saltatochkryddat

så finns det annat som strålar!

Jag älskar tulpaner och när de finns i den här färgen, finns det inget som kan konkurrera skönhetsmässigt. Tycker jag, alltså.

För det är ju så här med tycke och smak att det är varje enskild människas rättighet att äga egna.

Ändå försöker vi diskutera och övertyga andra om att de har fel om de inte tycker som vi.

Det är kul!

Jag har ett sextonårigt barnbarn som är expert. Han argumenterar med självklar pondus varför hans åsikter är de rätta. Men - och det händer - när han blir överbevisad, då säger han: Jamen det är ju det jag har sagt!!!

Vissa ränder går aldrig ur släktled. Även om Affe tyvärr aldrig träffat sin mormorsfar så skiner släktskapet igenom. Eller är det helt enkelt de manliga generna? På den frågan kan jag svara. Och det blir ett nej.

Jag har även en dotter. Affes mamma. I say no more.

Det är så himla roligt att diskutera med henne och VETA att man själv har rätt och bara sitta och invänta mitt slutgiltiga argument som visar att jag har rätt. Då skulle man kunna tro att hon ger sig men icke. "I min värld är det så".

På tal om skilda världar så börjar ju OS nu. Om bara Coronan håller sig borta blir det nog ett trevligt tidsfördriv under den bistraste vintertiden. Jag är nämligen ingen beundrare av vintern. Enda fördelen med den är att det inte finns mygg. Så egentligen skulle man passa på att vara utomhus men det tycker jag inte heller om, eftersom det är kallt och halt.

För länge sedan, på Medletiden (kan även benämnas medeltiden), då man gick i skola, var det värsta som kunde hända att magistern fick för sig att vi skulle åka skidor på "jympan".

Hemma kunde syrran och jag, frivilligt, spänna på oss skidorna och ta en tur till Grubban, som hade en trevlig och lagom stor backe som vi kunde stajla i. Men när det skulle tvångsåkas skidor på skoltid, drabbades jag alltid av en stor ångest. Bakluckan på skolbussen! Den skulle man öppna själv, medan busschauffören satt och tomgasade på sin plats, lasta in skidorna och till sist stänga luckeländet och haka fast låsanordningen som gick oerhört tungt. Killarna bak i bussen såg med stort intresse på och hoppades att man skulle misslyckas flera gånger så att vi skulle bli försenade till skolan. Och busschauffören gungade fram och tillbaka på sin stol och tokgasade. I stället för att komma ut och hjälpa en stackars ångestfylld och svag flicka.

I vuxen ålder blev jag lämnad på en fjälltopp, dit jag tolkat efter en galen skoter, och tvingades se döden i vitögat genom att på egna ben ta mig ner till fast mark. Om jag svängde? Nä, inte ens humöret, det for lika spikrakt neråt som skidorna.

Där och då bestämde jag mig; jag ska aldrig mer åka skidor! Och är det nåt löfte jag har hållit stenhårt så är det just det.

När snön faller och lägger sig vit och gnistrande, blir det vackert ute. Men när snön faller, köper jag tulpaner och stannar inne. Eller så får jag tulpaner av Mannen. Skidor får andra åka. Det blir kul med OS. Att se andra idrotta gillar jag. Bara jag får sitta inne i värmen med mannen och tulpanerna. Det är sånt som lyser upp min tillvaro.

Jag har dille på att ta bilder på naturligt och onaturligt. Det onaturliga består oftast av sånt som är onaturligt vackert. Naturens egna konstverk.

I går var himlen väldigt spektakulär så jag var bara tvungen att gå ut på balkongen och fota när ljuset bjöd på min favoritfärg.

Men vad i . . . . . hela friden nu då? Tre vita tydliga prickar och en som man bara kan ana.

Dom såg jag inte i kamerafönstret!

