saltatochkryddat

Jag tänkte att den här boken, givetvis på bokrea, kunde vara kul att ha och att bläddra i om sådär tio-femton år.

På bokens baksida stod det: Du vet att du börjar bli gammal när du ska dra upp strumporna och inser att du glömt ta på dig några.

Jag skrattade gott och tänkte "men det är det väl ändå ingen som gör. I så fall måste man ju vara långt över hundra.

Så kom jag att tänka på Dagny Carlsson, bloggfenomenet. Hon är 110 bast och skärpt som sjutton.

Nä, det där med strumporna kommer möjligen när man är 122,5 år.

Så bläddrade jag vidare och skrattade åt allt påhittat och befängt.

Tills:

Du vet att du börjar bli gammal när du bara längtar efter att komma hem, ta på mysbyxorna och dra för gardinen.

Där satt den!

Nu började jag läsa på fler sidor medan mitt leende stelnade.

Du vet att du börjar bli gammal när

- Happy Hour numera är en tupplur.

- Tre saker börjar hända. Den första är att minnet försvinner. De andra två kommer jag inte ihåg.

- Du har knutit skorna och funderar på om det är något annat du kan göra när du ändå är där nere.

Och så där fortsätter det. Skrattet blir till ett igenkännandets leende men förvandlas snart till ett fasans grin. Tills jag, tack och lov, slår upp ett citat av Mark Twain: Ålder är en fråga om inställning. Om du inte bryr dig, har den ingen betydelse.

Under andra halvan av 1700-talet var medellivslängden för kvinnor i Sverige 37 år. I dag är den 84.

Sveriges hittills äldsta person var en kvinna som blev 113 år. Det påpekas att de äldsta männen har levt i ett förhållande medan de äldsta kvinnorna verkar ha levt som singlar. Och?

Det är inte alla ägg som blir barn. Men de som blir barn, blir också förhoppningsvis vuxna och till sist gamla. Jag är så himla tacksam över att jag var ett av de utvalda äggen och att jag har fått leva flera liv hittills, barndom, ungdom, småbarnsförälder, yrkesliv, ensamhet och tvåsamhet.

Men ve och fasa om jag fortsätter att blogga tills jag är 110. Lika skärpt som Dagny är ett omöjligt mål. 

"Du vet att du börjar bli gammal när du går upp på övervåningen för att hämta något, glömmer vad det var och kommer ner igen med något annat du inte visste att du behövde."

Jovisst, det händer väl nästan alla. Det är bara det att vi har ingen övervåning.

Spännande, visst, men ibland brister jag också ut i gapskratt! Men för det mesta är det en ren lycka.

Just nu fylls jag av den. Lyckan. Nya böcker, skrivna av Åsa Larsson och Stina Jackson, inhandlade på bokrea. För det var väl ingen som trodde jag avsåg nåt annat?

När det gäller val av läsning, är det ju för det mesta en chansning, som oftast går hem men som ibland blir en axelryckning, till och med kanske en verbal sågning. Efter en sådan, får inte just den författaren någon fler chans. Men jag är inte feg, därtill är nyfikenheten alltför stor, så jag ger gärna en för mig obekant författare en chans. Ibland stannar det vid den enda men ibland får favoritlistan ytterligare ett namn. Karin Smirnoff finns absolut där, mot alla odds. Varför? Jo, en före detta korrekturläsare borde få krampanfall och mardrömmar av att läsa hennes alster men på något vis lyckas hon behandla språket på ett så nytt men oändligt kärleksfullt sätt, att jag bara njuter.

En av mina favoriter hittade jag på ett annorlunda sätt. Jag hade just fått min första, och enda egenskrivna bok utgiven. Då tyckte bokhandeln här i stan att jag skulle komma och medverka i en författarträff med en etablerad, populär författare som huvudattraktion  vid namn  Marianne Cedervall. 

Jag begrep, som vanligt, inte helt vad det rörde sig om och någon självkritik hade jag inte hunnit skaffa mig när det gällde författande. En försvarlig mängd bokintresserade tog plats och Marianne Cedervall inledde med att berätta om sin senaste bok. Senaste?! Vaddå, hur många hade hon skrivit? Jo, det visade sig att hon var en mycket produktiv och storsäljande författare - och jag kröp ihop mer och mer på min stol. Hur hade jag hamnat här? Hur tokig var jag?

Heltokig, visade det sig.

"Hej, det är jag som är debutanten! Eller debut tanten, kanske man ska säga". Inget manus framför mig, helt blankt i huvudet men så sneglade jag mot Mariannes plats och hon log så glatt och nickade uppmuntrande. Tro mig, hon är inte bara en väldigt bra författare, hon är en människovän också. 

På tal om vänner så kan faktiskt böcker också bli ens vänner. Påven Johanna, till exempel, har varit en personlig vän sedan jag första gången höll den boken i min hand.

Den står på hedersläktaren tillsammans med bland andra Ulf Lundell och Leif GW. Ja, vaddå, vi är ju två om den hyllan. Just nu läser vi faktiskt varandras böcker, Staffan och jag. Bokrean, årets högtid nummer ett, gjorde att jag köpte på mig en hel binge med pocketar som har väster- och norrbottniska teman. Suverän läsning! 

Vi läser inte bara på kvällarna. Ofta tar vi oss en läsestund mitt på dagen också. Det är vinter, vi är panschos, vi styr vår egen tid. Den utbyggda bokhyllan ropar på oss.

