Att de inte skäms?!
Ibland får även de finaste kuddar (tack, sys) agera skämskudde. När känslan av att inte stå ut övermannar en på ett ögonblick och man bara måste få gömma sig bakom något.
I går hände det. Och jag borde ha varit förberedd.
Men det blir nu inte alltid som man har tänkt sig. När Barcelona gjorde mål efter mål efter mål i den match jag hade tänkt avnjuta, ja, då blev det hela rätt ointressant. Alltså bytte jag kanal. Till 3:an och Hollywoodfruarna.
Nu har jag bestämt mig. De kan inte vara verkliga!
De kriterier på framgång och skönhet som gäller för dem, finns inte i verkligheten. Snälla, säg att det är så.
Gunilla Perssons haussande av sin tolvåriga dotter med en högst medioker sångröst, borde, om det är verkligt, stoppas av någon, innan den, av mamman, utlovade utsålda Madison Garden till dotterns ära, resulterar i en förödande tragedi.
Och den här Agnes Nicole Winter som letar lämpliga dejtingobjekt åt sin vuxna son på Facebook . . . Hans ilska över hennes initiativ hindrar dock inte den omtänksamma mamman från att anlita ett medium vid dejten som ska tala om för m-a-m-m-a-n om de unga tu passar ihop. Men hjälp! Det kan bara inte vara verklighet.
Åsa, hon har Sigfrid. Egentligen inte ett barn, utan en pytteliten hund som bärs i famnen överallt och som får kissa på vilka äkta mattor han vill, hos andra, för han är nämligen King of Hollywood.
Vilken tur att nykomlingen i gänget, som Åsa fick en sån otrolig connection med, visade sig vara orakad på vissa privata parts och sådana umgås inte Åsa med. Usch. En med buske. Nej, fy. Verklighet?
Maria, den så omåttligt populära, skulle inte drömma om att kritisera sonen om han kuggas vid uppkörningen. Hon är en sån som "pushar och stöttar" i alla lägen. Men när han med nöd och näppe klarar sitt körkort med 13 fel av de max 15 tillåtna, då säger hon "you stink". Jag undrar vad hon skulle ha sagt om hon inte varit en sån otroligt uppmuntrande mor.
Caroline, nykomlingen, är varken fru eller har barn/hund. I stället har hon det största självförtroende en människa kan bära, tror jag. Och så har hon ju en buske. Så hon platsar. Verkligen?
Varför jag ser programmet trots att jag förfasar mig och skäms, å deras vägnar, bakom en kudde? Bekräftelse, min vän, bekräftelse är svaret. Jisses, vilken bra förälder jag har varit och är. Om mina barn skulle våga påstå något annat, ska jag tipsa dem om att se Hollywoodfruar. Då får de se att skrika för högt på fotbollsmatcher och imitera Axl Rose på en skolavslutning inte är det mest pinsamma en mamma kan göra. Lååååångt ifrån.
Jag förgås i värmen!
Vi grillar och ska just sätta oss ute och äta i solskenet. Det är 16 grader i skuggan och inte ett moln på himlen.
Jaså?
Då vill jag bara säga att här är det hundrafemtio grader och jag svettas som ett tok!
Syster Gun "kunde inte låta bli" att skicka en mms-bild med maken stående vid utegrillen och ett bord dukat med idel läckerheter gällande mat och dryck.
Själv kan jag mycket väl låta bli att dokumentera en helgrå himmel varifrån det faller iskalla droppar som, med en lufttemperatur på plus 3,6, mycket väl kan anta en vitare form. Men härinne är det varmt!!
Jag har först och främst betalat räkningar, vilket varje månad gör mig svettig. Sedan har jag bakat frökex som tar en timme att grädda och då jag, av olika anledningar, mestadels vistats i närheten av ugnen, har jag svettats ännu mer.
I normala fall brukar jag, vid såna här tillfällen, gå ut och gå och djupandas frisk luft. Jag anser inte att i dag är ett normalt fall. Jag har nämligen städat bort vinterskorna, redan den 26 april!!
