saltatochkryddat

Jag är galen i våra ljusa sommarnätter! Innan jag blev, så kallat, vuxen och fick morgonpigga barn, ville jag helst vara vaken och njuta hela nätterna på sommaren. Och sova på dagarna.

Det gick ju självklart inte för sig. Andra familjemedlemmar tyckte liksom annorlunda än jag. Mor, morgonpigg som få, kvittrande över den värdefulla extratimmen och då menar jag den mellan klockan fem och sex!

Far, morgonsur som få, gillade inte att andra "sov bort dagen", när han tvingades börja jobba före klockan sju. Så han väsnades lite extra.

Syrran och jag var aldrig i fas förrän vi båda var vuxna, stadgade, föräldrar och ansvarstagande. Hon blev ju så där pinsamt kär och skulle hennes kille komma hem på permis från lumpen med tåg till järnvägsstationen klockan sex på morgonen så nog stod hon där och väntade halv sex! Ifall  tåget var tidigt. Hallå Gun, det var SJ han åkte med!!

Nä, vaken skulle man vara på nätterna om sommaren. Fiska abbarn. Gå skogspromenader med bästisen och prata om killar. Lägga sig och sova på gräsmattan under en filt sedan midsommarfirandet tagit slut. I skuggan, alltså. För solen lyste hela natten och då blev det för varmt med filt, vilken man behövde för att stänga ute myggen.

Och fotbollssommaren , bronset du vet, när Staffan och jag gick ut efter sista matchen var spelad, och väntade på att beckasinen skulle flyga förbi hemöver efter att ha sett matcherna på puben med polarna (räknade vi ut). Varje natt. Samma tid. I solens sken. Så himla gött.

Jag vet sörlänningar som hälsat på oss här uppe och som klagat över bristande nattsömn på grund av uteblivet mörker, trots svarta filtar för fönstren. Jag har aldrig förstått mig på dem. Har aldrig haft några sådana problem.

Jag sover sämre när det är svart ute och jag inte kan lokalisera de främmande ljud jag hör. På sommaren ser jag vartenda ljud. Det gillar jag!

En gång i tiden gick vi på samma högstadieskola men hade ingen närmare kontakt då än att jag tyckte hon verkade rent  onödigt glad. Men så hamnade vi i samma klass på gymnasiet och hennes glädje smittade av sig på mig. Vi blev som ler- och långhalm i ett par intensiva och roliga år, tills de där killarna kom i vägen. Man sa inte pojkvän då, man hade, alternativt hade inte, en kille.

Kicki, för så heter hon, var dotter till en far och en mor som hade en bonnagård. Dit kom en dag en ung, snygg yngling för att jobba. Han kom ända från Israel och varför han kom just hit, till en by utanför Skellefteå, förstod jag aldrig. Men resultatet (ödet?) blev att han förälskade sig i bondens dotter och hon i honom. Resten är historia, som man brukar säga.

Fast inte riktigt ändå.

För så småningom flyttade de till makens hemland och där bor de nu med fyra barn och en massa barnbarn.

Du vet vad som händer i Israel nu, va?

Härom kvällen skämtade hon om vilken utstyrsel hon skulle ha i skyddsrummet - på natten. Skrattet fastnade i halsen på mig.

Hon lever i en verklighet, jag i en annan.

Hon är anpassningsbar, det är inte jag.

Hon skulle nog inte tycka att en hockeymatch är bland det mest spännande man kan uppleva - det gör jag.

Vem kunde ha anat detta när vi var unga och levde det bekymmersfria livet? Inte hon, inte jag.

Hennes moster bor granne med oss och nån gång händer det att det ringer på vår dörr och när jag öppnar står Kicki där med ett stort leende: Hej! Jag skulle bara säga att jag är hemma nu.

Vad jag skulle önska att det hände nu. I stället för att hon skulle befinna sig i ett krigsområde, där det anses vara tur att man har ett skyddsrum i samma hus som man bor i. Jag anser att jag har tur om jag vinner 60 kronor på Triss och dessutom har en blå syrsa som sitter i fönstret och gör mig glad så att jag inte glömmer bort hur bra jag har det.