Men jag är glad över att Staffan har läst ut den här boken. Att mötas av den varje kväll kändes ju sådär.

Okej, jag kanske inte minns allt jag "lärde" mig i skolan. Jag kanske inte heller minns var jag lade telefonen sist. När jag går med snabba och målmedvetna steg in i ett rum för att hämta något, kan detta något vara som bortblåst ur mitt minne.

Men. Om hjärtat i stället får styra, hittar jag utan problem. Där har jag, bland annat, ett förråd av leenden. Dem har jag samlat på så länge jag kan minnas (!). 

När jag möter en människa är det leendet som avgör. Det finns ingen mall för hur de ska se ut, jag bara känner. Äkta ska de vara och förknippade med ögonen ska de vara.

Jag kan även gå ett steg längre och avslöja att en människas skratt också kan betyda gilla eller inte gilla.

På högstadiet hade jag en klasskompis/vän som kunde vara tjurskallig, krävande, spydig men jäsiken om han sen upplät ett skratt, var han genast förlåten. Jag har sökt efter det skrattet i många år men det försvann med honom. Förutom i mitt hjärta, där finns det så länge jag finns.

Ett leende kan avgöra om jag litar på en person eller inte. Farligt, ja, det kan det vara, därför misstror jag fler än jag litar på. För säkerhets skull.

Är det någon som har sett Putin le? Nä, tänkte väl det. Däremot såg jag en bild av honom och hans dam, där han troligtvis "log" men jag såg ett grin i stället. Nu är jag där igen. I världen utanför.

Hur tänker man när man får order att bomba ett sjukhus? För det första måste man väl spontant ställa sig frågan: Varför? Resten av jordens befolkning ställer sig självklart den frågan och jag tror inte att någon, fullt fungerande, människa hittar nåt svar.

Jag har ett krav. Ingen, absolut ingen som inte har ett äkta, smittande leende, ska få äga makt över andra. Risken finns att den, i stället för ett hjärta, har en kalkylator.

Se på bilderna här ovanför. Vem som helst av dem, skulle kunna få min röst i ett presidentval. Och jag skulle vara trygg. Nu kan ingen känna sig helt trygg. För den lille mannen i det stora landet är på krigsstigen och då får ingen, stor som liten, stå i hans väg till framgång, det vill säga makt.

Men jag hoppas och tror att det goda i människan, de andra människorna alltså, ska segra.

Tänk stort. Tänk rätt. Tänk universum. Vi lever på en mikroliten boll i det ofattbart stora. Då finns det en pytteliten partikel som har fått storhetsvansinne och vill lägga under sig ett knappnålshuvud- stort land. Tänk evighet. Tänk en människas mikrolevnadstid på planeten jorden. Tänk att slösa den tiden på så sjuka saker som krig och död. Lev i stället, för bövelen! Och låt andra leva.

Live and let live.

Smile and let smile.

De som förmörkar solen, trots sin litenhet. De som har funnits i evinnerliga tider och som förmodligen alltid kommer att finnas. Ja, förutsatt då att planeten jorden och mänskligheten kommer att bestå. Mänsklighet, förresten, är ett ord med många betydelser. Det kan avse hela jordens befolkning, samtidigt som det exempelvis betyder humanitet och godhet. I teorin, alltså. I praktiken finns inte en chans att förena dem för då kommer de små männen in i bilden. De som speglar sig i skrattspeglar och ser sig själva som jättar bland lilleputtar. 

Det som händer nu i Ukraina är ett exempel.

I min lilla begränsade begreppsvärld, kan jag naturligtvis inte begripa hur den där lilleputten kan få sätta skräck i en hel världsdel. Att det inte finns kloka människor som kan stoppa honom, stora, starka män och kvinnor som värnar om sina barn och medmänniskor. Som värnar om allas rätt till liv. Europa och EU gör vad de kan och jag kan bara hoppas att det ska vara tillräckligt.

Jag har för första gången i mitt liv kollat MSNs karta över skyddsrummen i Skellefteå. Det finns många men då de är begränsade till maxantal människor, kan jag inte förstå hur alla skulle kunna få plats. Skellefteå växer så det inte bara knakar, utan det smäller, bompar, spikas, ja, helt enkelt låter överallt. Och vips står det ett höghus i vägen, där vi brukade promenera. Min gamla, stolta gymnasieskola har fått grannar som kastar skuggor över sig, stora, höga hus, som någon har sagt ska bli boende för äldre. Kanske sluts cirkeln på så sätt. Skolan med ungdom och framtidsplaner med hela livet framför sig men också med höga hus för folk med framtiden till stor del bakom sig.

Om nu framtiden finns. I Ukraina har de all anledning att tvivla. Där skiljs nu män/pappor från sina fruar och barn, eftersom männen måste stanna och försvara sitt land medan övriga familjen flyr hals över huvud till ett grannland. Hur många får möjlighet att träffas igen? Lilleputtens familj är inkvarterad i ett, enligt uppgift, supersäkert "skyddsrum" som till och med skyddar mot kärnvapenattacker. Det är skillnad på lort och pannkaka.

I varenda centimeter av mina 164, är jag upprörd, förbannad, förtvivlad, ja, känslorna virvlar omkring och gör mig illamående. Lilleputten lär vara cirka 168. Men då har han nog högklackat. Vad han har för känslor är svårt att avgöra. Om han nu ens har några. Tillåt mig tvivla.

Enligt uppgift var Martin Luther King 169 cm. Tänk, vilken skillnad en centimeter kan göra.