Min kloka och fantastiska mor hade en något mer positiv läggning än jag har. Om det snöade ymnigt i slutet av april, sa hon alltid: Det är jättebra för nysnön tär hårt på gammsnön. Nu är det så, kära mor, att det här vädret tär hårt på din dotter, det vill säga din yngsta, för den något äldre sitter just nu ute och äter i trädgården, dricker ett glas rött och kisar mot solen. Är det rättvist, tycker du, som var ett under av rättvisetänk.
Jag har sagt att det skulle vara mysigt med en pool i stugan, en sån där ovanjordtingest. Nu har vi faktiskt två, blå plasttunnor som samlar upp regnvatten. De är fulla. Kanon. Ifall nu någon skulle vilja ta sig ett dopp efter att ha stått vid spisen och haft igång ugnen en hel dag. För nån sol lär det väl inte bli fråga om. Inte på yr.no, inte på SMHI, inte på klart.se. Där har de andra obehagliga symboler tio dygn framöver.
Okej, jag ska i alla fall steka torsk till middag. Med spenatstuvning till. Gissa om någon jobbar?! Det gäller att lyxa till det i den grå verkligheten.
Nej, jag deppar inte!
Nej, Skellefteå AIK vann inte guld i år. Om jag är ledsen för det? Inte ett dugg.
Det kanske verkar konstigt när man, som jag, ägnat hela, låååånga evighetsvintern åt att vara fanatisk supporter åt laget. Men nu är det så att jag har anammat en mig närståendes valspråk: Var sak har sin tid. Och nu är det tid för annat!
Visst är det trist för alla spelare, ledare och andra i och kring laget att inte nå ända fram och de ska få deppa i fred ett tag, tycker jag. Var och en står sig själv närmast. (I dag har jag en viss dragning åt ordspråksboken i min blogg). Och en av dem som står mig absolut närmast, fick mig att inse proportionerna i livet.
Att bygga ett nytt lag som ska sättas in på isen och fungera prickfritt, det är inte lätt.
Att bygga en ny trumhinna som ska sättas in i örat och fungera prickfritt är en, storleksmässigt, mycket mindre prestation men i mina ögon ett rent under! Det är stort.
När ett av mina älskade barnbarn låg på operationsbordet, fanns inte ens AIK i mina tankar.
När han kom hem, bandagerad och med smärta men ändå lyckades pressa fram ett leende, då släppte min oro och jag kunde börja fokusera på kvällens match. Vilket jag inte riktigt gjorde. Inte som förr.
När Växjö satte det avgörande målet, var jag glad. Inte för deras skull, absolut inte för deras skull. Jag var bara fortfarande så glad och lättad över att Giddes operation hade gått bra, att den känslan tog överhand. Jag kände inte ens att jag behövde lida för våra fantastiska spelares skull, det var det nog så många andra som gjorde, jag kunde ägna mig åt glädjen i att ha fått se härliga matcher hela vintern och med säkerhet även kommande vinter.
Ni är bara så bäst, Skellefteå AIK! Men öronläkarna i Umeå är inte dåliga de heller.
Men vet du, OLW har plockat bort ostkrokar "Less fat" ur sortimentet. Det har jag fått bekräftat i ett mejl och det, DET, är riktigt deppigt det.
Även en liten krok, kan ge stor njutning. Eller hur det nu var. Ordspråket.
Är han inte lite väl världsvan?
Jag VET att han har veckoläxa. Då jag avslöjar det, säger han att den är kvar hemma. Vi kan åka och hämta den, föreslår jag men det var nog antagligen den mest onödiga bensinförbrukning han har hört talas om.
Okej, jag är inte påstridig. Mina tankar är lika mycket hos storebror som ska opereras i morron. Läkarna i Umeå ska för andra gången skapa en ny trumhinna som ska sättas fast i hans vänstra öra. I det högra har han sedan några månader tillbaka en ny, som fungerar precis som den ska. Men jag tycker inte om när barn har ont och plågas. Nu har han ju en smärttröskel som vida överstiger medelvärdet, om det nu finns något sådant, men jisses så besvärligt han hade det efter förra operationen. Och inte fick han göra något heller. Max hålla i iPaden . .
