saltatochkryddat

Allt söder om Dalälven räknas till Sverige, det har påståtts länge nu, medan allt norr om räknas till Norrland om det ens räknas alls.

Nu har Sveriges nya regering utsetts. Gränsen är tydlig. Den nordligaste ministern kommer från Borlänge - vid Dalälven!! Tydligare kan det inte sägas.

Finns det verkligen inga duktiga, hängivna, kloka, förståndiga människor i Norrland? Den frågan är så dum att den inte ens behöver besvaras. Ändå ställer jag den. Till regeringen.

Jag älskar mitt Norrland. Jag älskar naturen, luften, dialekterna, älvarna, kärvheten, ja, i princip allt som finns här. Speciellt det som bara finns här. Det exklusiva. Ett ord som inte ska förväxlas med exkluderade (inte medräknade, uteslutna, utestängda med flera synonymer). Är det där felet är? Det är för dålig ordkunskap? Även om de i regeringsställning är duktiga på att prata så kanske de inte har kläm på riktigt alla ord?

Nej, jag vet inte jag. Kanske är det bara så att vissa mäktiga människor inte har tid att gå ut i skogen, luta sig mot en stor, gammal tall och få ta del av den klokskap den besitter.

Kanske trampar en del alltid på så hårda underlag att de har glömt vad en mjuk skogsstig kan göra, till och med för hjärnan.

Jag tror att det vore bra för människan om vi kunde variera underlaget vi går på. Jag tror också på mångfalden, att vi lär oss av varann, sånt som vi inte hade en aaaning om.

Att det finns duktigt, dugligt folk norr om Dalälven är ett axiom (ett påstående som är så självklart att det inte behöver ifrågasättas).

Hur kommer det då sig att alla ministrar i dagens regering bor i Svealand eller Götaland och ingen kommer från Norrland?

Vem vet vad framtiden har i sitt sköte? Kanske finns det hemliga planer på att göra Norrland till ett eget land med egen väderkarta?

Vem vet, som sagt.

Lite roar barn, brukar man säga. I så fall är jag fortfarande barn, eller åtminstone barnslig.

Vi hade, efter lång tvekan, bestämt oss för att beställa en ny hallbyrå på nätet. Och den kom. Som ett platt paket, vilket vi ju hade räknat med, men att monteringsanvisningen skulle vara så fördomsfull, kom som en överraskning. "Bäste klant", så inleddes den. Som jag jublade!

Det räckte ju i och för sig med att läsa första raden efter hälsningsfrasen för att förstå att den som hade författat anvisningen inte kände Staffan. För det första är han verkligen ingen klant, för det andra var hela alltet på holländska eller nåt liknande språk, och det behärskar han inte helt till fullo.

Redan som liten lärde jag mig att vara tyst när husets herre stötte på nåt praktiskt problem, det var ren överlevnadstaktik. Nu hade ju min far ett helt annat temperament än vad min man har men har man en gång drabbats av en mördande blick när man bara försökt att "hjälpa till" så har den lärpenningen suttit i. 

Jag stannade i köket och gjorde det jag brukar när jag känner min begränsning. Bakade. Nu ger ju inte det alltid ett lyckat resultat men chansen är ändå större än om jag försöker lägga mig i nånting tekniskt och i det här fallet räckte det med hälsningsfrasen "Beste klant" för att jag skulle dra mig undan. Efter att ha skrattat klart.

Någon timme senare såg resultatet ut så här:

Hur mina bullar såg ut, kan jag inte visa. Eller kan och kan . . . 

Men nu har jag gjort något jag verkligen kan: En tavla.

Ordet tavla har ju två helt skilda betydelser. Jag har lyckats kombinera de två.

Jag älskar höstens färger och vill gärna spara dem. Men jag har från flera håll fått veta att det kan man inte göra om man bara placerar ett antal löv bakom glas och ram, man måste visst preparera dem på nåt sätt också. Äsch, vem bryr sig. De är vackra så länge de är vackra.

Tur att Staffan har en annan inställning till det som ska göras. Det får ta den tid det tar. Jag har en annan tideräkning: Det ska vara klart igår.

Inte underligt att mina foton alltid är vinda och sneda. De togs i går . . .

Om det inte vore för att både min man och mitt äldsta barnbarn fyller år i oktober, skulle jag stryka den månaden ur almanackan. (Förlåt Eva och Anna-Lena)  Allting faller och blir fult, träden tappar sina vackra löv och jag tappar hår. Jag var kanske ett träd i mitt förra liv och vissa delar sitter kvar. Ett så kallat fruntimmer, knotigt och grått som vilken björk eller rönn som helst om hösten. 

