saltatochkryddat

I normala fall brukar vi kunna casta från mobilen till stor-TVn. Det är i stan det. Här, långt ute i den vilda västern, kastar vi inte ens lasso. 

Nöden har dock ingen lag när en viss person har match, då är alla medel tillåtna. Den matchen blev nog mer ansträngande för oss än för spelarna, som tog hem segern med rejäla siffror.

Somligt blir besvärligare när man byter bostad från en trea i stan mot en stuga med tillhörande stor tomt, en Staffanlänga (med diversebod, snickarbod och redskapsbod), en gäststuga, ett orangeri, ett växthus och ett fågelmatarhus. Sa jag besvärligare? Jag menar självklart begärligare. Och då har jag inte ens nämnt liljekonvaljkullen mitt på gräsmattan. Jo, nu har jag nämnt den.

Skellefteälven, med sina silverglittrande vågor, ger känslan av lyx för betraktaren.

Kanske. Kanske skulle någon, utan koppling till stället, tycka väldigt annorlunda. Kanske skulle denne någon riva och bygga om, Kanske komma med en grävskopa och anlägga en pool eftersom stigen ner till älven är tämligen brant. Kanske inte få samma känsla - som vi.

Skulle någon annan ta det som en kärleksförklaring när en pippi sitter på fågelhusets tak och blänger på vederbörande? Att inte fatta att det är dags för påfyllning? 

Första sommarmånaden, juni, började i går. Då hade vi haft full sommar i åtminstone två veckor. Vad innebär det? Att hösten kommer tidigare i år, eller? Äh, skit samma, som Jonte i Köping säger. Han menar nog att det löser sej, vi får vänta och se. Klok kille det där.

Vad vi tittar på när vi sitter här?

Det här!

Och blir det regn nån dag, vilket alla grödor hoppas på, då har vi korsord som ska lösas och böcker som ska läsas. Det ordnar sej.

Skit samma.

Vi har skogen som närmaste granne och i skogen bor det fåglar, som bekant. Efter alla år i stugan har vi självklart lärt känna och respektera varann. Vi ger dem frön att äta och de tackar med att sjunga för oss, från tidig (jättetidig) morron, fram till klockan två. Då tar de paus för att, ja, vad har vi inte kommit underfund med, bara att det blir tyst och stilla ett par timmar. Men då! Det är då marodören anländer! Hacke Hackspett! På nolltid tömmer han frölagret. Han äter på rekordfart upp allt som finns i fågelbordet och det han inte äter slänger han vilt omkring sig och ner i ljungens djungel. Vem eller vilka som hittar fröna där vill jag inte veta. Jag vrålar och kastar kottar, som inte når sitt mål, mot mattjuven, som självklart inte bryr sig. Vad göra? Men tänk, DÅ  gav  försynen mej lösningen! En liten oansenlig artikel i en gammal tidning, lyste mot mej! "Så blir du av med hackspettarna i din trädgård". Jag var bönhörd! Tipset var att skulptera en hackspettprofil och måla den i fågeleländets färger. Jublande rusade jag in i skogen och letade och - som ett svar på mina böner, låg den plötsligt framför mej, Gåvan från en gammal tall, hackspettsiluetten.

Jag hittade röd och svart färg i makens allt-i-allo-bod och tyckte att det räckte gott. Efter ett par timmars pysslande var jag nöjd för att inte tala om stolt. Nu jäsiken, Hacke, har du satt din sista potatis på vår tomt.

Tro det eller ej men Hacke satt hela tiden i en björk och tittade intresserat på. Jag flinade elakt och låtsades inte se honom.

Mycket nöjd med mej själv och det porträttlika konstverk jag hade åstadkommit, smög jag iväg för att sätta mej på altanen och följa den spännande fortsättningen. En kopp kaffe och en skön fåtölj skulle toppa njutningen.

