saltatochkryddat

Ljuset kan för många människor innebära en skillnad på livskvalitet. För en del kan det till och med vara så att, när ljuset slocknar och det blir mörkt, så blir det ett väldigt jobbigt mörker. 

Så allvarlig är inte den här storyn men den har, trots det, en sensmoral.

Från och med höstens första SHL-match, har Skellefteå AIK-ljuset tänts varje gång AIK har spelat. Ibland har det gått bra för "oss", ibland mindre bra men "vi" har hela tiden haft chans till revansch, ljuset är ju inte mer än människa, om man så säger.

Men när slutspelet började, höll det på att toka till sig ordentligt. I femte matchen av sju, fräste det till och ljuset slocknade! I dubbel bemärkelse; Luleå vann. 

Vi hade inte haft tillräcklig koll så vi var inte beredda på varken det ena eller det andra.

Nu var goda råd dyra. Eller faktiskt inte alls så dyra. Det var ju bara att ta sig mellan alla gatuarbeten och fram till ljusgrottan Lowima. Där finns det magiska ljuset. Bland andra magiska.

Så, när sjätte matchen började, brann en ny, kraftig vinnarlåga. När Luleå gjorde 2-0, såg vi på varann, Staffan och jag, och undrade vad i hela friden.

Men när lågan växte till sig allt eftersom, fixades allt. Jisses, vilken glöd våra spelare också fick och vi avgick med segern.

När sjunde och avgörande matchen skulle - inte gå av stapeln för det kan bara båtar göra - ta sin början, såg vi till att lågan var klar och hög vid nedsläpp. Och visst funkade det! Våra spelare var omutbara och spelade som gudar.

Varje år, i midsommartid, är det alltid någon som påpekar att "nu går vi mot mörkare tider". Det finns ett ord för dem: glädjedödare. Vi, här uppe i norr, har en hel radda av långa, ljusa dagar och nätter framför oss. Att njuta av. I lugn och ro. Vara i nuet.

Tids nog blir det mörkt. Men det är då det uppenbarar sig! Hockeyljuset! Som lyser upp hela, långa, tunga vintern. 

Men okej, det finns fler som lyser upp tillvaron. Familj, vänner, böcker, TV, många är dom. En av dem heter Yvonne och hon ringde till mig och sa, med försiktig röst: Hur är det? Är du arg på mig?

Jag höll på att ramla av stolen. Jag?? Arg?? På DIG?? Varför frågar du det?

Jag har fyllt år ...

Och jag hade GLÖMT det! För första gången i världshistorien. Som jag skämdes.

Så i dag var jag väldigt angelägen om att inte missa Annikas födelsedag och skickade ett inspirerat sms till henne. Efter en kort stund kom det: Tack för gratulationen på min namnsdag! I morron fyller jag år.

Vet ja väl.

Sensmoralen då? Man behöver inte vara arg eller dement för att man glömmer sina vänner. Det kan vara SLUTSPELSTIDER!

Ljust det. 🕯 

Men graden av glädje varierar.

I morse, till exempel, den 13 april, dagen efter kvällen då Skellefteå AIK förlorade mot Luleå, då var jag ju glad att vi hade flera matcher på oss att vinna stort. Så, fylld av ny, fräsch optimism, drog jag upp persiennen. Effekten blev den motsatta, det kändes som att jag drog ner en gardin i stället.

Julafton, okej. Då får det gärna se ut så här, med naturen inbäddad i mjuk snö och ett snöfall som fortfarande singlar ner mot marken. Och vägen. Va fasen, vi har ju en nytvättad bil! En glänsande, vacker röd bil, redo att ge sig ut på äventyr. Trodde vi.

Så här i pandemikarantäntider är det ju extra viktigt att göra något roligt, smittfritt. Då kan det vara läge för en biltur på okända vägar, där man kan upptäcka en storslagen tall, till exempel.

Då kan man ta fram den medhavda fikakorgen och sitta i bilen och beundra stortall’n samtidigt som man avnjuter kaffe och en macka. Det är livskvalitet, det! Inte bara i karantäntider men speciellt då.

Men med ett ymnigt snöfall den 13 april och ett tokslaskigt före, tar man inte ut sin nytvättade bil.

Så - vad återstår att förgylla dagarna med? Korsord, böcker, TV efter kl 17 (vår egen regel, om det inte är sport, förstås), lunch, tvåfika, middag och en hel mängd spontanitet. Tvärboka tvättstugan, till exempel. Eller rensa ur en garderob. Det skulle man kunna göra men inte när det är ett herrans osympatiskt väder ute. Då tar det liksom emot.

Om vi siktar på en månad framåt. Då kanske vi kan ta oss in i stugan. Snö, snö, snö, just nu. Men då, den 13 maj, kanske vi äter middag för första gången där. Raclette, för så ska det vara.

Vi har alltid något att se fram emot. Just nu ser jag mycket fram emot att fortsätta läsa Sorgeängel av Marianne Cedervall. Hos Hervor vilar inga ledsamheter. Hon tar sig an alla problem, små som stora, med en rejäl dos svordomar och fantastiska norrländska uttryck. En kvinna som inte skulle låta ett tjockt snötäcke den 13 april hejda sig. Hon har krafter, den kvinnan! Hon är min idol. Jag ska lära mig några av hennes osande eder på meänkieli som jag kan ta till när jag är som argast på vädret. 

Jag varvar Sorgeängel med Handbok för språkpoliser. Den är också vansinnigt bra. Kan man förresten säga så, "vansinnigt bra"? 