En del har turen att gilla julen och ser fram emot den. Inte jag! Speciellt inte i år när vi måste dra ner på allt elektriskt ljus, som annars kan sprida lite myskänsla i det kompakta mörkret. Som i år känns dystrare än någonsin med krig, förspillda människoliv och Sverigedemokrater som tagit stor plats i den regering som ska forma vår tillvaro. Men huvva.

I går förlorade mitt Skellefteå AIK mot Örebro. Bara det kan ju sänka en människa rejält. Inte har vi vunnit några pengar heller. Motgångar, motgångar . . .

Men - medan björken och rönnen accepterar sitt öde och laddar sina batterier (?) inför kommande vår, bäddar jag mitt ide med mysfaktorer. Staffan, mannen som inte vet vad ett dåligt humör är, Annie, dottern som ringer och vill att jag ska lösa ett problem men som förkastar mina förslag och spontant ersätter dem med egna lysande idéer, Gun, systern som sms:ar varje dag, om hon inte ringer, och gör mig avundsjuk på att hon får bo i naturen, bland djuren, året om men så upptäcker jag att medan de har jobb med tomten året om, får vi allt serverat där vi bor. Vi behöver inte skotta, vi har bilen i ett varmt garage och vi har nära till allt.

Jag skulle kunna räkna upp många, många fler mysfaktorer men det skulle rimma dåligt med mitt gnäll över vinter och snö(varning) och jag är väldigt mån om att behålla epitetet vinterhatare. Det ger mig rätten att gå i ide. Att "tvingas" se en massa spännande vinteridrotter på TV, dag som kväll. Att läsa alla olästa böcker som jag, varje år, tror att jag ska hinna läsa på sommaren, vilket aldrig inträffar. Det är så mycket annat man ska hinna njuta av på den korta tiden.

Vintern, däremot, är lång. 

November är grå och ful.

December innehåller en stressig jul.

Januari är lång och kall.

Februari är kort i alla fall.

Mars kan vara vacker eller ful.

April kan luras, det är kul.

Maj kan ha en snöig start.

Juni, då jäsiken tar det fart.

Juli har sol och regn och mygg.

Augusti gör mig trygg.

September är vacker så det gör ont,

luft, färger, ja allt unisont.

Oktober gör naturen kal.

Men vad har vi för val?

Vi blev brutalt påminda om att man inte kan ta nånting för givet för några veckor sedan. Allting kan förändras på ett ögonblick. Det gäller att njuta och ta vara på tiden och varandra. Även om det är skitväder. Eller, som min då tvååriga dotter sa när jag besviket utbrast: Men vilket väder, då log hon över hela ansiktet och sa: Jag gillaj vädej!

♥️

Det var ju inte så länge sedan jag själv sken som en sol, på väg till stugan med hela flyttlasset.

Nu, när lasset gått åt andra hållet, utstrålar jag lika lite glöd som höstsolen, du vet, den där som ligger lågt.

Hur långt är det kvar till nästa sommar? Jag vet!  Först ska oktober, denna hoppets släckare, passera. Sen kommer november, då somliga passar på att fly till varmare breddgrader medan vi, som inte är överförtjusta i flygresor, får tampas med ett mörker som är mörkare än svart. Den mörka månaden brukar följas av en massiv ljusinsats för att hälsa advent och julen välkomna.

Hur blir det nu? De levande ljusen har inte en chans att skingra mörkret och de elektrifierade massorna har vi varken råd med eller tillstånd till. 

Och sedan då januari. Lång, kall och,  av personliga skäl, ytterst ovälkommen. Så skulle det kunna fortsätta fram till maj, MEN!

Med höst, vinter och vår följer svensk hockey (läs: Skellefteå AIK), spansk fotboll, skidskytte, längdskidåkning med mera, vilket tillsammans blir en himla massa spänning. På TV. Hemma i soffan med en skön filt och en man som delar mina intressen till fullo. 

Det är faktiskt så himla trevligt att när sommaren kommer, har jag glömt att jag längtat. Till sommaren. Till stugan. Till skogen, fåglarna, harungarna. Till orangeriet där vi intar alla våra måltider om det inte är allt för varmt väder.

Var sak har sin tid, var det nån som sa. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Om man nu kan kalla årstider för "sak". Det går faktiskt att njuta både sommar, höst, vinter och vår. Om man bara kan, törs och vill vara sig själv.

Se där, nu har jag överbevisat mig! Jag som säger mig hata vintern. Men om jag tar ett spadtag under ytan på snötäcket så hittar jag bevisligen guldkorn även där.

Man får lov att tänka till och se det som är positivt. I dag är det några plusgrader, noll dagsljus och regn. Men - AIK har match i kväll!

Livet är allt bra underbart! Tänk vad ni missar, ni björnar som går i ide. Utan TV och nåt gott att äta. 🤗