Var rädda om er, Kicki med familj! Vi tänker på er.

Klart man vill gå ner i varv när man flyttar till stugan. Vi fick en försmak av det i dag.

Efter att i går ha städat och fejat i stugan, förutom i Röda rummet där vi har magasinerat förra sommaren, åkte vi i dag dit med livets absoluta förnödenheter: mat och TV.

När vi var klara med uppackning och inställning av TV och Boxer, slog vi oss ner i favoritfåtöljerna och drack kaffe. Vi brukar dricka vårt kaffe i normal intagningshastighet men i dag var det tji! Vi anammade tempot i det som visades på TV-skärmen och drack saaakta. Där visades dygnetruntaction minsann: Den stora älgvandringen. Omåttligt populär, har vi hört. Man sitter som på nålar hela tiden. Kommer det nån älg? Nää. Men nästa timme då? Nää.

Om vi ska vara riktigt ärliga så är vi inte imponerade så det stör. Här, i stugan, har den STORA älgvandringen redan skett. De, älgarna, har i förbifarten tuktat vårt äppelträd, körsbärsträd, vår körsbärsbuske och vår rönnhäck.

Pia, en av våra goda grannar, såg 13, T-R-E-T-T-O-N älgar på en och samma gång, nere på isen i en lång rad. 

Så - om vi sitter dygnet runt och ser om det dyker upp en älg på TV-rutan? Nja, inte sedan vi hade en livs levande på altanen. Det räckte för att fascinationen gällande älgar skulle avta.

Däremot slutar vi aldrig att bli lyckliga av fågelsången, sädesärlorna Sälly och Ärlands återkomst till vårt stugtak, deras hälsningsvissling, koltrastens vackra sång från talltoppen och ekorrens försök att komma åt fågelmaten. Det, mina vänner, är action som tilltalar oss.

För att inte tala om den stora myrvandringen. Där behöver man inte vänta i spänning i flera timmar. Den är ständigt påGÅENDE.

Hej skogen, älven och stugan, nu kommer vi!

Aldrig tidigare har jag känt att det kända uttrycket från en indignerad ex-Robinsondeltagare, har suttit så bra som nu.

Och nu till nåt helt annat. Eller?

När jag ändå är inne på bedrägligt beteende.

Vi, Staffan och jag, älskar sport. En helkväll för oss betyder att TV-programmet är fullsmockat med idrott, hockey, fotboll, friidrott, tennis, curling, handboll med mera. Vi diskuterar fortfarande om snooker hör till kategorin sport men okej, jag har faktiskt lärt mig att tycka det är lite kul se på. Fast inte så länge.

MEN vad ska vi göra med fotbollen på högsta nivån? Elitspelande miljardärer med supertränade kroppar som flännar (skriker, gråter), snurrar tiotals varv och vrider sig i plågor så fort en motståndare är närmare än en meter. Okej, jag överdriver men det är ingenting mot vad de gör!

De försöker tillskansa sig fördelar genom bedrägligt beteende. De också.

Ronaldinho, han dribblade och fintade i stället. Med ett leende på läpparna. Då var det underhållning! Men hur kul är det nu att se vuxna män ligga och gråta efter att nästan ha blivit påsprungna? Jag säger bara Neymar. Sen får du säga vad du vill.

Min favoritspelare har nästan samma efternamn som jag. Egentligen exakt samma men man vill ju inte vara den som skryter. Men i väntan på att publik tillåts på hans matcher, får vi hålla till godo med europeisk proffsfotboll på TV. Sån där flännfotboll.

Mundus vult deciliter - världen vill bedragas. Visst är det väl ändå dags att vi reviderar det urgamla citatet av Petronius, och återupprättar värdet av ärlighet. Om det nu funkar ihop med girighet . . .

Jag har mina tvivel.