlätt, värre var det med femman och sexan. Undrar hur länge han var ledbruten efter den julklappsutdelningen?

Men - allting har ett slut. Nu har han pensionerat sig från tomtesysslan och det måste vi acceptera och ha förståelse för, hur tråkigt det än är. Han fortsätter dock med att vara den som ställer äggklockan på den tid som julklappsspelet ska få ta. Vi har ju inte en aning så vi stressar som tok. Innan han gick till sitt ärofyllda uppdrag sa han: i fjol satte jag klockan på 48 minuter men det tyckte jag blev för kort tid. Följt av ett skratt som satte myror i huvudena på oss, förstås. Vilket ju självklart var hans avsikt.

På den riktiga julaftonen var det länge ett måste att ha en tomte som barnbarnen kunde tro på. Numera är det barnbarnen själva som tomtar och då blir det en snabbutdelning. I god tid har det kollats på paketen vilka de är adresserade till så det blir så effektivt som möjligt. Det är inte lönt med rim och sånt onödigt, sånt förbises om de finns nedskrivna. Mina barn har minnen av en tomte som, trots att det inte stod någon vers på paketet, ändå tvingade dem att genomlida en på stående fot påhittad vers, helt utan rim och reson, framförallt utan rim, som tomten envisades med. En gång avslöjade han till och med paketets innehåll, utan att själv ha en aning om det! Men det blev, trots årliga protester, också en tradition som bevarades och på något märkligt sätt även uppskattades. Trots allt.

I år ska jag frångå seden att INTE skriva något rim. Jo, ett ska jag skriva. Till min dotter. Fniss 😉

Visst låter det ogörligt i adventstider, hög mysfaktor och lågt tempo? Stressen brukar ju helt klart ta överhand. Planering, städning, julklappar, bakning, julmatsfix, pyssel, julkort, listan kan göras lång.

Gatlamporna tändes klockan 13.05 i går. Det så kallade dagsljuset lyste enbart med sin frånvaro. Visst hade man anledning att känna sig lite nere men då är det en lycka med det artificiella ljuset. Och det levande. Det är bara att brassa på. Dessutom lyser ju TV-n upp! Vinterstudion är en överlevnadsfaktor för mig och för många andra. Vinterns pärla.

Det gäller att hitta sitt eget hörn i världen, där jag trivs som allra bäst. Det hörn som innehåller allt som gör att jag mår bra. Och så sitter jag där lite då och då och suger i mig energi, glädje, ljus och kärlek. Det som betyder mest.

I går bakade jag halva dagen. Jag gillar att baka så om det inte vore för att kroppen säger ifrån, skulle jag kunna baka hur mycket som helst. Och ge bort. Till dem som blir glada. Det ger en massa energi. Sen satte jag mig i mitt hörn av världen, tände ljus, värmde en glögg och njöt av en hockeymatch, som visserligen kunde ha slutat bättre men som ändå innehöll en massa uppfriskande och välgörande känslor för mig.

Advent är också de finaste minnenas tid. Den underbara sista tid jag fick med min mor. Så mycket skratt och glädje, så otroligt mycket trygghet, ett sådant fint avsked där hon, med sin hand i min, lämnade oss i trygg, glädjefylld visshet att få mötas av sin älskade make. Att få återförenas. Det gav oss så mycket glädje i sorgen. Låter det konstigt? Inte alls i mitt hörn av världen.

Men det vore väl inte jag, om jag inte slängde in en liten dynamitgubbe i den mysigt sprakande elden; jag gillar inte julen! Men det tar vi en annan gång.

Ta vara på myset, kära du. Tids nog kommer sommaren 😉