saltatochkryddat

.... det finns annat som också brinner. Mitt knä, t ex.

Jag är förtvivlad.

Så gott som varje dag får jag veta att jag inte är en riktig AIK-supporter. Varför? Jo, en äkta supporter går på alla hemmamatcher och hejar på sitt lag. Annars är man en svikare.

Spelarna i laget vädjar till publiken, den sjätte utespelaren, att komma och stötta dem, att bära fram dem till vinst. Helt förståeligt och, faktiskt, lite rörande. Så mycket betyder "de riktiga" supportrarna, de som är på plats vid varje match.

Visst har vi varit på en del matcher, men på grund av en väsentligt betydande anledning, makens skiftjobb inom vården, har vi varit förhindrade på många. För att, som riktigt hockeyintresserade, kunna se samtliga SHL-matcher, har vi köpt abonnemang på C-more. Det kostar en slant. Det är det värt.

Inför slutspelet kollade vi med makens schema hur många matcher vi skulle kunna gå till Arenan och se. En! En enda hemmamatch mot Djurgården. Okej, men den chansen skulle vi ta, i alla fall.

DÅ inträffade ett oväntat inslag i vardagen. Jag drabbades, i en fallolycka, av två stukade fötter och ett ständigt värkande, stelt knä med lösa benbitar. Att gå i en vanlig trappa, är inget man ser fram emot. Att då tänka sig att gå i de jättehöga, icke-ergonomiska, trappstegen på Arenan är helt uteslutet. 

Som om inte det räckte, har jag drabbats av något annat plågsamt. Dåligt samvete. Skuldkänslor.

Jag kan inte hjälpa mitt älskade AIK. Jag är en av svikarna.

Snälla ni på Västra Stå, snälla North Power, klappa och sjung från mig också! Ni är helt suveräna! Peppar, sjunger, kör med specialskrivna hejaramsor till enskilda spelare, sprider glädje och tystar de självutnämnda "experterna" som svär, gormar och gnäller, ni får igång övrig publik samt laget. Helt enkelt ovärderliga.

Det är inte jag. Jo, av skatteverket förstås. 10.549 kronor i restskatt, bara för att jag har haft fräckheten att gå i pension. Från att ha varit sjukpensionär. Förmögenhetsskatt, alltså (obs! Ironi).

Jag försöker i alla fall sprida glädje och kärlek på Skellefteå AIKs fans facebooksida. Räknas det?

Heja AIK, laget i mitt hjärta, känn mitt stöd och min kärlek. Jag ber.

Det här är fyra sjundedelar av min junta för snart tjugo år sedan. Det var på den tiden vi handarbetade. Länge sen alltså. Här broderade vi på samma duk. Någon, medlem nummer fem, skulle få den på sin födelsedag. Nummer sex var bortrest och fick ta över hela alltet när hon kom hem. Nummer sju var jag och jag var bakom kameran.

I går kväll var vi här hos mig allihop. Och gissa om vi pratade sjukdomar!

Herremin, vad vi har krämpor. Men rätt som det är ska nån bli mormor eller farmor och då först slås vi av tanken: Men är vi så gamla ...

Det känns inte så när vi träffas. Inte ens krämporna känns särskilt mycket då. Men det är när någon av oss ska få barnbarn som vi fattar att det tioårsjubileum vi har envisats med att fira ett antal gånger, eftersom vi inte riktigt minns när vi startade juntan, kanske måste uppgraderas.

När jag skulle leta fram ett foto av oss i den osorterade bildlådan, passerade jag flera som inte längre finns på jorden. Somliga dog unga, andra hade "åldern inne", så att säga. Men oj så många de var! Särskilt de som aldrig uppnådde den ålder vi är i nu. Vänner, klasskompisar, släktingar, grannar, arbetskamrater.

Det får mig att tänka. Och vara tacksam. Visst sjutton är jag lite ofrisk och visst tusan har jag knävligt ont i knät jag skadade när jag svimmade i duschen men jag lever! Och jag har roligt nästan jämt. Och jag har kärlek som gör mig så tacksam och lycklig.

Och jag har juntan. Sju stycken utan minne men med fullt fungerande talorgan. Vi tillåter oss att skratta både med och åt varann. Efter fyrtio år (faktiskt!) känner man varandras svagheter och det är dom som är roligast. Det behövs bara att någon säger: Minns ni när ... Så svarar de andra: Nää, gör du?

Med all respekt och medkänsla till alla som inte har det som vi, måste jag ändå få säga: Fasingen, det är sjukt kul att bli gammal! Förlåt.

Varje år, den 14 mars, infaller dagen för, kort sagt, 3,14. Pi är ett irrationellt tal. Gissa om jag känner samhörighet! Den samhörigheten är väl inte själva huvudanledningen till att det firas i dag i delar av världen, utan det är ju, smart nog, för att det är månad tre, dag fjorton i dag. 3,14.

Samma dag har jag namnsdag. Är inte det lite kusligt så säg.