Jag brukade diskutera UFOs vara eller icke vara med min far. Han var, självklart, inte öppen alls för något som man inte förklara helt realistiskt och naturligt. Det längsta han kunde sträcka sig var till "lite svårt att förklara men jag kan ju inte veta allt. Bara nästan".

Tills . . . Det kom en sån där dag, som bara infaller once in a Lifetime. Mor och far satt vid köksbordet när jag kom på besök. Med vatten, som far brukade berätta för alla: "Hon kommer med vatten och förväntar sig att kunna hämta färdiga paltar nästa dag".

Självklart var det inte så. Varför skulle jag ta med vatten från det kommunala när de själva hade världens godaste vatten från kallkälla.

Jag såg på deras ansiktsuttryck att det var något. Efter en stund kom det: Om du hade varit här i går kväll . . .

Och så kom det! De hade varit med om något som inte ens han kunde förklara!

Det ena gav det andra och händelser från förr kom fram. Oförklarliga.

Som när han, som barn, en vinterkväll stod vid byavägen och hörde en hästskjuts närma sig. Bjällrornas klang hördes på håll, kom närmare och närmare, passerade (!) honom och försvann! Utan att synas!!

Sen kom det fler bekännelser men från hans vuxna tid. Jag bara gapade och lyssnade.

Det visade sig att även mamma hade upplevt oförklarliga saker. Och var det nånting man kunde vara absolut säker på var om mor försökte "ljuga" eller ej. Vi, syster och jag, såg det på hennes näsvingar, som var rena lögndetektorerna. Vid det här tillfället spärrades de inte ut. Klart! Rena sanningen, alltså.

Jag åkte därifrån, full av vördnad, rädsla och förvissning.

Så - du som läser detta, bli inte rädd för vad du ser på min bild! Även om de finns därute nånstans så vill de oss inget ont. De lyser snarare upp tillvaron. Våra balkonglampor.

men det är sällan att snön gör det.

Stugan är dock omgiven av vågad snö just nu. Eller vågad och vågad, inte vet jag om den är särskilt tuff eller oanständig men består av vågor gör den. Staffan misstänker att det är en hel renhjord som har besökt oss på jakt efter åtkomlig mat men själv var jag säker på att vågorna var en effekt av snö som blåst från träden. Vilka träd, sa min käre make och såg överraskad ut. Jag snurrade runt och kunde konstatera att hans fråga var befogad.

Visserligen står vår stuga "i skogen" men om man ska vara precis och exakt så måste det ha blåst utav bara tusingen om den från träden fallna snön skulle ha placerat sig där, på vår "gräsmatta".

Det blir mer och mer vanligt att de slutsatser som jag drar, blir även de mer och mer vågade, i den meningen att de framförs så snabbt att de kanske inte har hunnit bli riktigt genomtänkta. Jag hinner liksom inte bearbeta sannolikheten i dem innan de torgförs. Tvärsäker, tror jag det kallas. Men även detta går i vågor. Ibland blir jag tveksam när jag löser korsord. Stor bokstav? Lätt som en plätt: versal. Skriver snabbt dit det och är jättenöjd. Men när de korsande våg- och lodräta orden ska dit, stämmer ingenting. Att jag har skrivit fel ord finns inte i min värld. Jag är bombsäker på versal.

Till slut måste jag, för husfridens skull, vända mig till Google och se där! Den stora bokstaven kan tydligen även heta "majuskel". Vilket helknäppt, idiotiskt namn på en versal. Men när jag skriver dit det, faller de andra bitarna på plats, vilket retar mig så mycket att jag byter till ett annat korsord som vet vad en versal vill säga.

Min faiblesse för korsord går i vågor. Den också. Men då det ser så mysigt och rofyllt ut när Staffan sitter vid köksbordet med en kaffekopp och ett uppslaget korsord, måste jag ju också testa mysfaktorn. Ibland infinner den sig men lika ofta ger jag upp och pysslar med nåt annat. Tålamod är inte min grej. Dessutom verkar jag aldrig fatta att det inte går att diskutera sig fram till att ha rätt mot ett facit. Men jag slutar aldrig att försöka. Diskussionens vågor går höga från min sida medan korsordsmakaren tiger still, segerviss som alltid.

