Nu är det krig!! Trast me.
Varje morron ligger mina utplacerade troll på marken i Trollbacken. Innan jag går och lägger mig på kvällen, kollar jag så att tre av dem står på stubben och ett bredvid. Precis som det är tänkt att vara.
Men på morron . . . Samma elände. Jag har beskyllt harar, hundar, herrar, i princip allt som går att misstänka. Nu vet jag! Det är fuskbyggarna!
I morse tog jag dem på bar gärning och rusade ut som den värsta Arga snickaren. Då satt dom redan i en björk och hånkraxade. Sabla marodörer!
Jag ska ta ett snack med deras släkting, koltrasten, som sjunger så fint för oss, och be honom tala förstånd med dem. Om de överhuvudtaget har nåt. Tillåt mig tvivla.
Nyss hörde jag också en liljekonvalj ropa: Huka er! Nu kommer han igen!
Varningen gäller, som du säkert förstår, maken som kör gräsklipparen/uppsamlaren helt utan pardon. Han är koncentrerad både framåt och bakåt för att se så att det funkar. En liten liljekonvaljkulle får inte stoppa framfarten och, förresten, "nog
kommer dom igen".
Ska jag satsa en slant så blir det hellre på fuskbyggarna. Dom kommer garanterat igen. Trast me.
Stackare.
Man-to-Man-Talk
I min ägo har jag en riktig skatt, ett fotoalbum som min son och sonhustru har gjort med fantastiska, underbara bilder av barn och barnbarn. Bland annat ovanstående på storkusin Alfred och lillkusin Mio. I dag är de fjorton respektive tio, så det är några
år sen men så här, med lite distans till händelsen, kombinerat med vetskap om hur de har vuxit och utvecklats, kan jag absolut tänka mig hur det förtroliga samtalet lät.
Alfred: När du blir lika stor som jag, Mio, då ska du bestämma dig för vad som är viktigt i livet. Är det skolan eller är det Star Wars? Jag bestämde mig ganska tidigt för fotbollen. Och det har jag aldrig ångrat.
Mio: Men mamma och pappa säger att skolan är jätteviktig . . .
Alfred: Det är Livets skola som är viktig! Inte står det i skolböckerna nåt om hur man lägger en frispark eller hur man glidtacklas. Du kommer inte att hitta ett enda lasersvärd i dina skolböcker den dag du börjar ettan.
Mio: Va?! Inga lasersvärd?
Alfred: Nix. Inte ett.
Visst är det skönt att kunna luta sig mot en äldre, erfaren vän, som vill ens bästa, även om man får sina illusioner krossade. Nu har ju Mio, tack och lov, vuxit upp till en klok individ som har sina egna, bestämda åsikter. Jag hade lyckan att höra en
av hans kompisar säga: Alltså, Mio, kan du äta hur mycket som helst? (I det fallet var det kakor). Vad som helst, hur mycket som helst, svarade Mio.
Jaså, kan du äta en väckarklocka kanske, skrattade kompisen. "Ja, en gång i livet tycker jag nog att man bör prova det", ett klassiskt Miosvar.
Älskade barn i alla åldrar, var och en av er är unik. Ta vara på det. Lyssna gärna på goda råd men ta dem med en nypa salt.
Den enda sanna glädjen, är det genuina glädjeskrattet som gör en utmattad. Det är därför jag behöver sova minst åtta timmar per natt. Min hela, stora familj och bonusfamilj gör mig helt matt. Av lycka.
Fort var’e gjort 💨
Detta är en något förenklad kartbild över Knäred, en ort i i Halland. Eller så inte. Det kan också vara en bild på mitt högra knä. I går var det i fokus!
Jag fick en återbudstid på ortopeden så det blev snabba ryck. Turligt nog var Staffan hemma på förmiddan så han kunde både skjutsa mig och vara mitt moraliska stöd. När vi kom in i väntrummet hörde vi upprörda röster som berättade om nån som hade väntat
i två timmar och som gav upp och åkte hem. Vi tittade på varann och insåg att vid en lika lång väntetid för mig, kunde inte Staffan vara kvar och bistå mig. Jobbet kallade.