Livet är fullt av guldkorn. Det gäller bara att gräva fram dem under snön.

I går var det kanonsol och tokvarmt mot väggen. Och som om inte det räckte sprakade en eld så mysigt. I två timmar satt vi där och njöt, skrattade och pratade, kläder och hår blev rökimpregnerade och tammesjuttsingen om inte kinderna fick färg av solens strålar.

Det var vår och det var kärlek.

Det var i går det.

I dag finns bara kärleken kvar. Vintern är tillbaka med full kraft! Snön faller diagonalt mot marken på grund av blåsten. Trafikvarningar är utfärdade. Jag fryser inomhus men inte inombords.

Att få vara med och fira ett barnbarns födelsedag - 16 år! - så här i pandemitider. Att, trots uteblivna, annars så självklara, kramar känna en lycka som gör att jag i dag struntar fullkomligt i det urusla vädret.

Vi norrlänningar är ett härdat folk. Vi, och blåsipporna, vet att det inte är lönt att krypa upp ur myllan än. Vi blir inte besvikna över ett "bakslag" i våren. Vi är beredda på att det kan vara så att den riktiga våren blommar ut på två dagar innan den övergår till sommar. Men då jäsiken kommer både vitsippor, tussilago, krokusar och shortsen fram!

Vi får rapporter och bilder från Stockholms skärgård som andas våryra. De ställer fram hammock och trädgårdsmöbler, krattar, fejar och står i. Vi tittar ut genom fönstret och ser snusbruna snöhögar och snötäckta gräsmattor. Men låter vi oss nedslås och förskräckas? Icket.

Vi vet nämligen att en morgon när vi vaknar är snön borta och flyttfåglarna här.

Hipsvips.

Nu ska vi dessutom spela slutspel i ishockey. Då gäller det också att vara beredd. När vi, på grund av pandemirestriktioner, inte får vara på plats och stötta vårt lag, gäller det att visa stödet på andra sätt. Det är svartgult på balkonger, i trapphus, i klädval, i middagsdukning, i val av dryck (Cola, sockerfri förstås och Fanta) och gärna potatis och brända köttbitar. Är man supporter så är man.

MEN, jag är nog, i mångas ögon, inte en riktig Skellefteå AIK-supporter. Då ska man nämligen hata Björklöven. Jag är oförmögen att hata. Jag älskar hellre. Kanske inte Löven och Luleå men jag kan gå med i Sten-Georgs hejarop: Krossa Löven! Som de sa oavsett vilket lag "vi" mötte. Kärlek.

Och jag är lugn när det gäller vädret. Min mor sa alltid, när jag blev skitsur över att det snöade, "nysnön tär på gammsnön". Och, tänk, hon hade alldeles rätt. Varje år försvann den helt plötsligt. Det gäller att vara beredd, som sagt.

Undras förresten om de har tvingats täcka över hammocken i dag, stockholmarna? Hörde nåt om snö, regn och storm . . . 

I dag, påskdagen den 4 april 2021, är det helmulet, helgrått, helblåsigt och helhurvigt.

Ända tills jag går in i vardagsrummet!

Alltså, finns det något som kan lysa upp en hel tillvaro bättre än tulpaner?

Jag menar, i normala fall finns det mycket annat som kan konkurrera ut blommorna; barnbarn, barn, sol, ishockey, fotboll, mat, goda vänner, ja, en hel massa faktiskt. Men nu är det som det är, som alla vet. Och då är det underbart att tulpanerna finns! Som lyser.

I går hade jag en diskussion med självaste solen. Ett vårtecken för oss är när vi kan inta tvåkaffet på balkongen och njuta av lä och värme. I går lyste solen enbart med sin frånvaro, trots löfte från tillförlitlig källa, precis när det var kaffedags. Men när vi lite senare skulle se en hel del sport på TV, då passade den rackarn på att inte bara komma fram, utan att vrida på sin maxstyrka rätt in i TV-soffan. Vaddå mörkläggningsgardiner? Aldrig i livet! Jag gillar ljus, det är bara det att det ska ha förstånd att veta när det passar och inte.

Snart har vi ljust dygnet runt. Bästa tiden på året. Jag kan stiga upp mitt i natten och klart och tydligt se allt som händer och sker. Om en hare skuttar förbi. Om våra cyklar står kvar. Jag kan också se att det är en dörr till förrådet som inte stängts igen ordentligt och som ger upphov till det där mystiska ljudet som gett mig hjärtklappning. Jo, jag kan se men oftast är det Staffan som blir brutalt väckt och snäll och modig som han är, stiger han upp och kollar eventuella inbrottstjuvar, världskrig, otillåten skogsavverkning och annat som jag redan funderat ut.

Eftersom allt detta händer på sommaren då vi bor i stugan, kan det också hända att han går ut och stänger igen dörren. Vilken karl jag har 🥰

När jag var barn och det hände att jag var ensam hemma nån kväll, låste jag aldrig dörren. Det byggde på teorin att jag snabbt skulle kunna ta mig ut om någonting hemskt hände. Att någon hemsk lika lätt skulle kunna ta sig in i huset, hade jag förmodligen ingen tanke på. Numera känner jag efter två-tre gånger att dörren är låst. Det finns faktiskt björnar i närheten av stugan.

Hemma i lägenheten i stan har vi dubbla lås och gatlampor precis utanför. Plus tulpaner! Jag ser ljuset.