saltatochkryddat

. . . för att våga chansa.

I veckan blev jag bjuden på lunch av två före detta arbetskamrater, tillika nära vänner för livet. 

Stället heter Nordanågården och är ett jättemysigt ställe i samma område som det före detta läroverket ligger, där svågern från Malå och storasystern från Selsfors mötte sina öden. Ändå står alla byggnader kvar fast nu med andra begivenheter.

När jag läste menyn insåg jag att den var eoner från skolbespisningars. Efter mycket velande hit och dit, bestämde vi oss alla tre för oxkind med friterade rotsakschips och annat, med namn som lät spännande och främmande.

Jag åt, till min stora förvåning och förtjusning,  kött i tunna skivor som fullkomligen smälte i munnen, krusiga chips som bland annat smakade palsternacka och sen var det annat som jag inte kommer ihåg namnen på men som smakade himmelskt. Mmmmm.

Ibland kan jag känna mig så less på att tänka på mat varje dag. Och att laga till densamma.

Men då tar Staffan över ansvaret. Han tänker. Han kommer med förslag. Och ibland lagar han till den. Världens godaste havregrynsgröt till lunch och gäller det middag då bjuds jag på en grekisk sallad som är såå god att jag hamnar i mathimlen och får nya krafter.

Fy, vilket ego jag är. Det finns människor som svälter, som inte har nån mat alls, som säkert skulle vara överlyckliga för att få äta sånt som jag ratar och som jag rynkar på näsan åt. Jag borde verkligen skämmas men det enda jag gör är att längta till dagens middag. Grekisk sallad à la Lidman. Och att minnas torsdagens oxkind. Nu när jag vet att inga kindtänder finns med.

Det här är vår värld. Inte bilen dock för den står, tack och lov, inne i ett garage men en grannes bil utanför vårt fönster är översnöad. 

Pratade med syrran i går och de hade gått en solig promenad ned till havet och njutit. Om hon bor utomlands? Inte mycket. De bor i Stockholms skärgård! Ena dagen regn, nästa dag "huuur mycket snö som helst" och tredje dagen rena vårvärmen.

Vi brukar prata väder, hon och jag. Ett ålderstecken? Säkert men också ett ämne i tiden. Vi pratar om mycket annat också, om sånt som vi kommer ihåg och sånt vi inte kommer ihåg. 

Något som jag verkligen hoppas faller i glömska är min kommande födelsedag. För tio år sedan hade vi Öppet hus och det blev trångt men supertrevligt och härligt på alla sätt och vis.

Mycket hinner hända under årens lopp, vilket ju är naturligt, men det här med Covid, influensa av olika slag, och annat elände, påverkar ju oss så klart. Staffan och jag fick Covid i november och dagen före nyårsafton blev jag sjuk i flunsan med en hosta som inte gett sig riktigt än. Naturligtvis smittade jag maken, vilket ju kan vara detsamma om man ändå alltid vill vara tillsammans, och hans hostattacker på nätterna, skrämmer slag på oss båda sovande varelser.

Det är inte läge att fira stort när snön dessutom vräker ner och drivorna utanför fönstren skymmer utsikten över världen. Och på tal om världen; Vart är vi på väg?

Och när vi ändå nämner ordet "vart" . . .

Vart bor du? Vart ligger Storgatan? Vart har du varit?

Om nu inte svenska folket gör om och gör rätt med orden var och vart, är det norrländska "vars" (uttalas varsch) det enda att lära sig.

Ordet VAR anger befintlighet.

Ordet VART anger riktning.

Ordet VARSCH är det enda som anger båda.

Sådärja, nu gick jag igång igen och i grund och botten är det Putins fel. Vart är världen på väg?

Och - vart är jag på väg? Jo, till att lösa mitt eget huvudsakliga problem, alltså till frissan.

Då kan man skatta sig lycklig, va?

Var rädda om er därute! Det är inte säkert att sjukvården har möjlighet att ta hand om ett brutet ben förrän till hösten. Om det är akut, vill säga.

Trots allt tror jag att det löser sig. Varsch jag nu har fått det ifrån?

Det finns två falanger. "Mycket rönnbär, lite snö", kontra "Lite rönnbär, mycket snö".

Naturligtvis kan inte alla hålla sig till de talesätten, utan braskar på med "Lite rönnbär, lite snö", alternativt motsatsen "Mycket rönnbär, mycket snö" men de spådomarna tror jag är mest för enkelhetens skull. Nåt ska man ju säga.

Om nu någon skulle vara intresserad av att veta det rätta, kan jag tala om att av de rönnar vi har utanför fönstret, hade en, säger EN, en enda klase bestående av fyra stycken rönnbär, resten var helt utan! Tror du mig inte, kan du ju kolla med de sidensvansar som förhoppningsfulla kom i massor för att, som brukligt, ha fest men som landade i träden, såg sig förvirrat omkring, insåg läget, utbrast i diverse besvikna hädelser, lyfte och försvann mot främmande land.

När jag nu ser ut genom ovan nämnda fönster,  gör jag inte det. Men blickar jag upp mot där jag av erfarenhet vet att himlen ska vara, ser jag en smal strimma i en något gråare nyans än allt det vita. That’s it.

Finns det nåt vackrare än en stor rönn, översållad med rödorangea bär? I mina ögon: nej! Det innebär inte bara tjusiga, levnadsglada sidensvansar, utan även lite lagom mängd snö till vintern.

Eftersom det är influensatider, kristider, krigstider, dyra eltider och en himla massa andra mer och mindre skrämmande och deprimerande tider, så frossar media av alla slag i stora, svarta, skrämmande rubriker. Ond, bråd död, svält, konkurser, gängkrig, överbelastad sjukvård, underbemannad sjukvård . . . Nej, jag tyar inte mer, som Kristina sa till Karl-Oskar, fast i ett helt annat sammanhang.

Låt mig få bjuda på ett par ljusglimtar:

I dag är dagen tio minuter längre än i går, åtminstone här uppe i norr.

Det är massor med spännande sport på TV.

Snart startar bokrean.

Skellefteå AIK, kommentar överflödig.

Typ så.

När jag själv jobbade i mediabruset, hade jag en idé om att "vi" varje dag, på förstasidan, skulle ha en liten positiv blänkare, som en påminnelse om att allt inte är skit. Det fick jag inget gehör för. Men en "Dagens applåd" infördes på insändarsidan och jisses vad det började applåderas! Vi behöver positivitet, det är helt klart, och vi behöver forum för att kunna uttrycka den. Vi är ju lite blyga, vi svenskar, och behöver ett sätt att enkelt och odramatiskt visa beröm och tacksamhet på.

Men nu då, när det mesta i omvärlden är skrämmande, farligt eller smittsamt. Hur ska vi förhålla oss? Själv har jag, på äldre dar, anammat talesättet "What’s ment to be, is ment to be" och försöker att inte oroa mig för det jag inte kan påverka. Ställs man inför fullbordad fakta, får man ta det då.

Helt klart är dock att om man oroar sig i förväg, kan man ha saboterat många fina dagar och upplevelser. 

Snart är januari förbi. Februari är en kort månad. Mars kommer med ljuset. I april försvinner snön.

Sen saktar vi ner, drar åt handbromsen och njuter.