Som sagt, nästan allting går i vågor. Utom mitt hår.

Förr kunde man knappt få ut varmkorvarna ur burken, så stora var de. Nu ramlar de ut bara man lutar burken litegrann. Små, smala, fula, trasiga. Bullens korv, favoriterna! Om det inte vore för att smaken är sig tämligen lik, skulle vi bojkotta dem. Nu är det så att jag lever med en korvgubbe. Inte en sån med låda på magen, utan en som älskar korv i alla dess former. Men nu börjar han svikta i sin tro på Erik "Bullen" Berglund. Det är mer en regel än undantag att korvarna är spruckna, deformerade, olika stora och allt som kan jämföras med hur det var förr. Saknaden är stor och besvikelsen hjärtskärande.

Alla har vi våra svagheter.

Till exempel påslakan som man har beställt.

Att ett företag kan leverera sängkläder fulla med små hål och lösa trådar och att man, vid en reklamation, tvingas betala returfrakten, borgar definitivt för att företaget får en kund färre.

Till exempel.

På tal om färre så har jag, till min glädje (snabba kast i humöret) upptäckt att ordet "färst" har kommit på modet. Få, färre, färst.

Åsa, Annika och jag hade väl förmodligen en svacka i samtalsämnen en kväll när någon av oss kom på att hon inte visste hur man böjer ordet "få". Jo, att "färre" kom sen, visste vi alla tre men sen haglade förslagen om superlativformen, det ena knäppare än det andra. Det vi skrattade mest åt var "färst". 

Tills vi googlade. 

Få, färre, färst.

Från 1755 finns ett belägg för "fåaste" men det fick ingen nationell genomslagskraft. 

Jag är en språknörd. Jo, jag erkänner. Men jag försöker skärpa mig och åtminstone låta andra prata som de vill, utan att jag ska kraxa till och mumla det rätta ordet.  För, i sanningens namn, kör jag med egna språkvurpor ganska ofta.

Allt måste inte vara korrekt och rätt. Förutom Bullens korv. Och sängkläder.

I går var vi på en trevlig födelsedagsmiddag hos Hanna och Anton. Hanna är dotter till Eva och Arne. Anton är son till Maggan, som är gift med Rune, och Staffan, som är gift med mig. För enkelhetens skull kan man säga att det var vi sex föräldrar som var där och pratade och skrattade oss igenom en jättegod middag. Och jag drack alkoholfri öl med citron, en helt ny smakupplevelse för mig, som jag måste testa igen. Jag hann knappt svälja och än mindre känna eftersmaken innan jag skulle till att skratta igen. Nästa gång ska jag dricka den när vi ser Nyheterna på TV. Då finns ingen risk för plötsliga skrattattacker minsann. Annat var det förr när en av meteorologerna inte fick till ordet solchanser i prognosen, utan förutspådde "kjolchanser". Vilket förmodligen också kunde stämma.

Fasen också, jag måste sluta irritera mig på felsägningar och felstavningar, de kan ju faktiskt förgylla tillvaron. Och folk på TV hör ju ändå inte mig när jag vrålar "det heter inte så!" eller "men hur stavar ni!!". Det senare är alltså inte en fråga på riktigt, utan en skarp kritik, som bara mannen i soffan hör men han tar inte åt sig.

Nu är det många fel i texter, förr var de färre men på korrekturläsarnas tid var de färst.

Ord är roliga. Korsordsmakarna har upptäckt det. Väntar bara på att svaret på "ett av kupans barn" på fem bokstäver ska bli "bison". Då är råttet mågat!

God fortsättning på det nya året, min vän 🤗