Jag hade tid klockan 11.20. Klockan 11.20 blev jag välkomnad in! Träffade en trevlig läkare som sammanfattade min knähistoria men jag var tvungen att protestera när han påstod att jag hade ramlat och slagit knät tidigare, när jag var liten. "Nja,
så liten var jag väl inte, det var för två år sen och jag tror faktiskt jag är lite mindre i dag . . ."
Sen skulle jag ta av mig byxorna och lägga mig på britsen. Då kom han loss minsann. Jag försökte gnälla så lite som möjligt men det var omöjligt.
Då fick jag klä på mig och sätta mig för att få höra domen. "Du tycker säkert att två månader är en lång tid", sa han och jag höll livaktigt med. "Det gör inte vi", fortsatte han och jag undrade om det var en långsemester han såg fram
emot. "Ett skadat knä behöver minst sex månader för att läka". Vilket han påstod att det skulle göra. Efter en beskrivning på en eventuell operation med sövning och brutala åtgärder i knät, höll jag med honom. När det senare visade sig att
det ju faktiskt är TRE månader sedan jag gjorde mig illa, ja, då såg jag ljuset i tunneln. Bara tre månader kvar av självläkning, i stället för fyra!!
Livet lekte. Parkeringen kostade tre kronor.
I dag är det värre. Knät visar sig från sin sämsta sida efter gårdagens undersökning. Dessutom kunde jag inte motstå Staffans förkylningsbaciller så nu är jag däckad. Och det knävligaste är att jag håller på att få feber. Det hade inte han.
Och det enda jag längtar efter är dubbla Mariekex med smör, doppade i te. Några såna finns inte i det här skafferiet. De innehåller ju socker.
Matilda, fysio, du hade rätt. "Kroppen", favvonapraPRATERN, du skulle haft rätt om jag gett dig chansen. Jörgen, kiropraktor för AIK, du skulle ha sett till att jag var spelklar när SHL börjar om. Och ortopeddoktorn, tack för
att du räknade fel, du fixade ett nytänt hopp hos mig. Och jag får gå litte lagom. Och cykla!
Det kunde ha varit värre.
Kladdkaka? Självklart!
Okej, jag är ju ingen nybörjare. Mio och Arwen har två äldre kusiner, Gideon och Alfred, femton och fjorton, och de har sen lääääänge slutat önska sig något annat än pengar. Så, när de fyller år får de en slant men när det gäller julklappar har
jag satt ner foten. Julklappar är paket och jag slår inte in pengar i ett paket, bara så ni vet. Och om de inte kommer med några önskemål, riskerar de att få kalsonger (blää), sockar (men mormor!) eller nån praktisk pryl som de inte kommer att
använda. Skyll er själva när ni inte kan klämma fram en önskelista!
Men när det gäller kakor och andra godsaker, då är det minsann inte svårt. De får bestämma varsin sort, som jag bakar till dem när de fyller år.
Mio - kladdkaka, varje år
Arwen - dubbla knäckflarn med chokladsmörkräm mellan
Alfred - samma som Arwen
Gideon - har gått över från knäckflarn till potatisbakelser i långpanna (det blir fler av dom)
I år bestämde jag mig för att gå all in på kladdkakan. En tvåvånings med fyllning av ljus choklad och grädde. Den dög.
Arwens knäckflarn bakade jag dygnet runt. Första omgången tvingades jag slänga, den blev inte som den skulle. Morgonen efter gjorde jag ett nytt försök som lyckades. Träffade grannen mittöver i trapphuset: Vå klåån, baka du döngne runt du? He lukte bakaneinga
både i går kwäll å nöu om mårjan.
Att misslyckas med bakning gör mig inte på gott humör. Det borde hon veta vid det här laget . . .
Men att femtonåringen (sexton i höst) och fjortonåringen har bjudit in sig till mormor på middag i dag, det gör mig på väldigt gott humör. Man duger liksom. Föräldrarna är borta över helgen, så när Gidde ringde och hörde sig för om middag "på söndag",
frågade jag förstås om de inte ville komma och äta på lördagen också. "Tack, men det blir för stressigt. Du vet, vi har ju både hus och hund att sköta om". Jag skrattade länge sedan jag lagt på luren.
❤️