Visserligen har Matilda, världens mysigaste systerdotterdotter, också namnsdag men den värsta konkurrenten om uppmärksamhet är systersonen, Jerker, som passar på att fylla år på pi-dagen. Det är ju lite pi-nsamt eftersom han absolut inte är det minsta irrationell och följaktligen inte har så mycket gemensamt med pi. Matilda är lite mer piaktig men inte som jag. 

Både pi och jag är avrundade, vi fortsätter att uppvisa brist på regelbundenhet, flera frågetecken är ouppklarade. Däremot finns det, när det gäller mig, inga som helst oklarheter om att jag är kursiv, medan det diskuteras om pi ska vara rakt eller kursivt.

Jag gillar pi. Mest för att det är det enda jag minns från matten i skolan. Ja, förstås, logaritmer glömmer jag ju aldrig. Ordet, alltså. Innebörden har jag aldrig haft användning för men jag glömmer aldrig gymnasielärarens uttal äällloggarrrritmärr. Så fastnar kunskap. Ordkunskap.

Maken är, dagen till ära, ledig. Vi ska fira med pi-roger och pi-rrvatten, som är ett familjenamn på kolsyrat vatten. Men till kvällen blir det annat ljud i skällan! Då är det hockey som gäller och inget annat. Då existerar inga andra bokstäver än AIK. Skellefteå AIK. 💛🖤

Jon Henrik Fjällgren. En av de största. 

Haha, kanske nån skrattar, han är väl bara 1,65  cirka. Jaha, och?

Jag pratar inte om nåt så obetydligt som längd, jag pratar om att vara människa. Och där är Jon Henrik bland de största jag vet.

Såg du när han besökte René Nyberg på hennes brygga? När han berättade om sin barndom och uppväxt? Om mobbningen? Om självmordstankarna på grund av mobbningen? Då såg och hörde du också att han nu ser det som en nödvändig erfarenhet för att han i dag ska kunna vara till stöd och hjälp för andra. Va? Hur stor och "förlåtande" mot sina plågoandar är man inte då? De som grävde ner honom i jorden, som spöade honom, som spikade upp hans kläder, som fick honom att inte vilja leva?

I dag når han ut till många, med sin musik, med sin medmänsklighet, med sitt budskap. Om han själv ville, skulle han garanterat kunna leva gott på sitt nya liv i rampljuset. Men se, det är han inte intresserad av, han är och förblir renskötare. Det är där, i skogen och bland renarna han lever. På riktigt. Han byter inte bort norrskenets och midnattssolens ljus mot strålkastarljuset på världens scener. Renarna kan skatta sig lyckliga.

Men nån gång då och då bör Jon Henrik besöka det offentliga rummet för att påminna oss om den lilla människans betydelse i det stora universum. Om kärlekens seger över hatet.

Och har du inte sett avsnittet av Renés Brygga där den, på alla sätt, vackra colombianska samen medverkar, försök, om du har möjlighet, att se det. Du lär inte ångra det.

Om Melodifestivalen har jag inget att säga.

Alltså Kusmark. Det finns så mycket att säga om den byn och dess invånare och snacka om att de har satt byn på världskartan. 

Där finns tydligen allt. Min son, till exempel. Han är inte på något sätt världsberömd men inom vissa kretsar äger han en viss dignitet, har jag förstått. Han har även myntat uttrycket "Bor man i Kusmark, behöver man inte fara nån annanstans". I ärlighetens namn tror jag att han säger det, just för att slippa fara nån annanstans. Till sin mor, till exempel. Men jag ska testa honom jag. Nån dag ska jag göra stuvade makaroner och stekt bogfläsk, så nära mormors version som möjligt, och då ska vi se om han inte behöver fara nån annanstans . . .

I Kusmark finns också två av mina älskade barnbarn, Arwen och Mio, och det skulle förvåna mig mycket om inte en eller två av dem också skulle bidra till att sprida kännedom om sin by. Men på helt olika sätt. Min favoritkonstnär finns också där. Och hennes dotter som gör sin konst på ett annat, men inte mindre beundransvärt, sätt.

Trodde du kanske att det bara är storstäder som hyser intressanta och begåvade människor? Ibland misstänker jag att våra politiker i alla fall tror det. Här i Skellefteå, till exempel, beslutades att gatubelysningen skulle släckas i alla byar. Om inte byborna bekostade hela kittet själva. Lysande, va? Då reste de sig! Byborna. Och de styrande vågade inte annat än att riva upp beslutet. För i byarna finns det många begåvade människor. Som värnar sitt.

Därför är det inte konstigt alls att Viktor Arvidsson, 1,75 m, är bland de största i NHL. Han kommer ju  från en by, där man blir sedd. Där man får ta plats. Han är en stor stjärna nu. Per Lindholm också. De båda tyckte att även om man bor i Kusmark så kan man faktiskt fara nån annanstans.

Huvudsaken är ju ändå bara att man mår bra. Och har gatlyse. Trots att det finns så mycket annat som lyser. I våra byar. I våra hjärtan. Stjärnglans.