saltatochkryddat

En träff med ångestinslag.

Bilden ovan får symbolisera två saker. Den ena är kunskapens träd. Vilket betyder att jag har varit på klassträff. Det är nu ångesten kommer; 50 år sedan vi gick ut nian!

Nu föll poletten verkligen ner. Hur mycket jag än försöker förneka det så är jag gammal!

Men det konstiga är att nästan alla såg likadana ut som vid skolavslutningen för 50 år sen. Kicki, som kom ända från Israel, är nästan densamma förutom att hon har en hebreisk touch på svenskan. Conny, samma glada spjuver med oslagbara repliker, Martin, som överraskade och blev präst men som har kvar glimten i ögat och det plötsliga skrattet, Birgitta, vackra, fina Birgitta, som har gått igenom så mycket men som ändå har så mycket glädje att dela med sig av. Siri, som jag tänkt så mycket på och undrat. Hon kom från Göteborg, trots svårigheter men med samma, glada leende. 

Någon har varit död i 30 minuter men kom tillbaka till livet och till klassträffen. Andra dog och kom aldrig tillbaka. Ändå fanns dom med, såklart.

Vad spelar det då för roll att det är 50 år sedan vi gick ut nian, vi lever ju, finns kvar och kan både skratta och gråta.

Annica sa nåt om "nästa klassträff, om trettiofyra år". Eftersom vi alla har gått på Brännans centralskola och haft Kurre Blinkers i matte, räknade vi blixtsnabbt ut att då är vi 100 år och då måste vi väl ändå ha åldrats litegrann i utseende och smidighet. Eller?

Det andra som bilden ovan symboliserar är: ljuset i mörkret. Det finns. Hur mycket som helst bara man tänker på att tända det. För ibland måste man faktiskt anstränga sig och trycka på strömbrytaren själv.

Jag har fått ett mejl, till mig personligen, med ett erbjudande om att söka jobb inom äldreomsorgen i Sigtuna kommun.

Så glad jag blev! Trodde liksom att jag inte var aktuell på arbetsmarknaden längre men tji fick jag! Men så kom tankarna. Äldre människor, har inte dom fötter? Och dessutom gamla sådana? Då är det kört! Jag har ju fotfobi så min omvårdnadsförmåga är partiellt nedsatt.

Om inte . . . Bor inte kungen i Sigtuna kommun? I så fall kan jag sköta om honom, han tillhör ju inte fotfolket!

Nä, förresten, jag tror jag struntar i att söka jobbet, jag kan ju leva på mina Bitcoin! Flera gånger per dag får jag ett aktuellt saldo på mina Bitcoinkonton och jag undrar om inte jag håller på att vara riktigt, ruskigt rik. Om jag bara visste vad Bitcoin är och hur jag har kommit över dem. För säkerhets skull klickar jag genast bort mejlen och går in på Nordeaappen för att kolla läget, bara för säkerhets skull. Och nej, saldot där överensstämmer inte alls med mina Bitcoindito. Synd.

Skönt ändå att jag är min egen och inte tillhör nån fotbollsklubb. Tänk om Sigtuna kommun skulle erbjuda Pensionsmyndigheten en dryg miljard för att släppa mig så att jag kunde börja jobba åt kungen. När jag själv bara vill tillhöra Skellefteå kommun. Oj, så hemskt!

Jag gillar att skratta. Som t ex åt den här humoristiska skylten. Den skulle ha kunnat vara min men då hade den inte varit rolig. Bara sanningsenlig.

Jag har verkligen ingen inbyggd kompass i mitt huvud. Vi har nyss besökt Luleå, mannen och jag. I den stan finns det, åtminstone, tre gallerior, som gjorda för shopping. I dessa dagar lyser dessutom "Slutrea - 70%"-skyltarna och lockar till impulsköp. Inte för att jag kan skylla på dem, utan det är de här vilseledande in- och utgångarna som får mig att känna mig äldre än äldst. Och virrigare än virrigast. 

Man går in i en galleria, spankulerar omkring i godan ro, åker rulltrappor upp och ner, kikar in på de lockande butikerna ända tills maken säger: Nu kan vi det här, nu går vi vidare.

Självklart följer jag honom, nåt annat vore att sätta sig själv i en omöjlig situation, och så går vi ut. Men . . .

Vi hamnar på ett helt annat ställe än där vi gick in! Ibland inte ens i samma stad. Det som jag spanade in och klassade som intressant objekt, innan vi gick in i gallerian, finns inte längre kvar! Inte ens gatan med bussarna. Och då är jag helt lost. Igen och igen och igen.

Då är det tryggt att bara hänga med och lita helt på han med både lokalsinne, inbyggd kompass och trygghet.

Det blir aldrig som när syster Gun och jag hade några timmar för shopping i störststan, alldeles för oss själva. Vi kom ut från en affär och började gå vidare mot nya mål då det, som en blixt från en klar himmel, började störtregna och vi rusade blint mot närmsta affär som vi inte varit in. i Där började vi frenetiskt snurra på klädställningarna, kanske i hopp om att de skulle fungera som torkfläktar, när vi samtidigt fick en uppenbarelse! Kanske berodde den på expediternas ansiktsuttryck eller nåt annat men plötsligt väste vi i varsin mungipa till varann: Här har vi ju varit!

Jovisst, för cirka tjugotre sekunder sen . . .

Numera stannar vi hellre hemma när vi träffas.  Tiderna förändras. Och vi med dem. Gun sitter hemma med ena benet i paket och jag har bytt glasögon och håller på att gå in mig. Ibland är det så långt till marken att jag måste känna  mig för och gå försiktigt. Det skulle jag självklart inte ha tid med om jag var på shoppingtur med syrran. Så, tiden går men inte vi.

Stopp! Stopp! Vänd!

Han är van vid det där, mannen min. 

Plötsligt ser jag nåt som måste utforskas närmare och den här gången skyllde jag på en skylt där det stod: Sagostig.

I själva verket hade jag ju fått syn på en naken karl som satt och spelade fiol vid forsen! Inte för att jag är så speciellt förtjust i fiolspel (sedan jag bodde med kusin Eva en sommar, då hon var nybörjare på fiol och övade idogt) men Näcken finner jag desto intressantare.

Att åka bil längs Vildmarksvägen är ren och skär lycka, åtminstone för mig. Ja, Staffan håller med och tur är väl det, annars hade jag ju varit tvingad att köra bilen själv och det har jag verkligen inte tid med. Mina sinnen har fullt upp med att hinna lagra allt så att jag kan ta fram minnena när vintern känns tung.

Jag tror att jag ska försöka med en prenumeration på en tur varje sommar. Man upptäcker ständigt nya saker. En toalett, till exempel, när man är på rundvandring i Fatmomakke och nöden slår till. Jag har nog bott i Fatmomakke i något tidigare liv, känns det som, men då fanns det ingen toa på det stället som det i dag finns. Vad jag minns ....

Men nu är jag hemma i Selsfors, vid Skellefteälven. Och här skulle jag springa för livet om jag såg - och hörde - en naken karl spela fiol! Här i byn finns det en annan sorts sagofigurer; mystomtar, ordentligt klädda och ingen spelar fiol. Bara nu inte tomten A får nån ide’, han får nämligen sådana ibland. Men jag hoppas, och tror, att han innerst inne är en omtänksam person, han har ju faktiskt dragit ner på antalet bilder på sina bara fötter på sociala medier 🥴