På tal om att göra så bad jag vår inneboende tioåring att gå ut på balkongen och torka av bordet innan vi skulle fika slutspelsbullar (och, ja, en hårdmacka med ost till mig).
Va? Jag?? sa han med stor förvåning i rösten. Jag trodde jag hade All Inclusive här. . .
Okej, älskade, tokiga, härliga unge, det kan man väl nästan säga att du har, förutom från halv sju i kväll och några timmar framåt. Då är det annat som gäller, då får du finna dig i att kliva ner ett par pinnhål på prioritetsstegen. Det är under den tiden all min kraft och energi går åt till att spela hockey. I fåtöljen.
I morron är det storebror som får mina tankar. Då får du vara glad om jag kommer ihåg att skjutsa och hämta dig till och från skolan. Och någon läxa blir det förmodligen inte tal om att hämta. Till det räcker inte min tankeverksamhet och energi. Kors, så besviken du lär bli.
På torsdag kommer elvaåringen hem, förhoppningsvis. Med en ny trumhinna och ett öra som värker och jäklas. På kvällen är det sen dags för match igen. När ska jag få tid för dig? Din stackare.
Nu måste jag åka och köpa glass. Sen ska det gräddas våfflor. Bara till honom. Favoritgodiset ligger redan på hyllan. Lite får man ju lov att kompensera när All Inclusive brakade ihop med en fuktig trasa.
Ingemar och stig
Det här måste vara århundradets mest långsökta koppling mellan rubrik, bild och text! Jag tänkte nämligen skriva om Let's Dance.
Punkt ett: Byt namn på tävlingen till Let's make Friends.
Punkt två: Byt ut juryn mot tre expertkommentatorer.
Punkt tre: Byt ut deltagarna mot politiker.
I ärlighetens namn har jag inte sett alla avsnitt av den här säsongens Let's Dance men det jag har sett räcker. Kändisar som sliter ont för att lära sig olika danssteg, rytmer, följsamhet, ja, allt som de olika momenten består av. De sliter verkligen ont. De gör det förbaskat bra. Även Ingemar Stenmark. Han har gått från att vara en styv slalompinne till att bli en böjbar sådan. Och han har p-r-a-t-a-t. Varit spontan och rolig. Därför är han en av två finalister i tävlingen.
Jag gillar Stenis. Har en enorm respekt och beundran för vad han åstadkommit i sin alpina karriär, nåt annat vore omdömeslöst av mig. Men gör det honom automatiskt till en segrare i en danstävling? Om Jonas Björkman hade varit en Björn Borg, hade Ingemar haft konkurrens men nu är han ju bara en tennisspelare av världsklass som gett sig in i dansens virvlar med liv, lust, svett (oerhört mycket) och ambition. Inte tillräckligt folkkär dock.
Och Marie Serneholt, som dansar som ett proffs enligt juryn, är inte hon lite för kaxig, lite för snygg, lite för mycket Måns Zelmerlövs exflamma? Henne kan man inte rösta på.
Jag hoppas, för Ingemars skull, att han inte vinner tävlingen. Det räcker så gott med att vara flerfaldig världsmästare i schlalom och storschlalom, att ha fått hela Sverige att stanna i andlös spänning när det var hans tur att åka. Och att vara Mästarnas Mästare. Det är så jag vill att han ska gå till historien. Inte som den som vann en danstävling tack vare att han hoppade över sin partner.
Och till nästa år; Ta med Stefan Löve'n, Anna Kinberg Batra, ja, vad tusan, ta med alla partiledare, utom Jimmie Åkesson, och sätt Niklas Wikegård, Robert Perlskog och nej, förresten, om Wikegård är med räcker det med två stycken i juryn. En tredje skulle aldrig få chansen att säga nåt.