Jag log och flinade elakt när jag vände mej mot fröautomaten - där en mycket nöjd hackspett satt och åt av hjärtans lust!!

På grund av censuren kan jag inte skriva mer om händelsen.

Men besegrad? Glöm det! Jag ska hitta ett sätt att våra småfåglar ska kunna äta sej mätta i fred. Vänta bara.

Jo, det är helt avsiktligt som jag skriver Hästhov och inte Tussilago om de små gula löftesbärarna. Ett namn eller en benämning kan avslöja mycket. Jag har inget gulligt alternativ till älgskit, Skogens konungs spillning, lämpar sig inte där den ligger i högar över hela tomten. Inte är den gullig heller. Det är en väsentlig skillnad på hästhov och älgskit.

När vi lämnade stugan i höstas hade vi, enligt förståsigpåare, björnspillning på tomten. Det väljer jag att bortse ifrån.

Nu kommer jag till själva kärnpunkten: Kan man använda det som Skogens konung har lämnat efter sig överallt på tomten till gödsel? I så fall finns det två förmildrande omständigheter med att de har mer eller mindre bott på vår tomt i vinter. Gödsel vore en och tuktningen av samtliga träd och buskar en annan. Tack, tack, nu kan vi plocka både äpplet (obs singularis) och körsbären i höst utan att behöva sträcka oss och stå på tå.

Vi delar utemiljön med djuren och så långt är allt frid och fröjd. Inomhus äger de icke inträde! Möss, spindlar, ormar, björnar och krokodiler gör säkrast i att helt enkelt hålla sej på en annan breddgrad. Fåglar, däremot, får gärna känna sig välkomna. Och harungar. Världens sötaste. Men, och då får de vara hur söta som helst, ekorrar bör icke infinna sig. Tjuvar och banditer har vi nämligen inget till övers för. Är de dessutom hånfulla och smarta och totalt utan samvete och rättvisetänk, då är de totalt portade. Vilket de naturligtvis ger blanka sjutton i. I stället spänner de ögonen i oss och tjattrar emot samtidigt som de fortsätter att sätta i sig fåglarnas mat.

Snart flyttar vi ut till stugan. Gissa om jag längtar ❤️🏡

Oavsett om de stavas med versal eller gemen begynnelsebokstav.

På våren är löven bland det mest välkomna man kan se. Naturen liksom exploderar av färger och former för att inte tala om hopp om en underbar sommar och höst.

Förutsatt då, enligt många, att de stavas med gement (litet) l och inte med ett versalt (stort) 

L för då blir det i stället ett "hatat" hockeylag.

Jag mår alltid illa när någon ropar eller visar upp skyltar med "Hata Löven".

Vår stads djupt saknade bröder sa ofta 

"Krossa Löven" med ett stort leende och dessutom i vilket sammanhang som helst. Jag hade turen att träffa på den ena brodern utanför ett äldreboende där han hade hälsat på en anhörig. Han gjorde honnör när han såg mej och hojtade: Krossa Löven! Varken honnören eller uppmaningen ägde sin sanning i den omgivningen men för honom var det glädje. Och för mej! Jag skrattade länge inombords efter vårt korta men givande möte.

Numera är det nästan vanligare att höra "Hata Löven" än "Heja AIK". Nej, nu överdrev jag men jag skulle önska att hejaropen och peppningarna till Skellefteå AIK skulle få oss att glömma ordet hata, åtminstone för en stund.

Hatet finns. Tyvärr. Det är verklighet, vilket bevisas varje dag, flera gånger om dagen. Och då handlar det inte om två västerbottniska hockeylag. Då handlar det om att döda, ta makten, tjäna pengar, miljoners miljoner.

Människoliv har noll och intet värde. Bara pengar. Makt. Och hat.

Jag älskar mina närmaste och tycker väldigt mycket om många andra, bland annat Skellefteå AIK. Men jag försöker att inte hata annat än myggbett.