Varför inte Åkesson? Nån måtta på clownerier får det vara även i ett underhållningsprogram.
Heja Ingemar Stenmark, du har gjort det jättebra men fortsätt att gå på din egen upptrampade stig.
Ja, va tusan, jag hade antingen det alternativet eller Stig Strand att knyta ihop text och bild med. Och frågan är om inte Stig Strand hade blivit ännu mer långsökt. Trots hans "insats" i Let's Dance.
Detta är en bloggtest
Nu ska vi kolla om det funkar.
Okej, din skit, nu är det krig!
Varenda vinter i sju års tid har du gett dig på äppelträdet. Trots alla ansträngningar med att täcka över den stackars krympande växten med olika lösningar, har du fortsatt att ansa på ditt sätt. Dessutom skiter du i om du blir avslöjad. Tydligen.
Inte nog med att du åt upp hela rönnportalen som jag i flera timmar (kändes det som) stått på en stege för att knyta ihop grenar för att få dem till en sån där tjusig rundad portal, du ger dig på i princip allt som jag vill ha egendesign på. Äppelträdet blir aldrig nåt träd. Körsbärsbusken liknar däremot ett bonsaiträd. Körsbärsträdet, som vi också fick i present, har konverterat till dvärgbjörk. Och nu senast! Den här vintern har du brutit av en massa grenar på syrenerna! Inte ätit. Bara knäckt. Varför? Om du känner att du inte tycker om dem, kan du väl för i sjutton låta bli att demolera fler. Eller?
Vaddå, försöker du skylla ifrån dig? Inte du som? Ha, det kan jag kalla kvalificerat skitsnack! Bevisen talar tydligt mot dig och de är många. Överallt.
Till nästa vinter ska jag sätta och hänga upp stora skyltar med foton på Torsten, grannens gråhund. Det borde väl ändå avskräcka dig. Du minns väl hur du fick springa för livet i flera timmar med Torsten i hälarna, när du varit dum nog att visa dig för honom? Och hur du ödmjukt böjde ditt huvud till tack när hans husse och matte kom och hämtade honom? Du tror att han är farlig? Ha! Det är när du ser mig som du borde springa!
Varför just våra träd och buskar? Du har ju hela skogen full av läckerheter. Din skit!
Jippi! Jag är osötad.
Nu sjuttsingen ska här firas! Till eftermiddagskaffet blev det TVÅ olika sorters fröbröd.
Anledningen till detta hejdlösa frosserifirande är mitt blodsocker. Efter åtta veckor utan godis och kakor men med blodfyllda promenader har det söta i mig sjunkit till en acceptabel nivå. Gissa om jag är nöjd?!
Men nu gäller det att inte släppa taget.
Jag längtar inte längre efter en Budapestbakelse (hör du det, Maggan Larsson?). Inte heller efter godis. Men jag håller på att bli skvatt galen av längtan efter ostkrokar. Eller ostbågar, som en del tror att de heter. Jag har en påse i skafferiet. Där ligger också en mörk chokladkaka med saltlakritsfyllning. Den har legat där i åtta veckor som en ren säkerhetsåtgärd. Om min dotter hade hittat den, hade den inte legat kvar men nu har jag inte lagt den på det vanliga stället. Man lägger inte säkerhetsåtgärder åtkomliga för obehöriga. Och smala med perfekta värden. De kan gott få plågas en stund. För vad är en stund mot evinnerligheten?
Egentligen trivs jag ganska bra med att inte vara söt. Och jag blir så in i vassen pigg av att vara ute och gå långa promenader. Under tiden jag promenerar. När jag kommer in i stugvärmen och sätter mig ner med en kopp kaffe och ett fröbröd, då blir jag vansinnigt trött. Kan knappt hålla ögonen halvöppna ens. Då finns det bara ett botemedel: baka kakor! Det finns de i min omgivning som gillar när jag blir trött. En är elva år och förste provsmakare, för jag måste ju få veta om bakverken blev goda. Själv äter jag fröbröd.
Senast gjorde jag en rulltårta med chokladsmörkräm med punschsmak. Den var tydligen suuuupergod men - "snåla inte med krämen nästa gång". Som om jag skulle snåla med krämen! Men jag rättar mig efter sakkunskapen.
Nån kväll ska jag äta ostkrokar! Minst tjugo stycken. Och jag ska njuta av varenda en. Men det ska vara en speciell kväll. Kan det bli guldgula krokar en guldkväll? Vilket guldläge det vore för en njutning av ohejdat mått . . .
Smaka på det här, Hollywoodfruar!
Det var bara så att jag skulle köpa te. Vilket brukar gå relativt snabbt. Men inte den här gången.
"Hej", sa jag som jag brukar, och fortsatte "två hekto 54:an, tack". Och helt plötsligt befann vi, den trevliga butikstjejen och jag, oss i ett känsloladdat samtal om Hollywoodfruar och syriska flyktingbarn. Hur i hela friden gick det till?
Ibland blir det ju så att det ena ger det andra och om jag riktigt pressar mitt minne till det yttersta, kan det ha börjat med den kraftiga blåsten. Blåst - blåsta? Eller var det bostäder i stormbyar. Hus - tältläger? Jag vet inte riktigt säkert men vi blev båda på en enda gång väldigt upprörda och kände ett behov av att vädra våra åsikter.
Alla som ser på TV-programmet Hollywoodfruar, "råkar" hamna där. Så även hon och jag. Och då fastnar man eftersom det tilltalar en inneboende längtan efter att sitta bakom en skämskudde och utstöta diverse förfasande ljud. Dessutom ber, åtminstone jag, rättvisegudarna om en rockad. Bara så där. Flytta "fruarna" till ett flyktingläger i Syrien, flytta barnen i lägret till Sverige och flytta mig till Hollywood! Vem eller vilka skulle otrivas mest? "Fruarna" för att det inte finns några shoppingtält där man kan göra av med 80.000 kr på en vecka? Flyktingbarnen som, för att undkomma krig, tvingats skiljas från sina föräldrar eller jag som hamnat i en artificiell värld med kindpussar och knivstick i ryggen i samma sekund?
Att se fattiga barn i krigshärjade länder, gör mig jätteledsen. Att se Hollywoodfruar gör mig euforiskt glad.
Jag bor i Sverige, i Skellefteå. My Hometown. Här kan jag dra på mig gummistövlarna och gå ut i skogen utan make-up. Här kan jag välja bort det som inte känns rätt, utan att frukta för mitt liv. Här kan jag gå till Te-Magasinet och köpa två hekto av mitt favoritte och känna mig rik! Fattar du?
Jag undrar om "fruarna" känner sig tillräckligt rika. Jag undrar om flyktingbarnen nånsin får äta sig mätta. Jag undrar om Skellefteå AIK ska mäkta med att ta sitt tredje raka guld.
Ibland kan man vara full av undringar, bara för att man har köpt te.
Konsten att krama luft
Att vara i tidsnöd och ta ett snabbt farväl av en fyraåring är två oförenliga saker.
När det hade pussats och kramats och sagts hejdå, följde hon oss ut genom dörren och vinkade. Så långt var allt frid och fröjd. Men när vi hunnit gå fyra-fem meter ropade hon plötslig: Niiiii!!!!!
Vi vände oss om för att höra vad hon ville och då sa hon förtvivlat: Ni glömde krama mina bäbisar!
Nu är det så att hennes bäbisar både är osynliga och varierande till antalet, så vi tvekade en sekund på att vända om men då slog hon ut med händerna i en gest som visade var bäbisarna satt. Eller stod. Vad visste vi?
Det var bara att gå tillbaka och greppa luft i ett famntag och hoppas att man prickade av en bäbis. Efter sju kramar var hon nöjd. Trodde vi. Så vi sa hejdå igen och gick med lite snabbare steg den här gången en sex-sju meter innan vi återigen hörde: Niiiiii!!!!!!
Vi tittade på varann, men eftersom den lilla tösen är så oerhört söt och inte går att motstå, vände vi oss om och sa: Jaa??
"Ni glömde krama mina hundar!"
Ett snabbt överslag på hur många det kunde tänkas vara, gjorde att vi svarade: Vet du, vi hinner inte det. Vi måste skynda oss. Du får krama dem från oss. "Åkej", svarade hon överraskande. Men innan vi hunnit ta några ytterligare steg, kom för tredje gången: Niiiii!!!!, varvid vi kastade stressade blickar mot varann men vi hann inte ens svara innan hon fortsatte: Gör inga dumheter nu! Och precis när vi vek runt hörnet hördes: Kör försiktigt, farfar!
Han hade så rätt, Olle Adolphson, barn är ett folk som tillhör det gåtfulla folket. Det är en gåva av stora mått att få besöka deras främmande land.
Varför tidsnöd en påsksöndag, undrar du kanske? Jo, en hockeymatch som börjar klockan tre på eftermiddagen, gör dagen väldigt kort. När man dessutom känner ett ansvar att vara så nära sitt lag som det bara är möjligt, för att ge stöttning och positiv energi, beger man sig i god tid till hockeytemplet för att berusas av atmosfären. Och snacka om atmosfär! Den går inte att beskriva i ord, den måste upplevas på plats. Men när matchen, efter två oliiiidliga perioder, var smärtsamt spännande, längtade jag nästan efter fåtöljen där hemma. Jag hade klappat händerna i takt så det sved i handflatorna, jag hade sjungit så stämbanden strejkade, jag hade vrålat så det slog lock för öronen, ja, jag hade till och med hoppat . . .
När slutsignalen ljöd och "vi" hade gjort segermålet, då tänkte jag "Nej, Molly, vi gjorde inga dumheter. Vi hjälpte vårat lag till final". För precis så kändes det.
Gult är fult . . .
Hade jag en gul tröja på mig, nog fasiken fick jag höra "gult är fult" från alla håll och kanter. Men då gick jag förstås i lågstadiet. Då ville man gärna ha kläder i en färg som rimmade på något fint. Blått är flott. Grönt är skönt. Och så vidare. Höll jag på att skriva. Men fanns det nåt "vidare"?
Vad rimmar på rött? Brunt? Orange? Och - viktigast av allt, svart? Hade vi bara tre färger på våra kläder, eller vad beror det på att ingen kreativ lustigkurre kom på fler rim? Det är sånt man kan ta sig tid att fundera över på en långfredag.
Nu är det inte bara långfredag i dag. Det är även Kärlekens dag! Och fjärde semifinalmatchdagen! Faktum är att jag bryr mig mest om det sistnämnda, eftersom för mig är varje dag kärlekens dag medan det inte är varje dag vi har chans att ta fyra raka och gå till SM-final i hockey. Minsann.
Svart och gult
är inte fult.
Att utnämna en speciell dag till Kärlekens dag, är lika dumt som Vänliga veckan. Låt kanelbullen och ostbågen ha sina dagar och glöm för all del inte Pi-dagen men koncentrera inte din kärlek till en enda dag. Eller din vänlighet till en speciell vecka. Se dig omkring. Den första tussilagon kan vara kärlek. En bok du inte kan släppa kan vara kärlek. En längtan efter sommar kan vara kärlek. Din nya scarf kan vara kärlek. Makaronipudding. Kristallklart vatten. Missa inte kärleken i vardagen i jakten på den stora, omvälvande, passionerade. En oväntad liten puss från en tioåring, som slutat pussas för länge sen, kan vara nog så omvälvande.
I dag är det fredag, inte längre än andra fredagar, men i dag pirrar det lite extra. Och som om det inte vore nog så har jag en kanonbra bok som väntar. Kan man vara annat än lycklig?
PS. Du som kommer på rim på svart, lila, orange och turkos, får gärna dela med dig av dem till mig. Men tänk på att det är i de färgerna jag trivs som allra bäst . . .
Gult å svart å lite rött
på SAIKs färger blir jag aldrig trött.
